Några dagar borta

IMG_6702

Andreas och hans tjej (Elias kusin) hyr en liten stuga utanför Malmö i Höllviken vid havet. Så himla otroligt fint ju. Jättemysigt. Imorse drog han med mig på en springrunda som han sa var lätt och som ”bara” skulle vara 5 km. Den slutade dock på 8. Jag var inte jätteroligt sällskap kände jag då Andreas inte så ofta fick svar på sina frågor. Var inte speciellt social alltså. Tre månader utan löpning känns. Men det var väldigt skönt efteråt och det känns bra att försöka komma igång igen. Den har ju alltid varit min terapi. Jag har bara fått för mig att jag inte kan stressa kroppen på det viset än. Men det är ju egentligen precis tvärtom. Jag ska försöka schemalägga springturerna när jag kommer hem sen så att de verkligen blir av och så jag verkligen kommer tillbaka igen. Jag vet ju att jag mår bra av det.

Efter det var vi en sväng till Köpenhamn och strosa runt i butiker och fikade. Imorgon ska jag träffa min vän Erika. Så mysiga dagar helt enkelt. Jag kommer på mig själv med att stänga av lite när jag är här. Det är ju bara som att jag är på en liten semester. Insikten kommer dock till mig ibland. Jag hör Elias skratta. Det där skrattet. Insikten av att aldrig med? Förstår inte. Sådana stunder kommer. Men mest stänger jag av.

IMG_6701
Världens längsta man och jag i Köpenhamn

Förresten så finns en artikel att läsa om oss. Emma är ju från Borlänge. Borlänge tidning hörde av sig och ville skriva om podden. Kul! Finns att läsa HÄR! 

Avsnitt 2

När jag och Elias fick veta att han hade en stor tumör i levern trodde vi att allting skulle gå snabbt. Att operationen skulle ske på en gång och att sedan behandling skulle dra igång. På en gång. Så blev det inte. Istället drogs vi in i en olidlig väntan. Väntan på ytterligare undersökningar, på operationstider, på besked. Att stå bredvid och känna allt detta. Maktlösheten. Allt jag ville var att Elias skulle bli omhändertagen. På en gång. Såklart. Och denna väntan. Denna ovissa väntan. Vad gör man? Jo man lär sig att försöka leva för stunden. För fantasin är stor. Fantasin kommer på alla möjliga olika scenarier. Och när det inte finns något att greppa tag i. Åt något håll. Det är ju något som egentligen har präglat hela denna tid med cancer. Då man inte vet något om framtiden. Och när det är så, så är väntan på till exempel olika besked olidliga. Vi behövde ha något att förhålla oss till. Då vi tillslut fick det så hade vi något att bygga upp vårt jävlaranamma på. Kavla upp ärmarna och ta upp garden. Och det är bättre än att famla i totalt mörker.

Idag släpps vårt andra avsnitt av vår podcast Cancersnack. Vi tar vid där vi slutade sist och pratar framför allt om väntan och behandling. Vi spelade in detta i början av september. Konstigt att höra det nu. För även om det var, för mig och Elias, mycket som var extremt jobbigt så hade vi vår vardag. Vår vardag där cancern hängde efter som ett litet släptåg. Där i bakgrunden, liksom. I detta avsnitt pratar jag på ett ganska lättsamt sätt om något som är så svårt. Men det var nog lite så. Då. Vi hade levt med detta i tre år. Emma berättar också sin historia. Vad hände med henne efter att hon hade fått det fruktansvärda beskedet? Världens bästa Emma.

Lyssna gärna! Recensera och prenumerera också gärna. Det gör så att fler kan hitta podden. Vi vill ju att vi alla ska kunna känna att ingen är ensam i det här.

Lyssna HÄR!

Eller HÄR!

IMG_6688

Alla kan vi göra skillnad

Härom dagen kom ett mail som jag blev så himla glad av. Jag frågade kvinnan som skickat om jag fick posta det här och det gick bra. Så här kommer det;

Hej Lotta,

Först av allt vill jag beklaga, egentligen skulle jag vilja krama om!

Jag vill inte ta upp för mycket av din tid men vill att du skall veta att Elias och du har gjort skillnad, för många. Hur jag halkade in på din blogg för några år sedan kommer jag inte ihåg.

Det var när jag läste om ert engagemang i Ung Cancer och hur Ung Cancer hjälpe er som ett frö sakta föddes. Jag bor i Norra Bohuslän med min familj och vi har en gäststuga på tomten som vi hyr ut på sommaren. Vi valde att kontakta barncancerfonden då vi själva har små barn och det kändes mer naturligt för oss. Vi kommer i år, för andar året, tack vare er, skänka en stugvecka i juli till en familj genom barncancerfonden. Vi har ett önskemål och det skall vara en familj som annars inte har någon möjlighet att komma iväg på semester.

Ta hand om dig och låt sorgen ta den plats och tid den behöver.

Så himla himla fint och man blir ju alldeles varm i hjärtat av detta. Jag ville dela med mig av mailet för tänk vad vi alla kan göra skillnad. Och tänk hur mycket det kommer betyda för familjen som kommer att bo i stugan. Så fint.

En bild från promenaden idag i Falsterbo.
En bild från promenaden idag i Falsterbo.

Tåget rullar…

Puh. Vilka dagar. Jag vet knappt vad jag heter och har en konstant huvudvärk. Hoppas det blir bättre. Jag är påväg ner till Malmö just nu. Sitter och blickar ut över landskapet och försöker samla tankarna. Igår spenderades hela dagen på djursjukhuset efter att Alf vaknade mitt i natten med skakningar och kräkningar. Han var helt slut och matt. Jag tänkte direkt förgiftning eller stopp i tarmen och drog med mig min lillebror och åkte direkt upp till Strömsholms djursjukhus. Han var inte sig lik och när vi satt i bilen fick han ännu mer skakningar. Vad jag sett så hade han ej fått i sig något under promenaderna men man vet ju aldrig. Skräcken. Det har ju härjat runt idioter som lagt ut kött med gift i under det senaste året lite varstans i staden. Hundar har dött av att de råkat få i sig detta under promenaderna. FRUKTANSVÄRT.

Det gjordes en massa undersökningar. Och när veterinären säger under ultraljudsundersökningen att levern ser påverkad ut så kändes det som en jävla käftsmäll. När ska det räcka, liksom. Levern var tydligen lite liten  för att vara normalt. Levervärden togs sedan men dessa var fina. Så det var förmodligen ingen fara utan levern kan tydligen se ut så på vissa små raser. Fortsätter besvären titt som tätt så ska han dock utredas mer. Alf piggade på sig under kvällen sedan och idag mår han bättre så nu kändes det okej att lämna honom hos mamma. Han fick med sig specialkost och allt berodde förmodligen på ett virus.

Så. Nu ska jag ta några dagar i Malmö hos Elias kusin Andreas och hos min vän Erika. Eventuellt åker vi över till Köpenhamn imorgon. Så bli mysigt och det är välbehövligt. Bokade denna resan strax efter begravningen. Jag behövde komma iväg.

IMG_6676

16.12.06

IMG_6638

16.12.06. Bangkok. Två dagar senare var vi på akuten och fick det värsta beskedet någonsin. Saknaden tar över. Om det bara fanns ett sätt att utrota. Vidriga vidriga sjukdom.

Jag sprang

IMG_6629IMG_6630

I förrgår var jag ut och sprang. För första gången sedan allt. Det blev cirka 4 km och jag har träningsvärk. En påminnelse om att ingenting är som det ska. Om att min värld har kastats omkull. Maratonet som är bokat i april känns ju inte nära direkt. Jag lägger ingen prestige i att jag måste klara av det bara för att jag är anmäld. Springer du ett maraton måste du också ha tränat inför ett maraton, annars går du sönder. Jag kan inte försätta min kropp i den stressen än. Men 4 km går bra. Det gjorde mig gott. I april åker vi till Paris. Jag, min bror John, mina föräldrar och Elias kusin Andreas. Andreas och John springer maraton. Jag hejar på. Vi kommer att bo i lägenheten Elias bokat för några månader sedan. Det känns fint.

Dagarna rullar på nu. Därför att dom måste rulla på. Därför att det inte går att göra på något annat sätt. Även om jag ibland känner för att stoppa tiden helt. Stanna den, trycka på paus. För ju mer tid som går desto längre bort känns du och den känslan är jag rädd för. Snart har det gått två månader sedan jag träffade dig. Det är så jävla förbannat konstigt. Jag kikar ibland på bilderna från Thailand och slås av hur vi levde och hur vi tänkte. Då var det ju fortfarande livet som präglade vardagen. Inte cancer eller. Död? Inte död. Från att ha levt för dagen, njutit av solen och pratat om dykning och koraller till något annat.

Jag går ofta igenom i huvudet den sista tiden. Den sista månaden efter att vi kom hem från Thailand. Det gör ont men jag tror att den måste bearbetas. Det var mycket som hände. Så starka upplevelser. Så mycket smärta. Men det var också fint. Vi fick så fina stunder. Och det värsta jag gjort i hela mitt liv. Då jag tillslut var tvungen att be dig ge upp. Fråga dig om hospice. Jag hade gjort allt för att kunna ta bort den smärtan i dig då. Jag blir egoistisk och tänker att min situation i det läget var värre än din situation. Hemska hemska tanke men vad jag skulle velat byta plats med dig då. Låta dig vara den starka så jag bara kunde få vara den svaga. Den som då i det läget bara totalt fick rasa. Låta dig ta hand om mig. Men istället fick jag vara den starka. Den som skulle hålla ihop. Den som skulle få se din inställning du alltid haft slitas ifrån dig. Den som fick se dig ge upp. Den känslan kommer föralltid prägla mig. Jag bearbetar den mycket. Fan alltså. Hemska hemska sjukdom.


Verkligen TACK för all den fina responsen vi fått för podden. Jag har sedan vi drog igång det projektet igen fått mer energi. Det känns så bra att göra det här. Därför att vi behöver prata om det svåra. Att prata om det läskiga kanske gör det lite mindre läskigt? För att vi borde ha ett mer inkluderande samhälle. Och för att det finns så mycket som skulle kunna förändras. Och en podcast ligger i tiden. Det här blir min förlängning av dig. 

Premiär Cancersnack!

Idag är en dag jag känner att du är här. För denna dag har du väntat på. Kanske till och med mer än vad jag själv väntat. Denna dag hade du varit stolt. Jag hör dina ord. Känner dig nära. För i detta projekt har du alltid varit så närvarande. Så engagerad. Så levande. Kanske är det därför jag känner det så starkt. Att du finns här med mig idag. För idag är det premiär min älskling. För vårt gemensamma projekt vi har tillsammans med Emma.  Idag är det premiär för vår podcast Cancersnack. 

Vi gör denna podcast i samarbete med Radioplay och Bauer Media. Vi gör det därför att vi brinner för detta ämne. För att ingen ska känna sig ensam. För att vi vill dela våra historier och för att vi vill dela andras. För att påverka. För att tillsammans ge cancern ytterligare en jävla käftsmäll. Jag gör det för dig. För dig min älskling och DET ger mig så mycket tillbaka.

Det första avsnittet spelade vi in i slutet av augusti hemma i vår lägenhet. Du hade ställt in naturgodis och vatten till oss där vi satt i ett av våra rum. Du hade ställt in ljudet och tassade runt där utanför i lägenheten och var så tyst du kunde för att inte störa. Lyssnade sedan igenom och gav feedback. Jag saknar dig idag min älskling. Ville ju att vi skulle vara med om detta tillsammans. Lyssna på första avsnittet tillsammans. Jag blir så arg att det inte fick bli så.  Även om det inte går så vet jag ändå. Idag finns du med mig.

Eftersom avsnitten inte riktigt ligger i tiden än så handlar det första avsnittet om besked. Vi spelade som sagt in det i slutet av augusti. Mycket har hänt på dessa månader. Men vi börjar där det en gång började. Lyssna gärna! Prenumerera gärna! Följ oss på instagram; Cancersnack.

1500x1500

Nu kommer våren

IMG_6565

När jag insåg att våren var på väg kändes det som ett hån. Som ytterligare en käftsmäll. Vår betyder sol och värme. Längre dagar och mer energi. Hur kan det vara så att vi är påväg mot ljusare tider då den mörkaste tiden någonsin precis har passerat? Tiden då du försvann. Tiden då du inte längre existerar på denna jord. Hur kan vi trots detta gå mot ljusare tider? Hur kan tiden gå mot vår?

Jag och Alf träffade min vän Emma idag och tog en promenad med henne och hennes lilla hund Freja. Under promenaden träffade vi ett äldre par som var ute med deras hund och barnbarn. Vi pratade lite om allt möjligt medan hundarna fick leka. Tanken slog mig. Vad fint det är det här med att åldras. Och vad många år det potentiellt finns kvar att fortfarande kanske få leva. Det är ingenting som är garanterat. Det här med att åldras. Du vet inte om du kommer att åldras. Jag vet inte om jag kommer att göra det. Men jag hoppas det. Jag blir så arg att Elias inte fick den möjligheten. Jag tänkte och insåg hur många år som faktiskt totalt spolats bort för honom. Jag föreställde mig honom, föreställde mig oss så. Med barn. Och barnbarn? Livet kändes så enkelt för det äldre paret. Som att hela livet hade gått i en enda lång fin spiral uppåt. Men vad vet jag. Vem är jag att tro det. Jag vet ingenting om deras sorger, förluster eller livskriser. Ingenting. Och en sak har jag lärt mig. Livet är inte en enda lång fin spiral uppåt. Livet är livet och livet innehåller allt. Och om det nu är en enda lång spiral uppåt och uppåt är det då = lycka? Nej. Efter tre år med obotlig cancer så vet jag. För så mycket lycka som det fanns i dessa tre år. Var vi lyckligare innan cancern? På ett sätt ja, på ett annat nej. Vi fick perspektiv. Vi fick jobba med att göra de saker som gav oss mening och gjorde oss lyckliga. Jag bär nu på en sådan otrolig smärta. Men jag vet också vad jag måste göra för att känna lycka. Av att träna styrka blir vi starkare. Samma med lyckan. Och vi fick jobba hårt. Och nu fortsätter jag med det. För min skull. För Elias skull.

Jag tar ingenting för givet längre. Ingen vet vart livet tar vägen. Det viktigaste vi har finns här och nu. Och det här med att det håller på att bli vår, det går inte att blunda för. Och solen gör som den alltid gör. Den ger energi som inte går att undvika att ta in. Hur mycket vi än försöker.

IMG_6577

14 februari

Tänker extra mycket på E en dag som denna. Även om vi aldrig någonsin var sådana som la speciellt mycket extra krut i just denna dag. Jag gick in och kikade vad vi gjorde samma dag för exakt ett år sedan. Och mycket riktigt. Ingenting speciellt bara för att det var alla hjärtans dag. Vi la nog större vikt vid att överraska varandra helt vanliga dagar. Men så idag möts jag av hjärtan. Överallt man kikar så är det hjärtan. Och jag kommer in på tankar om oss. Den dagen i kyrkan då vi sa ja och lovade varandra. Löftena som vi höll. Tills döden skiljer oss åt. Därför att inget annat kunde göra det.
image

En blogg om livet