Så nära

En saknig dag. En mycket saknig dag. Ibland slår det mig. Som en jäkla bomb, vad som faktiskt har hänt. Som jag brukar skriva, du känns ju så nära. Hur kan du vara så långt borta? Hur? Hur hur hur? Jag förstår inte. När jag bara vill prata med dig, hur kan det inte gå? Ser tillbaka på hur det var för exakt ett år sedan. Då hade du fått ett kraftigt återfall och försommaren spenderades på Huddinge sjukhus. Här skriver jag om det. Och här. Jag sov i ditt rum, längst ner i salen på en utdragbar liten säng. Rädsla, ångest men också mycket värme. Jag är glad att denna försommar inte behöver vara där. Jag längtade ut så mycket då. Ut till sommaren. Nu får jag ta emot sommaren med öppna armar. Jag ska göra det. För mig. För dig. För oss. Men jag saknar dig.

imageimageMaj 2016

Jag tycker ni ska lyssna!

1500x1500

Hej fina ni!

I veckans avsnitt av Cancersnack så gästas vi av Nina Tobin som lever med spridd bröstcancer, och därmed också obotlig. Jag vill verkligen rekommendera er att lyssna på detta avsnitt. Jag har fått reaktioner att många inte orkar bara de hör vad avsnittet handlar om. Jag förstår det. Jag var också så nervös på hur jag skulle reagera innan inspelningen. Skulle jag kunna hålla ihop över huvudtaget? Det gjorde jag. Samtalet blev så fint. För att även om Nina lever med en obotlig cancer, så lever hon och hennes familj – som alla andra. Precis så som jag och Elias gjorde. Livet rullar på, vardagen kommer och går. Men njutningen i det lilla är stort. Punkt slut. Det går inte att säga något annat. Nej viss – du börjar inte ”älska fjärilar” bara för att du får ett cancerbesked. Cancer är förjävligt och brutalt och borde inte drabba någon. Men med ett sådant besked börjar du uppskatta livet så mycket. Så så mycket. Mina tre år tillsammans med Elias då han hade obotlig cancer var så fina, fantastiska och vackra. Jag älskade allt i dessa tre år – ja såklart inte alla vidriga moment med cancer – eller det faktum att cancer förstörde vår framtid.  SÅKLART. Men. Fortfarande, så mycket fint och så mycket lycka i dessa tre år.

Nina utstrålar just detta. Därför tycker jag ni ska lyssna.

Länk HÄR. Eller där poddar finns såklart! (Och gram inte att prenumerera, ibland kommer inte avsnitten upp direkt men om du prenumererar gör de alltid det) KRAM <3

Underbara dag

Så himla himla himla härlig dag. Visst var det väl den första riktiga sommardagen idag va? Tänk att man alltid njuter som MEST just denna tid av alla härliga sommarkvällar. Det är som att man har glömt allt vad sommar innebär och hur solen kan värma. Man tar in varje sekund just nu.

Jag och Emma har varit på Bauer Media och haft podshop dag med Radioplay. Vi fick spela in lite grejer som eventuellt ska sändas i radio, fotas och göra en film som vi är mindre nöjda med, haha. Men framförallt så var det roligt att få lyssna på när Radioplay berättade hur de jobbar med deras poddar, hur de tänker att vi ska växa, hur de satsar på just podcasts. Hur podcast världen bara växer och växer i Sverige och hur de tror att  poddandet kommer ta över FM kanalerna. SÅ inspirerade dag. Jag älskar verkligen att hänga där, alla är så goa och det är en sådan kreativ miljö. Jag och Emma fick så mycket inspiration till hur vi vill utveckla vår podd. Vi är SÅ motiverade. Efter lite häng på deras uteplats gick vi vidare till Rålambshovsparken och drack lite bubbel med några kompisar. Vi promenerade sedan in till stan igen längs med ett vindstilla vatten medan solen sakta gick ner. Underbara underbara försommar.

IMG_8475

Under dagen träffade vi bland annat Sebastian som gör Svenska mordhistorier och Paranormalia. Jag har aldrig vågat lyssna på sådana poddar. Har lyssnat på ett avsnitt av Creepypodden en gång och kunde inte sova. Jag sa till Sebastian att jag såklart måste lyssna på hans poddar. Så nu ligger jag här själv i sängen och lyssnar på Paranormalia. Han gör det ju så otroligt bra alltså. Men haha, ja… SÅ LÄSKIGT!

Och förresten, senaste avsnittet med Natali Fikas är väldigt härligt. Lyssna gärna! HÄR.

Stughäng

Fina ni, tack för era kommentarer. Blir så glad att ni skriver. Det värmer alltid lika gott. Tänkte bara kika in och säga hej, hoppas ni har en fin helg! Jag och Alf hänger i mina förändras stuga utanför grythyttan. Så lugnt och fint här – precis vad vi behövde.

IMG_8410
Alf bjuder på denna bild haha!

IMG_8406

I kept it inside

Igår var jag och avslutade dina konton. Bouppteckningen är klar och då är det nästa steg. Jag gjorde det helt själv. Satt där mitt emot bankmannen och skrev på, underskrift efter underskrift. Konto efter konto avslutades. Vårt gemensamma som vi hade, avsluta. Kom ofrivilligt in på tankar om hur vi precis där, precis där jag satt också satt för exakt för ett år sedan. Då jag bytte bank, till din så vi skulle få samma så det skulle bli mindre krångel. Då vi upprätthöll vårt gemensamma konto. Jag minns att jag då också kom in på mina förbjudna tankar, på det nog båda egentligen tänkte men ingen uttalade högt någonsin. Tänk om. Tänk om jag kommer sitta här själv en dag för att det inte gått så som vi vill. Eller mina tankar var nog snarare, när. När jag kommer sitta här själv en dag? Jag visste ju. En dag kommer det bli så. Men jag slog bort dom, de dumma dumma tankarna som ständigt pockade på. Mitt sinne kavlade upp ärmarna och satte upp garden lika högt varje gång, kom inte här, idiotiska tankar som säger något så hemskt. Men jag visste ju.

Och igår var dagen här. Jag gjorde som vanligt. Satt mitt emot bankmannen, skrev mina signaturer, log och var trevlig. Tänkte att allt jag vill göra just nu är att gråta. Fulgråta. Lägga mig ner på golvet för att inte kliva upp därifrån igen… Jag sa tack med ett leende och gick därifrån. Byggde ett berg av känslor inom mig, omedvetet. Mot Stockholm för poddinspelning, lunch med Emma innan. Och där kom det och gick inte att stoppa. Stackars Emma, men hon är fin och är det någon jag verkligen kan gråta inför och tillsammans med så är det henne. Inspelningen blev skakig, men vi fick ihop det tillslut. Känslan sitter kvar än. Jag saknar dig så. Allt blir bara så himla definitivt. Mer och med definitivt. Jag hör fortfarande din röst. Jag känner din närvaro. Hur kan du inte vara synlig? Eller höras, på riktigt?

Ikväll blev den 10km. Löpning, vad skulle jag göra utan dig?

IMG_8312

Cancersnack avsnitt 12 – och lite annat

Avsnitt 12 finns nu ute. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg pratar vi om olika förväntningar som läggs på en då du bland annat som jag går igenom sorg. Och även Emma som lever med en obotlig cancer som i sig såklart är en stor sorg. Jag berättar om reaktionen från min vän och Emma berättar om relationen med sin pappa som hon till och med klippte bandet med under en kort tid då hon kände att de var för olika i hur de hanterade hela cancer situationen.

IMG_8120

I tidigare avsnitt har vi pratat om hur vi fortfarande kan ha ett ganska ålderdomligt sätt att se på sorg. Att man förväntas vara på ett visst sätt eller ha det klassiska sorgeåret. Jag tror också på sorgeår. Alla högtider och alla speciella situationer du upplever första gången utan din kära som lämnat dig kommer göra ont, kommer kännas. Men det gamla kyrkliga sorgeåret i det att du som änka ska gå svartklädd och kika ner i marken under ett års tid är väl förbi, eller? Det finns inget som säger att jag saknar min man mindre bara för att jag skrattar som en galning, har en massa energi eller inte gråter varje dag. Eller att min sorg är ”över”. Men ändå så känns det som att det ligger kvar någon liten liten del i det här gamla. Det kan sticka i människors ögon då någon som förlorat någon börjar fungera normalt lite ”för” snabbt. Se bara på hur det var för Pigge Werkelin som förlorade hela sin familj i tsunamin Han träffade en ny kvinna ganska snabbt efter och det blev ju väldigt omdiskuterat. Han menar på att han träffade henne, kunde sörja tillsammans med henne, fick energi och själv gjorde ett val och valde den vägen ganska snabbt. Den ljusa vägen, som fungerade för honom. Som gav honom mest. Han hade utvecklat, enligt mig, en enorm personlig mognad som förstod hur situationen var och kunde välja väg. Alla kommer vi förhoppningsvis dit, men det tar olika lång tid för alla därför att vi är olika som människor.

Jag förstår att jag inte mår bättre av att nu strunta i att fokusera på mig och mitt liv. Jag förstår att jag inte kommer att få Elias tillbaka. Det går inte hur mycket jag än vill och hur många tårar jag än fäller. Jag har fortfarande dagar då allt kommer över mig. Och då låter jag mig själv kapitulera. Vara där i den bottenlösa känslan. Men jag vet att jag kommer resa mig igen. Och nu har jag kommit till det stadiet att jag då när jag väl reser mig igen, står stadigt och har mycket energi att ge. Jag är så sugen på livet och på vad allt det innebär. Jag har ju fått chansen. Chansen att få leva! Jag är så sugen på att vara lycklig. Det finns ett uttryck jag tycker om – de enda gångerna jag backar är när jag tar sats. Lite så ser jag på mina bakåtkliv just nu.

Men. Det jag ville komma fram till med detta inlägg var nog mer att då min vän utrycker sig så mot mig så. 1 – hon säger att hon ”nog inte skulle känna så” vilket är ren oförståelse. För hon har ingen ingen ingen aning om hur hon skulle känna efter 3 år och fyra månader med cancer och allt var det innebär. 2 – att jag ofrivilligt får dåligt samvete för att jag precis sagt att jag kan ha lyckliga stunder beror inte på hennes kommentar, det beror på hur omvärlden ser på sorg och sorgeprocessen idag. Vilka normer vi i samhället har idag. Undermedvetet har jag präglats av detta och får en skopa dåligt samvete för att jag kan skratta så jag gråter och ha genuina lyckliga stunder då jag  går igenom sorg. Jag borde kanske inte, det är fel? Hjärnspöken sätter igång. Jag förstår det att det är så. Och det är sorgligt i sig, men tyvärr ingenting jag kan göra något åt. Jo jag kan skriva och prata om det. Och jag kan ha en medvetenhet om det. Det är vad jag kan göra. Och försöka slopa det dåliga samvetet. Men det är inte så lätt ibland.

Lyssna gärna och tack för er fina respons på inlägget innan!

KLICKA HÄR!

Eller i din podcast app!

Vänner och cancerns förväntningar

Jag har haft en så himla fin helg. Den började med att jag och min vän Cia var på Let´s dance i fredags, så mysigt. Och vet ni vad vi gjorde efteråt, vi gick ut och dansa. Hela natten lång. Så himla befriande. Dagen efter träffade jag fina Sara och herregud vad jag är glad att jag träffat henne. Vi är så lika på många sätt och hon förstår mig dessutom som ingen annan. Vi har alltid så mycket att prata om och jag skrattade verkligen så magen värkte. Vi gick och köpte varsin svinsnygg bikini till vår resa vi ska göra till Palma i juni. Sedan åt vi en mysig middag och gick efter det på Skönheten och Odjuret, vad den filmen är fin. Dagen efter, alltså på valborg, träffade jag mina fina vänner Anna och Linnea för middag. Vänner alltså. Älskade vänner.

Avsnittet som släpps imorgon pratar jag och Emma omvärldens förväntningar då man lever med cancer. För visst känns det som att det finns ett förväntat sätt i hur du bör förhålla dig till hela situationen. Till exempel då du som jag är i sorg. I lördags träffade jag en bekant som frågade hur jag mår idag,  jag svarar och får ett svar tillbaka som känns. Och inte på ett positivt sätt. Vi diskuterar det i det kommande avsnittet. Värderingar om hur jag hanterar hela denna process får jag slängt på mig hela tiden just nu – hur kan du känna så, att du orkar det, jag skulle aldrig…, att du ens kan skratta just nu osv. Ibland känns det nästan som att det provocerar att det finns ljusa, fina och lyckliga dagar. Ibland känns det som att just det inte är lika accepterat som då man har sina mörka, sorgliga, förjävliga dagar. Det kanske många inte förstår (…ingen kan förstå någon annans situation och känslor, någonsin) är att då du lever med cancer så länge, då du lever med en livshotande sjukdom i flera år och i mitt fall som nära anhörig, så bearbetar du väldigt mycket under hela sjukdomstiden. Medvetet och även undermedvetet. Är du med om ett dödsfall i din nära omgivning i form av olycka, kan jag tänka mig, blir chocken mer påtaglig och bearbetningsprocessen efteråt längre. Men vad vet jag, jag har inte varit där, men som sagt – jag kan tänka mig. Jag är bara så trött på att jag bara inte kan få vara i min sorg i fred. Och ha alla mina känslor i fred. Låt mig vara lycklig ibland – ni anar inte hur mycket jävla skit jag har varit med om i så många år. Jag har rätt att vara lycklig nu. Jag har rätt att skratta så magen värker. Jag har rätt att tänka på mig själv och min framtid. Jag har rätt att få känna mig fri från cancer. Jag har varit där fullt ut för min man i tre år. Fullkomligt satt mig själv åt sidan. Nu är det min tur. Sorgen kommer aldrig lämna mig. Saknaden kommer ständigt att följa med mig genom livet. Men nu är det min tur att ta plats. High five på den Elias. Jag vet att du fullkomligt håller med mig. Helt övertygad.
IMG_8093

Äntligen helg

Åh vad längesen det var jag skrev. Hur mår ni? Jag har haft några riktigt bra dagar. Det är så skönt. Sitter just nu på tåget på g till Stockholm. Ikväll har en vän bjudit med mig på let’s dance, ska bli så kul. Har varit på det en gång tidigare och det är så bra uppstyrt för publiken. Mat och mingel innan. Lyssnar musik och njuter av att denna helg kommer bli fin. Denna låt går för övrigt på repeat gör mig just nu, haha. Älskar den! Har ni tips på må bra låtar? Ha en fin helg!

IMG_7985

Cancersnack – avsnitt 10

IMG_7851

Avsnitt 10 med fantastiska Josefin Hägvide 🌟 Josefin var 28 år då hon drabbades av akut lymfatisk leukemi (all) och hennes dotter var då endast 3 månader. Hon berättar hur hennes dotter höll henne och hennes man över vattenytan men också om alla skuldkänslor av att inte räcka till. Josefin är en riktig 🌟 och något att inspireras av. Lyssna för att höra hennes story ❤️ Länk; http://www.radioplay.se/podcast/cancersnack?episode-id=33105 Eller här; https://itunes.apple.com/se/podcast/9-livet-i-fokus/id1205544242?i=1000384359121&mt=2

Nattsystrar

IMG_7845Another sleepless night. Att säga att allt är frid och fröjd just nu och att jag sakta men säkert tar mig uppåt och framåt utan minsta lilla kliv i fel riktning vore väl en stor fet lögn. Jag lär mig varje dag. Jag kliver upp. Tränar. Jobbar. Pysslar med mina projekt. Verkar som vanligt. Jag har svårt att hitta ord just nu. Jag var och pratade med min psykolog idag. Det brukar komma som ett rinnande vatten men jag har svårt att finna det jag vill säga just nu. Jag söker efter något men finner inte. Tårarna finner sin väg. Allas vardag rullar på. Min med. Men det är så mycket som är annorlunda. Så mycket. Idag gjorde saknaden sig påmind extra mycket. Extra extra mycket. Jag vet inte varför det var så just idag. Men så var det.

En blogg om livet