Körsbärsblommor I Kungsträdgården

Minns när vi var på Laleh i oktober. Din present till mig och med bästa platserna längst fram. Du var så nöjd och jag med för den delen. Kikar konserten på SVT just nu. ”…om jag bara får ordning på alla stenar så kanske allt kommer bli bra, alla fåglar som får bygga bo i ditt hår men behåll ditt huvud för dig själv själv”. 

Lalehs texter tycker jag är magiska. Jag och Elias lyssnade så mycket på henne. Han tryckte upp en tygväska till mig med texten ”colors” en annan födelsedag. Den låten ledde oss många gånger genom denna konstiga cancer resa. Even if it’s black in the dark, doesn’t mean there’s no colors. 

image

But when it’s not enough to fight for me I’m gonna wanna live and fight for you.


Tung dag efter Stockholm. Allt är så overkligt och fel. Denna lilla har inte lämnar min sida ikväll. Det är så märkligt med hundar men vad dom känner. Verkligen verkligen tack tack tack alla gulliga som kommenterar här inne. Ni anar inte vad det värmer. Och om du är med om något som jag varit och är. Kom ihåg att du inte är ensam. Aldrig ensam.

IMG_6103

Allt för första gången

Påväg till Stockholm. Känns som att jag gör allt för första gången.

Gick igenom gamla telefon meddelanden igår. Jättegamla. Efteråt kändes det nästan som jag pratat med dig. Låg och läste länge. Från halvåret innan bröllopet. Har kommit fram till att år 2015 var ett så fint år. Vi hade det så bra då trots cancern. Året började med att vår önskan genom Ung Cancer om att gifta oss gick igenom och sedan följdes hela våren av planering. Den tog liksom över mycket av ångesten över cancern. Sedan gifte vi oss i juni och en vecka senare satt vi och åt middag på Danderyds patienthotell i solen, du skulle göra en ablation (bränna bort metastaser i levern) dagen efter. Jag minns att jag då tänkte att det var helt sjukt att vi satt där och inte på någon paradisö som många andra kanske gör veckan efter sitt bröllop. Men jag minns att vi trivdes, var glada och hade en fin känsla. Hittade bilder igår från det ögonblicket;

IMG_6051 IMG_6052

Minns det såväl. Glada och nygifta. Ablationen gick bra och du återhämtade dig snabbt. Vi fick sedan en fantastisk sommar med bland annat västkusten och i slutet av sommaren bröllopsresa till Grekland. Hösten kom och jag började jobba. Du sökte till mentorskapsprogrammet via Ung Cancer och började hoppas. Vi väntade på julen och i januari flyttade vi sedan till vårt drömboende. Minns 2015 som så fint. Då inget i vårt liv var normalt men det ändå var det.

IMG_6024 IMG_6028 IMG_6029 IMG_6033 IMG_6037

Om det så är myrsteg

Små små steg var det en vän som sa åt mig att ta. Små små steg. Idag var jag i lägenheten igen en stund. Min bror föreslog redan igår att vi skulle åka dit en stund och det gjorde vi. Han satt på cafet nedanför och jobbade medan jag var i lägenheten en stund. Samma sak idag men i sällskap av en vän. Och sedan kom min mamma och bror och hjälpte mig rensa ut julen. Det var ändå skönt. Jag trodde aldrig att jag skulle reagera eller att så mycket känslor skulle uppstå i och med lägenheten. Men där känns du så närvarande, där är ju du. Alla dina saker och kläder. Allt. Vårt liv. Jag älskar att vara där men det är som att tusen stora fluffiga moln slår sig ner i mitt bröst så fort jag kliver innanför dörren och dessa moln är så tunga att bära. Men små steg var det. Jag gör det här på mitt sätt. Ingen annans.

Idag är det två veckor sedan du lämnade. Två veckor, har vi någonsin varit ifrån varandra så länge? Jag tror inte det. Jag saknar dig mer och mer för varje dag som går. Det blir inte lättare. Imorgon åker jag till Stockholm för att bland annat träffa den här tjejen. Och en annan fin vän. Om bara någon skulle kunna säga åt mig att det onda kommer lätta. Just nu så känns det som att det isåfall bara finns en lösning på problemet. Och jag vet ju att det inte går. Du kommer ju inte tillbaka. Det kommer alltid vara lika ofattbart.

Efter att jag tittade på cancergalan i måndags kände jag starkt att jag vill starta en insamling i Elias namn till forskning. Tänk vad forskning räddar liv. Sådana galor gör det så konkret. Vi måste hjälpas åt. Håll utkik så kommer jag länka till insamlingen när jag ordnat med den. 

Hittade denna bild. Från hösten 2015 och det du mest av allt älskade
Hittade denna bild. Från hösten 2015 och det du mest av allt älskade

Den mest surrealistiska månaden i mitt liv

Tänker tillbaka på vår resa. På hur vi för en månad sedan kom hem därifrån. Jag vet att jag tjatar om tiden. Men tiden är något som är det svåraste att förstå. Vi var ju helt nyss bara du och jag i Thailand på en resa precis som vanligt. Vi diskuterade om priser, hur jag ville handla krimskrams på den enda gatan på ön som hade småbutiker, och hur du tyckte att jag kunde vänta till Bangkok därför att det var bättre priser där. Tänker på middagen vi hade efter min första dag på dyk kursen som vi åt på en restaurang du hittat under dagen, som låg på stranden och hade så god vegansk mat. Hur du då under middagen lugnade mig när jag sa att jag kanske inte ville fortsätta kursen när jag tänkte på mitt första dyk jag hade gjort den dagen.

img_5231

Tänker på att när jag postat detta inlägg jag nu skriver ser hur du tar upp din mobil och läser det. Som du nästan alltid gjorde. Den här bloggen är ju lika mycket din som min. Det har den alltid varit.

En bild jag tänker på varje dag är när jag ser dig komma gåendes längs gatan där dyk kursen låg. Du kom för att möta mig efter dagens slut. Vi gick sedan tillsammans tillbaka till vår bungalow. Du hade köpt ett snorkelkit och var nöjd över ditt köp. Hand i hand tillbaka till bungalowen. En annan bild jag ofta får upp i mitt huvud är då jag tidigt går upp för att yoga. Du orkade inte riktigt vara med utan stannade kvar i sängen. Men ändå lite senare kommer upp för att ta bilder jag vet att du tänkte kunde vara till bloggen. Hur du sedan satte dig där på stranden för att kika på soluppgången. Hur vi tillsammans sedan gick tillbaka till bungalowen för att starta dagen.

img_5347

img_5364
Backgammon på stranden 

Jag tänker på när vi åt de mysigaste frukostarna, med finaste utsikten och pratade om allt annat än hur fördjärvlig cancern var. Hur du såg fram emot att åka till Tyskland och ge cancern ytterligare en käftsmäll. Vi pratade minnen om andra resor och försökte lära oss thailändska ord av servitrisen.

img_5224

img_5292

Hur jag när jag ser denna bild i min mobil påminns hur mycket fina bilder du tagit med din kamera som jag inte ens hunnit lägga in på datorn än. Och minnen från när vi kom till Bangkok. Hur du överraskade med ett superfint hotell som du hade bokat i smyg. Hur nöjd och stolt du var när vi kom dit och likaså jag överraskad.

img_5491

Men också hur glädjen ibland kunde utplånas av oron och ångesten. Hur du inte kunde sova på nätterna pågrund av ökad smärta. På hur även min ångest fullkomligt kunde ta över alla andra fina känslor. På maktlösheten jag kände och bara ville ta bort allt ont från dig. På ilskan över att vi fick lov att ha det såhär. På rädslan som sa att det när som helst kunde ta slut, men som jag vägrade ta in.

Men då hade jag dig nära. Såsom det alltid varit i nio år och såsom det alltid borde vara. Fina fina minnen. Som också kan göra så fruktansvärt ont. Jag ska försöka älskling. Jag får leva och jag ska försöka göra det bästa av mitt liv. Men fan alltså. Fan älskling. Var är du? Saknar dig så.

No words

5146831746_6529ed935b_z

Jag har inte mycket ord idag. Serien Skam har rullat, säsong ett och två. Saver? Den gör så att tankarna skingras iallafall. Jag har inte varit i lägenheten igen efter sist. Ska göra ett nytt försök imorgon. Trodde inte jag skulle reagera så men vem är jag att tro? Jag upptäcker varje dag nya sidor. Jag känner mig som världens svagaste just nu och tänker tillåta mig själv vara det. Jag tycker även väldigt synd om mig själv just nu. Väldigt väldigt synd. Jag som under tre år stretat och strävat emot offerkofterollen så hårt. Bring it on säger jag bara nu. Jag orkar inte mer. Jag börjar inse mer och mer hur min vardag kommer förändras. Att åka tillbaka till lägenheten var som att börja om på ruta ett. Exakt allt revs upp. Jag har förstått att jag snart kommer att gå in i en ny fas. Vardagsfasen? Då vardagen kommer tillbaka och ingenting är för mig som det borde vara. Just nu lever jag i en liten bubbla med vänner och familj, jag trivs där. Men jag vet att jag snart måste kasta mig  ut. I det läskiga. I vardagen utan dig? I ett liv utan dig? Jag ska. Inte bara just nu. Låt mig bara få ligga där i soffan och kika på Skam. Allt allt allt jag vill är att kunna dela det här med dig. Som vi alltid gjort. Även livet innan cancern invaderade och någon av oss krisa, för tro mig det gjorde vi även innan cancern. Vi levde ju livet. Men då var alltid du där för mig eller jag där för dig. Och sedan när cancern kom. Hand i hand genom allt allt allt. Var är din hand nu? Jag vet att det är destruktivt att tänka så. Men jag är mitt i sorgen. Kanske kommer sorgen inte vara mitt i en vacker dag. Kanske kommer den gå bredvid. Idag vet jag inte hur den kommer utvecklas. Men jag vet att sorgen aldrig någonsin kommer lämna mig.

Ikväll ska jag kolla på cancergalan tillsammans med vänner Och en annan fin fin vän ska vara med. Spana efter fina Anne ikväll. Och inspireras.

Andas bara

Allt rivs upp igen. Två timmar ska jag vara själv här nu. Känner mig som världens larvigast men jag är inte stark nog. Det känns extremt mycket att vara här själv, samtidigt som jag vet att jag behöver de här två timmarna själv. Jag behöver känna det jag känner, jag behöver denna tid för mig själv. Men sen behöver jag hjälp igen. Ikväll ska vi på bio. Jag, mina bröder och Elias syskon. Blir skönt att göra något som inte kräver alltför mycket.

Den här lägenheten är vi. Inte jag. Det är så fel. Så fel. Men du finns i allt här. Precis allt. Min första instinkt jag kände när jag kom hit var att heja på dig. Jag tar en timme i taget.

Vi åkte skidor idag, ca 8 km. Jag min bror och min kusin. Det var väldigt skönt.

img_5959

Hem

Jag har inte varit hemma i vår lägenhet sedan det hände. Åkte efter allt hem till mina föräldrar och som sagt sovit borta sedan en vecka. De första dygnen kändes lägenheten och hela områden nästan skräckinjagande. Såfort jag tänkte på lägenheten dök jobbiga känslor upp. Ville helst inte tänka på den alls. Trots att sista tiden var fin. Och ögonblicket var fint. Även timmarna efter. Det var så fint. Men så jävla helvetes fel.

Men nu efter att det gått lite tid jag saknaden kommit krypandes. Saknadet av vår lägenhet som vi älskar. Den fina fina platsen. Mina saker. Dina saker. Där finns ju fortfarande du kvar, i allt. Jag längtar hem. Nu är tiden inne… Jag känner mig helt matt men redo. För idag är det dags att åka hem. Hem till oss.

image

Vågen av saknad

Det har börjat gå i vågor. Ibland håller jag mig ovanför vattenytan och andas. Träffar vänner, tar en promenad eller busar med min hund Alf. Då går det bra. För dessa tillfällen lurar jag min hjärna. Jag berättar minnen om dig, vad du tycker om eller hur du brukar göra. Hur vi hade det i Thailand. Men sen helt plötsligt kan den komma. Den där vågen som fullkomligt dränker mig. I mitt huvud kan jag bara inte förstå. Det går inte. Tittar i min kalender och inser att det imorgon är en månad sedan vi kom hem från vår resa. När cancern väl hade fått övertaget av din kropp så gick det så snabbt. Men jag tror det är värst för oss som finns runtomkring. Du försvann så fort. Alldeles för fort. Men för dig blev den sista jobbiga tiden med smärta och ångest kort. Det var någon som sa till mig att det bara är vi som är kvar här på jorden som känner saknad. För där du finns existerar bara värme, glädje och kärlek. Men ingen tid. Så du kommer inte hinna känna den fruktansvärda saknad vi känner som är kvar här på jorden, tills vi ses igen. Jag tycker det var så fint sagt. Jag hoppas det är så.

Idag träffade jag en kille som du tycker om. Marcus som spelade på vårt bröllop. Han kommer även ta avsked avdig i kyrkan den 27/1 med sin musik. Det kommer bli fantastiskt. Jag vet att du skulle älskat det. Tack Marcus för ditt enorma hjärta. Tänk om alla vore som dig. Vilken fin värld vi skulle ha.

Bild på oss från i somras
Bild på oss från i somras

 

Värmande reflektioner

Tittar tillbaka mycket på bloggen nu. Läser gamla inlägg. Kommer på hur mycket fint vi har gjort under denna sjukdomstid. Hur mycket fina minnen som har skapats. Trots en förbannat idiotisk cancer. Jag har älskat varje stund. Det är så sjukt, som jag sa till mina vänner häromdagen, att jag till och med kommer sakna sjukhusvistelserna. Jag saknar allt. Huddinge, Elias bästa läkare Bengt, som vi måste skicka blommor till. Hur vi ofta var där då vinter övergick i vår och satt ute mycket på gräsmattan utanför sjukhuset. Läste böcker. Gick till pressbyrån och köpte något gott till fredagskvällen eftersom helgen skulle spenderas på sjukhuset. Hur jag kunde sova kvar hos dig, för att sedan vakna upp och äta en mysig frukost framför nyhetsmorgon i sjukhussalen. Tryggheten av att vara på sjukhuset. Att Elias då togs om hand. Men med en vetskap att vi snart kommer att få komma hem. Du var ju så stark. En trygghet i att vi alltid hade varandra i det här. En glädje i det. Och vi båda verkligen var duktiga i att försöka ha det så bra som möjligt även då. Det är så stört. Att jag nu till och med saknar och känner vemod till detta. Antar att jag hade kunnat leva i denna sjukhuslivsstil hur länge som helst. Där fick jag vara den starka som fick ta hand om dig. Och jag skulle göra det många gånger om. Vi har haft det så bra. Trots allt. Jag kommer nu ofta att gå tillbaka och läsa från bloggen. Kanske klippa ut och publicera om vissa urklipp från tidigare inlägg. Jag tycker det känns skönt och fint. Och Elias, jag vet ju hur mycket du älskade denna blogg. Klart jag ska fortsätta blogga. Oroa dig inte för det. Jag är idag väldigt glad att jag har bloggen som faktiskt sammanfattar alla våra tre år med cancer. Otroligt glad för det.

Elias. Jag saknar dig. Jag kan bara inte ta in att det nu finns en aldrighet. Gång på gång slår det mig att du inte kan svara. Det gör så ont.  Men i bloggen finns du kvar. Idag har vi börjat prata om begravningen. Den kommer bli den finaste, och där kommer du ju vara. Längtar.


  • Utdrag från bloggen oktober 2013

IMG_7389

Det konstiga är att jag verkligen kände på mig redan när den första svettningen kom att det är något som är fel, så himla fel. Jag minns exakt känslan. Tårarna som föll redan innan diagnosen sattes. Det var något som var väldigt fel. Jag minns så när vi var på en konsert med våra vänner Anna och David. Precis veckan innan vi fick reda på allt. Det var en så fin konsert med Bruno Mars. Men jag kunde inte släppa den obehagliga känslan och klumpen jag hade i magen. Tårarna brännde bakom ögonlocker under varje fina låt som kom. Jag tänkte gång på gång hur bra har vi det nu, men hur kommer detta år egentigen bli? Något håller på att hända. Något otroligt hemskt håller på att hända.

Denna känsla har jag aldrig tidigare haft. Jag visste bara.


  • Hela detta inlägg om hur allt började går att läsa HÄR.

Sedan kom bomben med beskedet om den stora tumören i Elias lever. Konserten var precis innan allt drog igång. Då vi var dom vi var då. Nu tre år senare har vi facit. Och jag kommer aldrig mer bli den jag då var.

There’s a light that you give me when I’m in shadow

oh they say people come, say people go
this particular diamond was extra special
and though you might be gone, and the world may not know
still I see you, celestial

like a lion you ran, a goddess you rolled
like an eagle you circled, in perfect purple
so how come things move on, how come cars don’t slow
when it feels like the end of my world
when I should but I can’t let you go?

but when I’m cold, cold
oh when I’m cold, cold
there’s a light that you give me when I’m in shadow
there’s a feeling you give me, an everglow

like brothers in blood, sisters who ride
and we swore on that night we’d be friends til we die
but the changing of winds, and the way waters flow
life as short as the falling of snow
and now I’m gonna miss you I know

but when I’m cold, cold
in water rolled, salt
I know that you’re with me and the way you will show
and you’re with me wherever I go
and you give me this feeling this everglow

imageimage

En blogg om livet