Du

Om jag bara visste vilken kärlek som väntade mig i livet. Jag hade aldrig någonsin kunnat föreställa mig.

Du ger mig pirr i magen varje dag. Och även fast du vissa nätter vaknar minst en gång i timmen och gör så att mamma och pappa känner sig som levande zombies om dagarna så tar kärleken aldrig slut. Allt är förlåtet när jag känner din doft. Kärleken till dig är oändlig, hos mig är du trygg. Hos mig och din pappa.  Jag älskar dig så, Theodore.

8B222E99-FD8F-45A7-AC6F-2F52B71B5B58

…jag kände en knöl

Ångestladdat ämne för mig och det kommer det nog alltid att vara. Jag är ärrad för livet. Kommer alltid vara. Kommer alltid påverka mig väldigt mycket. Kommer alltid att vara rädd för min egen skull, för mina näras skull. Inget får hända. Inget får hända igen. Aldrig. Igen. Aldrig igen. Aldrig igen. Aldrig igen.

I början, efter allt, kände jag att jag var starkast i världen och inte alls lika rädd som jag varit tidigare. Händer något så vet jag vad som väntar. Tänkte jag. Jag vet hur jag ska kriga. Jag vet hur det kanske kommer att påverka mig? Jag förstår inte hur jag kunde vara så naiv. Jag är inte stark i sådana här situationer. Inte alls. Jag är rent utsagt ganska svag. Väldigt svag. Det har nog ärrat mig mycket mer än vad jag förstått.

Jag kände en knöl. Jag har ammat min tre månaders och tänkte att det förmodligen bara var mjölkkörtlar. De brukar ju försvinna efter att jag ammat. Men det var en liten knöl som fanns kvar. Hur mycket jag än ammade så fanns den där, den var där. Tillslut slutade jag känna efter. Det var för läskigt. För så fort jag kände, så fanns den där. Jag slutade känna efter och så var det inte mer med det. Men jag hade det hela tiden med mig, det fanns där i bakhuvudet och gjorde sig ständigt påmint. Den är ju där. Den finns kvar. Så till slut ringde jag. Det var ju något jag lovade Elias. Något jag lovade mig själv. Jag skulle alltid, alltid, alltid kolla upp allt avvikande. Snabbt.  Ångestladdat samtal. Sjuksköterskans på mottagningens frågor i telefon;

”- finns cancer i släkten? Var sitter den? Hur stor är den? Hur länge har du haft den?”.

Undersökning, mammografi, ultraljud och genom kännande av brösten en vecka senare. Underbar personal. Sjuksköterskan som jobbar på ett liknande sätt jag själv alltid försöker eftersträva att jobba. Inkännande, förstående, ödmjuk, saklig.

Under ultraljudet visar läkaren för mig, ett mörkt område på skärmen. Rund, svart. Pulsen som då ökar, ångesten som hinner komma. Prata snabbt, vad ser hon? Hon frågar; ”- ser du det här området, här?”.

Uttalandet kommer snabbt, men för mig som efter en evighet.  ”- en helt ofarlig vätskefylld cysta”. ”- vill du kan vi tömma den på en gång, men det är inte nödvändigt?”.

Jag tackar nej till förslaget, frågar inget mer, vill bara gå. Bort därifrån. Ut från undersökningsrummet. Bort från sjukhus. Bort från allt som har med cancer att göra. Ut. Tillbaka till mitt underbara liv. Hem till min fantastiska son. Fortsätta leva. Leva livet tills jag är minst 90 år, och somnar in i en varm säng tillsammans med min man och omringad av mina underbara barn. Drog jag rätt lott i livs lotteriet denna gång? Är det helt säkert? Blev det vinst? Råkade jag verkligen nu få med mig rätt känsla, då jag lämnar sjukhuset?

Stannade ändå kvar en stund och pratar med sjuksköterskan som var med i rummet då läkaren gått. Ställer lite frågor till henne, för till läkaren vågar jag inte ställa kompletterande frågor.

Och där fick jag känna på det. För en kort stund fick jag känna på hur det är att stå på den andra sidan. Inte från anhörig sidan. Utan mitt i skotthålet. Och jag var så svag. Tänker på Elias. Starka, modiga Elias. Jag saknar ord. Ovanligt. Men jag vet inte mer vad jag ska skriva nu. Han är och kommer alltid att vara min största förebild.


Jag andades ut. Men var ändå tvungen att ringa mottagningen veckan efter, bara för att säkerställa. Det gick så fort och allt var nästan suddigt i efterhand. Var allt precis så som läkaren sa? Det var det. Och nu måste jag ta in det. Omfamna. Det gör mig påmind om så mycket. Jag älskar att leva. Jag är så tacksam över det jag har… (och allt det där). Men jag kommer för alltid att vara rädd. Och det är något som inte finns någon bot för. Det är något som att stå bredvid cancer har fört med sig. 

Nästa inlägg tänker jag skriva om något gladare. För vet ni vad? Jag är faktiskt ganska så väldigt glad om dagarna nu för tiden. Jag är så lycklig. Livet är så bra. Jag har en liten son. Jag är så kär. Och allt klyschigt som kommer med att få barn. Men jag hade aldrig förstått innan. Aldrig.

IMG_6803

We do not ”move on” from grief. We move forward with it.

I am back.

Länge har jag funderat på det här med bloggen. Bloggen var en sådan stor del av mitt liv så länge och jag tycker mycket om att skriva. Jag gjorde ett tappert försök att ändra adress och starta en ny sida, men det var inte jag. Jag kände mig inte hemma. Det blev fel, texterna blev fel, det kändes inte rätt. Så jag fortsatte inte, stängde ner sidan. Jag vet att det var många av er som följde med dit och många har även skrivit och frågat var jag tog vägen. Jag ber om ursäkt för det. Kanske hittar ni tillbaka hit, kanske inte. Oavsett så kommer denna sidan att uppdateras, när jag vill skriva, när jag helt enkelt känner för att uttrycka mig i text. Att jag känner att jag vill få ut något av mina tankar kring mitt liv och min vardag. Lite när som helt enkelt. När andan faller på.

Jag tycker det känns fint att fortsätta här, där allt en gång startade. Åh jag hittade ett sådant bra TED talk här om dagen. Det var en kvinna som föreläste om sorg. Hon målade upp bilden så otroligt bra och precis på ett sådant sätt jag försökt förmedla att hela sorgeprocessen känns för mig. Det här med att det nu är ett nytt liv för mig att leva, ett nytt liv som banade väg framför mig efter att Elias gick bort. Samtidigt som det gamla ständigt gör sig påmint. Ibland känns det nästan som att jag lever i ett parallell universum där mitt tidigare liv känns så otroligt långt bort men samtidigt så närvarande. Det blir som en inre konflikt nästan.

Kvinnan i detta TED talk  förlorade sin man i Glioblastom (hjärntumör) efter tre års kamp. Och har idag träffat en ny man som hon är gift och har två barn med. Hon pratade om att även fast hon idag är gift, har barn och lever ett väldigt lyckligt liv så är det ingenting som gör att minnesbilderna av hennes liv med hennes man som gick bort i cancer, eller livet med sjukdomen, försvinner. ”My Life today is really really good, but I have not moved on”. Hon menar att de personerna vi älskat och de vi har förlorat, fortfarande är väldigt närvarande för oss. Hon beskriver det så fint och menar på att  hennes tidigare man och hans liv, kärlek och död formade henne till den kvinna hennes nuvarande man ville gifta sig med. Livet pågår ju och formar oss till de vi är idag. Livet och dess minnen går inte att sudda ut.  Elias kommer alltid att vara väldigt närvarande för mig. Vi delade väldigt mycket tillsammans och det känns ofta som att han är med mig. Han gör sig påmind lite då och då och jag kan verkligen känna när han är med mig, när hans energi finns där. Ibland slår tanken mig att han är borta. Och så kan jag inte förstå det. Borta? Han som hade så mycket liv. Han som fortfarande känns så närvarande i detta liv.

Sedan han försvann är det så mycket som har hänt. Så mycket. Jag hör fortfarande hans röst ibland. Jag vet precis vad han skulle tycka, säga eller reagera. Jag vet precis. Och det kan ge mig ett sådant lugn. Han kommer alltid finnas nära mig. 

Jag har ett nytt kapitel i mitt liv nu. Och det är en fantastiskt kapitel. Jag är lycklig. But I have not moved on. I´m just moving forward.

NY ADRESS

Hej alla fina,

eller jag vet inte om det finns någon som kikar in här än? Jag vet att jag varit fasansfullt trög med att skriva (som jag sagt länge att jag ska). Men nu finns en ny adress, ett nytt kapitel för denna blogg, nämligen här;

www.showlife.blogg.se 

Häng gärna med. Jag tänkte fortsätta där. Stor kram!

Sälen

Jag är påväg upp till sälen. Visst är det något speciellt med fjälluft? Den känns friskare och du slappnar verkligen av. Ikväll ska jag ta ett glas rött framför brasan och andas. Denna vecka har varit tuff. Jag känner mig helt slut. Mina ögonlock vill bara stängas och blunda. Mina föräldrar är med, mysigt att umgås med dem en helg. Vi ska kika på vasaloppet på söndag, fika längs med vägen och heja på. Tack för att ni skriver. Någon skrev att hon hade ett leende på läpparna då hon läste min text, precis samma är det för mig när jag läser era kommentarer. Tänk så länge ni hängt med. Hoppas ni tar hand om er! Tar lite bilder under helgen och lägger upp. Ha en fin fredagskväll!

IMG_6417

Jag måste skriva

Jag tjatar sönder om detta jag vet, men jag måste skriva. Jag saknar det SÅ mycket. Under tre års tid var skrivandet en del av mig. En del som betydde väldigt mycket och som gjorde mig så gott. Skrivandet blev en del som, ärligt talat, var helt avgörande för mitt mående. Med risk för att låta flummig så kan jag säga att det helade mig. Men det var nog något speciellt som hände och som förmodligen var anledningen till att jag slutade skriva. Något som blev en helt ny värld för mig. En känslomässig krock på ett sätt. Och på grund av det dök liksom upp ett hinder framför mig varje gång jag skulle logga in och sätta mig och skriva. Och det var inte likt mig. Men det var nog också tvunget att bli så för en stund. Jag behövde en paus. Jag behövde en paus från cancern, från den värld som kantat de tre åren som varit. Jag pausade bloggen och jag pausade podden. Eller vi kom, jag och Emma, gemensamt fram till att pausa podden också. En ny värld öppnades framför mig, en värld utan cancer. Och det var precis vad jag behövde. Jag kunde börja vara spontan, jag behövde inte planera allt in i minsta detalj, jag hade inga sjukhustider att ta hänsyn till, jag kunde prata om annat med mina vänner än senaste röntgensvar, jag kunde gå ut och äta en god middag på en helt vanlig restaurang och dela en flaska vin med mitt sällskap. Det var en frihetskänsla som sakta smög sig på mig, som att jag kunde springa fritt åt vilket håll jag än ville och bestämma mig för precis vad som helst, vad som helst, precis det som jag själv ville. Jag skriver detta med risk för att låta självisk, för jag förstår att det kan låta så. Och tro mig, det tar till och med emot enormt mycket för mig själv att skriva detta. Att bara säga svart på vitt hur det kändes tar emot. Men jag förstår och ni förstår att detta inte har någonting med saknaden eller sorgen att göra, för det är en helt annan sak.

Är det såhär livet såg ut? Kan man ha framtidsdrömmar? Kan man planera in en resa om ett halvår? Kan jag börja fundera över vad det jag egentligen vill göra? Jag får ju leva? Jag lever ju? Mitt liv har kommit tillbaka? Sjukdom och cancer är inte allt.

Jag levde cancer. I tre år levde jag cancer. Ja, vi gjorde så mycket fint och jag har aldrig känt så mycket och så starkt som jag gjorde de tre sjukdomsåren som var. Alltså på det sättet att jag sög in minsta lilla känsla och minsta lilla detalj i varje fina ögonblick som kom till mig. Det är något sjukdomen gjorde med mig, med oss? För andra? Mindfullness fick en helt ny innebörd. Men jag levde cancer.

Det var något speciellt som hände då jag slutade skriva och jag ska skriva om det snart. Jag måste bara vara redo.

Och jag vill gärna påbörja en ny skrivade resa nu. Jag känner mig redo. Jag känner mig redo att skriva om det som är nu. Hur jag har tänkt i allt. Hur jag har mått i allt. Och jag känner mig redo att åter ta till mig sjukdomen, jag vill hjälpa.

Någon mer än jag som längtar till detta?
Någon mer än jag som längtar till detta?

Nytt utseende

Vad glad jag blir över alla kommentarer, fina ni. Jag saknar verkligen att skriva och att ha denna blogg som andningshål om ni förstår vad jag menar. Bloggen har länge varit en slags ventilation i livet, där jag hämtat energi, skrivit av mig, fått ur mig skit, rensat, blivit glad över att vi faktiskt är ett litet gäng här inne som kan pusha varandra.

Jag vill göra om den. Den behöver en uppfräschning, en nystart. En touch av mitt nya liv, mitt liv som har sitt gamla innehåll kvar inombords, men som också fått ett nytt utseende. Jag tänker att bloggen måste, såsom även mitt liv fått lov att göra till viss del, byta utseende. Att leva kvar i det gamla och inte släppa taget är inte sunt.  Men jag kan INGENTING om kodning, och hemsidsfix. Så jag tänkte att jag slänger ut frågan här, vem vet, kanske känner någon som läser någon som känner någon som kan sådant? Och som isåfall kanske skulle kunna hjälpa till lite, såklart mot viss ersättning?

Ni skriver att ni gärna läser vidare, att ni tyckt om att jag varit så öppen som jag varit om allt som varit och att ni gärna tar del av hur man eller hur JAG har tagit mig vidare efter en sådan kris som många med mig faktiskt går igenom mitt i livet. Precis när man tror livet ska börja. Och jag vill inget hellre än att dela med mig av det. Av mina tankar. För jag tror det kan hjälpa, hjälpa andra men också hjälpa mig själv. Att sätta ord på tankar och reflektera är för mig en av de finaste och viktigaste bitarna i livet. Utan denna blogg hade jag inte stått lika stadigt under de blåsår som var. Det är mycket som hänt. Och jag ska dela med mig av det tänkte jag, hoppas ni hänger med. Nu tänkte jag ta en springrunda. Jag har kommit tillbaka till min träning som faktiskt har stått stilla under en tid nu. Det är inte likt mig men ibland måste man bara inse vad kroppen och själen orkar med. Lyssna på kroppen, stanna upp och bara vara. Men nu har jag lusten och energin kommit tillbaka och jag är så glad för det. Det är nog just därför jag också börjat sakna skrivandet.

3F5D9E51-50B6-4CBD-BA05-E8933CB07354

Jag slänger upp en bild på mig och min fantastiska vän Sara. Vi har bokat New York i slutet av April. Sara är en vän som jag inte kommer släppa taget om. Ser så mycket fram emot den resan som jag vet kommer innehålla allt. Skratt, gråt och fina samtal.

Förresten så vore det så roligt att följa er på instagram, få se lite vilka ni är; lägg till mig vettja, @lottarydb Det vore så kul 🙂 

Ha en fin lördag så hörs vi snart igen!

Saknar er

Jag blir så glad när jag ser att trots att jag inte skriver något här inne så är det fortfarande ni som klickar er in. Och det kommer då och då fortfarande in fina kommentarer som värmer varje gång. Jag saknar bloggen och skrivandet. Jag har funderingar på att fortsätta men att bygga om bloggen lite så att den blir mer anpassad till mitt liv idag. Tankar om det som har varit, om det som är nu och om annat, om vardagen. Ni som fortfarande hamnar här då och då, skulle ni läsa?

Livet hörni…

Och jag sa till mig själv: ”Du måste glömma allt som hänt när”. När hela världen den är vackrare än allt det här. För du vet, ja du vet att det väntar nåt mer. Efter natten så kommer ju dagen. För du ser, ja du ser att det väntar nåt mer. Bortom burkar och bänkar i staden. Plötsligt är du framme, du är namnet på din dörr. I hallen hänger orden: ”Kommer aldrig bli som förr” – Laleh 

IMG_8241

Snart ett år…

Denna tid är märklig. Det börjar närma sig årsdag. Ett år. För ett år sedan. Tänker tillbaka på året som varit, så mycket som hänt. Vad jag fått vara med om. Livet ser så annorlunda ut nu. Men denna månad är speciell.

Det är viktigt att stanna upp för att känna, för att minnas. För att få vara ledsen och för att sakna. Men vet ni vad som också är viktigt. Att vara här och nu. Att njuta av julen. Att njuta av varandra. Att vara tacksam för att vi, för att jag, i år får uppleva julen igen och all värme som kommer med den. Det fick inte jag göra för ett år sedan. Jag märker det så tydligt, det finns till exempel nya jullåtar som kom förra året och som då spelades sönder på radion. Totalt missat. Därför att förra året spelades det ingen julradio. Förra året gjordes allt för att hålla dig så trygg som möjligt. In i det sista. Vad vi fick vara med om. Jag ville göra allt för att din sista tid skulle bli så lugn och harmonisk som möjligt. Men jag räckte inte till. Jag saknar dig.
0795041E-DE21-4A87-B877-E87D790058ED

En blogg om livet