De små stunderna

3D16450C-8FE1-40F5-86E3-DD8D1DD31A50

Som sagt så är det så viktigt att försöka fånga det lilla i varje dag just nu. Det är tuffa tider vi alla går igenom och för många kantas det av ångest och stor oro. Det som ändå känns tur och bra är att vi nu går mot ljusare tider. Hade detta virus kommit på hösten vet jag inte vad jag hade gjort. Nu kan vi ladda energi i solen och utomhus. Häromdagen träffade jag två vänner på en liten promenad och efteråt bakade vi scones och satt och åt i solen med lite kaffe. Hur mysigt som helst. Man ska absolut försöka minimera sina sociala umgängen just nu, så viktigt! Men jag som är mammaledig måste få träffa andra vuxna då och då annars går jag under. Men inte träffa allt för ofta och att vid träffarna försöka hitta smarta lösningar och vara kreativ. Att till exempel vara utomhus och även försöka hålla avstånd försöker jag med då. Men försök hitta de små ljusglimtarna som ger energi trots allt elände just nu.

Nu blir det promenad med en liten trött Theodore ☀️

Det var då

Jag hamnade på en gammal fin väns blogg. En blogg jag inte varit inne på på så länge. En vän som går igenom det som Elias gick igenom men inte samma slags cancer. Får lite dåligt samvete att vi har tappat kontakten, vi lärde känna varandra genom Ung Cancers träffar och bor väldigt långt ifrån varandra. Hon går fortfarande igenom sjukdomen, den har inte lämnat henne än. Jag blir så ledsen. Jag slås av tanken på hur det var då. Hur vi levde. Och sen går jag igenom bloggen, läser gamla inlägg och känslor  jag hade där och då dyker upp och känns precis likadant igen. Det var så mycket som var jobbigt, men det var också mycket som var fint. Ingenting var fint med själva sjukdomen. Ingenting. Men hur vi levde och hur vi anpassade oss efter allt. Hur vi levde och kände för dagen. Hur vi kunde njuta av de mest små banala vardags sakerna. Hur vi reste. Så mycket vi reste. Älskade verkligen varje stund. Jag lärde mig så mycket från den tiden.

Jag önskar han kikar ner på mig ibland och ser det jag går igenom nu och vad livet har gett mig. Jag hoppas han är glad för min skull och jag hoppas han då och då kommer på besök.


Det livet då. Så annorlunda. Jag har blivit en annan person nu. En mamma. Jag lever ett annat liv. Men det är så fint att ha kvar alla texter från bloggen och att då och då kika in och minnas.

Längesen

Så längesen jag skrev igen. Jag kan verkligen saknat att skriva, min ambition är alltid att försöka logga in här och uppdatera lite då och då men det har varit svårt med en liten bebis som numera börjat krypa som en galning. Det gäller att vara med så att säga. Nu sover han förmiddag och jag fick verkligen en känsla av att jag ville logga in här och skriva av mig lite. Det finns även en till anledning till att det verkligen inte gått att skriva, jag kommer till det lite senare.

Jag vet dock inte var jag ska börja. Så galet mycket som händer just nu? Världen håller på att raseras, gå in i ett mörker? I alla fall mänsklighetsmässigt? Jag tänker såklart på det som härjar just nu, covid-19. Det som dock blomstrar just nu är världen om man ska se till miljömässig synvinkel. Utsläppen minskar, delfiner letar sig in till strandkanter och apor försvinner från städer. Världen behöver denna paus, miljömässigt? Världen behöver dock inte detta om man ska se på människan i sig. Jag försöker isolera mig så mycket som det går, dock svårt med en sambo som far och flänger överallt och träffar många olika människor varje dag. Han jobbar som mäklare. Det känns som att stormen precis har börjat och ingen vet någonting. Framtiden är just nu ganska oviss. Jag är glad att detta inte kom under Elias tid som sjuk. Vilken oro det skulle bidragit till, kan inte ens föreställa mig. Och även isolering, vilket vi definitivt inte sysselsatte oss med under de åren. Så mycket som jag gjort och upplevt under den tiden, vi var aldrig stilla. Nästan. Det hade inte gått nu. Tänker så på de som faktiskt just nu är i den sitsen. Önskar det fanns något mer man kunde göra. Vi får alla hoppas att denna storm rider ut mycket snart så att allt bara kan återgå till det normala igen.

Nu till något helt annat. Det har varit så svårt för mig att samla mina tankar de senaste åren. Jag har liksom varit mitt inne i något som har varit väldigt svårt att få ner i ord. Därför har skrivandet fallerat. Jag tror att min bearbetningsprocess och tankar precis har börjat landa på riktigt efter allt. Det har gått tre år nu. Efter Elias bortgång var det så otroligt mycket som hände för mig personligen. Både lycka och sorg. Både stor lycka och stor sorg. Min berg- och dalbana av känslor jag hade under hela processen han var sjuk fortsatte liksom, men på ett annat plan. Känner till och med att det blir jobbigt att skriva om. Och jag tror det är för att det just var otroligt mycket för mig att bearbeta och gå igenom, och nu känns det som att jag, inte bara säger, utan på riktigt har kunnat gå vidare och samla mina känslor och tankar. Förstått var jag står i livet, vad jag vill ha i mitt liv, vilka vänner som faktiskt är riktiga vänner och så vidare. Det är nämligen så att det var många som försvann efter Elias bortgång. Och det tog så hårt på mig. Jag vill på något sätt inte sätta på mig en offerkofta och tycka synd om mig själv. Nej, inte alls. Men den sorgen och ilskan har varit riktigt tuff. Helt plötsligt hade jag inte de närmsta med mig som jag brukade ha, de som stod nära under hela Es sjukdomstid och bortgång. Känslan av att stå kvar själv. Helt plötsligt fick jag lov att inse att människor jag älskar inte var de jag trodde. Inte stod där de hela tiden sagt att de står. Det stora stora sveket har jag aldrig tidigare upplevt och vill heller aldrig mer uppleva. Och det tog tid att smälta. Väldigt lång tid.

Jag vill inte gå in närmre på det. Men ni vet när man bara vill börja om? Rymma någonstans där ingen känner dig för att verkligen bara börja om på ruta ett. Fly bort, från dig själv? Det var precis min känsla då. Men det är lite svårt. Det går nämligen inte att rymma bort från sig själv. Du kommer alltid ha dig själv med dig nämligen, haha! Att bara vilja flytta till världens ende, och börja om, den känslan. Jag sa detta till min sambo som då sa till mig, något jag inte alls tänkt på. Han sa, men du kan ju börja om på nytt någon annanstans, med mig och med vårt nya hus. Ruta ett, med oss. Och även fast det innebar att börja om i samma stad som allt hänt och jag bara ville fly bort ifrån, så såddes ändå ett litet frö där och då. Såklart att jag kan. Jag måste bara börja se till det jag faktiskt alltid brukar lära, men kanske inte alltid, lyckas leva efter. Nämligen att försöka se till det jag har och det som är värt någonting att ha. Vill jag ha falska människor i mitt liv? Nej. Vill jag ha trygga stabila personer runt mig som ger bra energi? Ja. Vill jag uppleva det finaste som finns att uppleva, nämligen kärleken till sin egen familj? Ja. Vill jag försöka uppnå det jag vill karriärs- mässigt och göra något som gör mig glad på riktigt om dagarna, efter den storm som faktiskt varit i mitt liv och som fått allt att ställas på vänt i flera år? Ja. Verkligen ja! Varsågod. Du väljer. Offerkofta eller det andra.

Och det är detta som tagit tid att processa. Jag är inte riktigt där än, men jag är en väldigt god bit på vägen. Jag är på riktigt lycklig i hjärtat över det jag har och dit jag vill. Jag är nyfiken igen. Nyfiken på allt som väntar. Det har tagit tid och jag har haft mina verktyg. Något jag kanske kan skriva om senare. Så därför har jag inte kunnat skriva, jag har försökt, men när det fortfarande pågår så mycket tankar är det svårt att få ner. Du måste först landa i allt.

Men. Och nu känns det som att jag öser klyschor hit och dit, men strunt samma. Jag är så glad för de stabila, fina, äkta vänner jag har i mitt liv. Jag är så tacksam för min sambo. Jag är så tacksam för min älskade lilla son som får så mycket kärlek av mig och tvärtom så jag ibland tror mitt hjärta ska explodera? Jag vet var jag vill ta vägen efter min mammaledighet och jag är så nyfiken på den delen av livet! Jag har allt. Och det där andra som störde, stör inte längre. Därför att det finns inte längre i mitt liv. Det är borta. Och kommer inte tillbaka.

Ojojoj, nu blev det en lång text. Mitt hjärta har gjort volter några gånger under detta skrivande, mycket känslor som kommer tillbaka. Känslor jag släppt. Men jag är glad att jag äntligen lyckats samla mina tankar.

Förmodligen är det ingen alls längre som klickar sig in här, haha! Men det gör inget. Jag skriver för min egen skull.

So long, vi hörs snart igen bloggish!

90797715_240154857137065_1193423273841393664_n
Du gör mig hel.

Du

Om jag bara visste vilken kärlek som väntade mig i livet. Jag hade aldrig någonsin kunnat föreställa mig.

Du ger mig pirr i magen varje dag. Och även fast du vissa nätter vaknar minst en gång i timmen och gör så att mamma och pappa känner sig som levande zombies om dagarna så tar kärleken aldrig slut. Allt är förlåtet när jag känner din doft. Kärleken till dig är oändlig, hos mig är du trygg. Hos mig och din pappa.  Jag älskar dig så, Theodore.

8B222E99-FD8F-45A7-AC6F-2F52B71B5B58

…jag kände en knöl

Ångestladdat ämne för mig och det kommer det nog alltid att vara. Jag är ärrad för livet. Kommer alltid vara. Kommer alltid påverka mig väldigt mycket. Kommer alltid att vara rädd för min egen skull, för mina näras skull. Inget får hända. Inget får hända igen. Aldrig. Igen. Aldrig igen. Aldrig igen. Aldrig igen.

I början, efter allt, kände jag att jag var starkast i världen och inte alls lika rädd som jag varit tidigare. Händer något så vet jag vad som väntar. Tänkte jag. Jag vet hur jag ska kriga. Jag vet hur det kanske kommer att påverka mig? Jag förstår inte hur jag kunde vara så naiv. Jag är inte stark i sådana här situationer. Inte alls. Jag är rent utsagt ganska svag. Väldigt svag. Det har nog ärrat mig mycket mer än vad jag förstått.

Jag kände en knöl. Jag har ammat min tre månaders och tänkte att det förmodligen bara var mjölkkörtlar. De brukar ju försvinna efter att jag ammat. Men det var en liten knöl som fanns kvar. Hur mycket jag än ammade så fanns den där, den var där. Tillslut slutade jag känna efter. Det var för läskigt. För så fort jag kände, så fanns den där. Jag slutade känna efter och så var det inte mer med det. Men jag hade det hela tiden med mig, det fanns där i bakhuvudet och gjorde sig ständigt påmint. Den är ju där. Den finns kvar. Så till slut ringde jag. Det var ju något jag lovade Elias. Något jag lovade mig själv. Jag skulle alltid, alltid, alltid kolla upp allt avvikande. Snabbt.  Ångestladdat samtal. Sjuksköterskans på mottagningens frågor i telefon;

”- finns cancer i släkten? Var sitter den? Hur stor är den? Hur länge har du haft den?”.

Undersökning, mammografi, ultraljud och genom kännande av brösten en vecka senare. Underbar personal. Sjuksköterskan som jobbar på ett liknande sätt jag själv alltid försöker eftersträva att jobba. Inkännande, förstående, ödmjuk, saklig.

Under ultraljudet visar läkaren för mig, ett mörkt område på skärmen. Rund, svart. Pulsen som då ökar, ångesten som hinner komma. Prata snabbt, vad ser hon? Hon frågar; ”- ser du det här området, här?”.

Uttalandet kommer snabbt, men för mig som efter en evighet.  ”- en helt ofarlig vätskefylld cysta”. ”- vill du kan vi tömma den på en gång, men det är inte nödvändigt?”.

Jag tackar nej till förslaget, frågar inget mer, vill bara gå. Bort därifrån. Ut från undersökningsrummet. Bort från sjukhus. Bort från allt som har med cancer att göra. Ut. Tillbaka till mitt underbara liv. Hem till min fantastiska son. Fortsätta leva. Leva livet tills jag är minst 90 år, och somnar in i en varm säng tillsammans med min man och omringad av mina underbara barn. Drog jag rätt lott i livs lotteriet denna gång? Är det helt säkert? Blev det vinst? Råkade jag verkligen nu få med mig rätt känsla, då jag lämnar sjukhuset?

Stannade ändå kvar en stund och pratar med sjuksköterskan som var med i rummet då läkaren gått. Ställer lite frågor till henne, för till läkaren vågar jag inte ställa kompletterande frågor.

Och där fick jag känna på det. För en kort stund fick jag känna på hur det är att stå på den andra sidan. Inte från anhörig sidan. Utan mitt i skotthålet. Och jag var så svag. Tänker på Elias. Starka, modiga Elias. Jag saknar ord. Ovanligt. Men jag vet inte mer vad jag ska skriva nu. Han är och kommer alltid att vara min största förebild.


Jag andades ut. Men var ändå tvungen att ringa mottagningen veckan efter, bara för att säkerställa. Det gick så fort och allt var nästan suddigt i efterhand. Var allt precis så som läkaren sa? Det var det. Och nu måste jag ta in det. Omfamna. Det gör mig påmind om så mycket. Jag älskar att leva. Jag är så tacksam över det jag har… (och allt det där). Men jag kommer för alltid att vara rädd. Och det är något som inte finns någon bot för. Det är något som att stå bredvid cancer har fört med sig. 

Nästa inlägg tänker jag skriva om något gladare. För vet ni vad? Jag är faktiskt ganska så väldigt glad om dagarna nu för tiden. Jag är så lycklig. Livet är så bra. Jag har en liten son. Jag är så kär. Och allt klyschigt som kommer med att få barn. Men jag hade aldrig förstått innan. Aldrig.

IMG_6803

We do not ”move on” from grief. We move forward with it.

I am back.

Länge har jag funderat på det här med bloggen. Bloggen var en sådan stor del av mitt liv så länge och jag tycker mycket om att skriva. Jag gjorde ett tappert försök att ändra adress och starta en ny sida, men det var inte jag. Jag kände mig inte hemma. Det blev fel, texterna blev fel, det kändes inte rätt. Så jag fortsatte inte, stängde ner sidan. Jag vet att det var många av er som följde med dit och många har även skrivit och frågat var jag tog vägen. Jag ber om ursäkt för det. Kanske hittar ni tillbaka hit, kanske inte. Oavsett så kommer denna sidan att uppdateras, när jag vill skriva, när jag helt enkelt känner för att uttrycka mig i text. Att jag känner att jag vill få ut något av mina tankar kring mitt liv och min vardag. Lite när som helt enkelt. När andan faller på.

Jag tycker det känns fint att fortsätta här, där allt en gång startade. Åh jag hittade ett sådant bra TED talk här om dagen. Det var en kvinna som föreläste om sorg. Hon målade upp bilden så otroligt bra och precis på ett sådant sätt jag försökt förmedla att hela sorgeprocessen känns för mig. Det här med att det nu är ett nytt liv för mig att leva, ett nytt liv som banade väg framför mig efter att Elias gick bort. Samtidigt som det gamla ständigt gör sig påmint. Ibland känns det nästan som att jag lever i ett parallell universum där mitt tidigare liv känns så otroligt långt bort men samtidigt så närvarande. Det blir som en inre konflikt nästan.

Kvinnan i detta TED talk  förlorade sin man i Glioblastom (hjärntumör) efter tre års kamp. Och har idag träffat en ny man som hon är gift och har två barn med. Hon pratade om att även fast hon idag är gift, har barn och lever ett väldigt lyckligt liv så är det ingenting som gör att minnesbilderna av hennes liv med hennes man som gick bort i cancer, eller livet med sjukdomen, försvinner. ”My Life today is really really good, but I have not moved on”. Hon menar att de personerna vi älskat och de vi har förlorat, fortfarande är väldigt närvarande för oss. Hon beskriver det så fint och menar på att  hennes tidigare man och hans liv, kärlek och död formade henne till den kvinna hennes nuvarande man ville gifta sig med. Livet pågår ju och formar oss till de vi är idag. Livet och dess minnen går inte att sudda ut.  Elias kommer alltid att vara väldigt närvarande för mig. Vi delade väldigt mycket tillsammans och det känns ofta som att han är med mig. Han gör sig påmind lite då och då och jag kan verkligen känna när han är med mig, när hans energi finns där. Ibland slår tanken mig att han är borta. Och så kan jag inte förstå det. Borta? Han som hade så mycket liv. Han som fortfarande känns så närvarande i detta liv.

Sedan han försvann är det så mycket som har hänt. Så mycket. Jag hör fortfarande hans röst ibland. Jag vet precis vad han skulle tycka, säga eller reagera. Jag vet precis. Och det kan ge mig ett sådant lugn. Han kommer alltid finnas nära mig. 

Jag har ett nytt kapitel i mitt liv nu. Och det är en fantastiskt kapitel. Jag är lycklig. But I have not moved on. I´m just moving forward.

NY ADRESS

Hej alla fina,

eller jag vet inte om det finns någon som kikar in här än? Jag vet att jag varit fasansfullt trög med att skriva (som jag sagt länge att jag ska). Men nu finns en ny adress, ett nytt kapitel för denna blogg, nämligen här;

www.showlife.blogg.se 

Häng gärna med. Jag tänkte fortsätta där. Stor kram!

Sälen

Jag är påväg upp till sälen. Visst är det något speciellt med fjälluft? Den känns friskare och du slappnar verkligen av. Ikväll ska jag ta ett glas rött framför brasan och andas. Denna vecka har varit tuff. Jag känner mig helt slut. Mina ögonlock vill bara stängas och blunda. Mina föräldrar är med, mysigt att umgås med dem en helg. Vi ska kika på vasaloppet på söndag, fika längs med vägen och heja på. Tack för att ni skriver. Någon skrev att hon hade ett leende på läpparna då hon läste min text, precis samma är det för mig när jag läser era kommentarer. Tänk så länge ni hängt med. Hoppas ni tar hand om er! Tar lite bilder under helgen och lägger upp. Ha en fin fredagskväll!

IMG_6417

Jag måste skriva

Jag tjatar sönder om detta jag vet, men jag måste skriva. Jag saknar det SÅ mycket. Under tre års tid var skrivandet en del av mig. En del som betydde väldigt mycket och som gjorde mig så gott. Skrivandet blev en del som, ärligt talat, var helt avgörande för mitt mående. Med risk för att låta flummig så kan jag säga att det helade mig. Men det var nog något speciellt som hände och som förmodligen var anledningen till att jag slutade skriva. Något som blev en helt ny värld för mig. En känslomässig krock på ett sätt. Och på grund av det dök liksom upp ett hinder framför mig varje gång jag skulle logga in och sätta mig och skriva. Och det var inte likt mig. Men det var nog också tvunget att bli så för en stund. Jag behövde en paus. Jag behövde en paus från cancern, från den värld som kantat de tre åren som varit. Jag pausade bloggen och jag pausade podden. Eller vi kom, jag och Emma, gemensamt fram till att pausa podden också. En ny värld öppnades framför mig, en värld utan cancer. Och det var precis vad jag behövde. Jag kunde börja vara spontan, jag behövde inte planera allt in i minsta detalj, jag hade inga sjukhustider att ta hänsyn till, jag kunde prata om annat med mina vänner än senaste röntgensvar, jag kunde gå ut och äta en god middag på en helt vanlig restaurang och dela en flaska vin med mitt sällskap. Det var en frihetskänsla som sakta smög sig på mig, som att jag kunde springa fritt åt vilket håll jag än ville och bestämma mig för precis vad som helst, vad som helst, precis det som jag själv ville. Jag skriver detta med risk för att låta självisk, för jag förstår att det kan låta så. Och tro mig, det tar till och med emot enormt mycket för mig själv att skriva detta. Att bara säga svart på vitt hur det kändes tar emot. Men jag förstår och ni förstår att detta inte har någonting med saknaden eller sorgen att göra, för det är en helt annan sak.

Är det såhär livet såg ut? Kan man ha framtidsdrömmar? Kan man planera in en resa om ett halvår? Kan jag börja fundera över vad det jag egentligen vill göra? Jag får ju leva? Jag lever ju? Mitt liv har kommit tillbaka? Sjukdom och cancer är inte allt.

Jag levde cancer. I tre år levde jag cancer. Ja, vi gjorde så mycket fint och jag har aldrig känt så mycket och så starkt som jag gjorde de tre sjukdomsåren som var. Alltså på det sättet att jag sög in minsta lilla känsla och minsta lilla detalj i varje fina ögonblick som kom till mig. Det är något sjukdomen gjorde med mig, med oss? För andra? Mindfullness fick en helt ny innebörd. Men jag levde cancer.

Det var något speciellt som hände då jag slutade skriva och jag ska skriva om det snart. Jag måste bara vara redo.

Och jag vill gärna påbörja en ny skrivade resa nu. Jag känner mig redo. Jag känner mig redo att skriva om det som är nu. Hur jag har tänkt i allt. Hur jag har mått i allt. Och jag känner mig redo att åter ta till mig sjukdomen, jag vill hjälpa.

Någon mer än jag som längtar till detta?
Någon mer än jag som längtar till detta?

En blogg om livet