Alltså tack…

Hörni. Jag tänker så ofta på er alla som kikar in här. Som skrivit under hela denna tid. Som följt oss under hela denna resa. Som följer mig nu. Det känns som vi har ett så fint band på något sätt. Vi har delat så mycket. Att skriva under hela denna process har varit så helande för mig. Jag förstår nog mer och mer vad det tillfört min bearbetningsprocess. Och att ha ert stöd. Tänk vad himla otroligt fint alltså. Jag har inte alltid varit den bästa på att svara på alla kommentarer men ni har ändå fortsatt skriva. Givit mig era fina ord, pushat mig framåt. Villkorslöst. Wow alltså. Tänk vad vi kan göra för varandra. Tänk att jag fått tillbaka allt detta bara för att jag öppnat upp och delat med mig av mitt innersta. Jag tänker på det ofta, tänk om vi bara kunde vara lite mer öppna med våra livsberättelser. Eller när något sådant här händer. Så många kommentarer jag fått där ni tackat för att jag öppnat upp. Både här och i podden, hur det har fått er att känna er mindre ensamma. Jag förstår att det är så, för jag kände och känner precis samma sak då jag läser andras bloggar eller lyssnar på andras berättelser. Det finns så mycket i det här med att dela med sig.

Jag ville mest bara skriva TACK. Verkligen tack alltså från botten av mitt hjärta. Jag börjar gråta nu. Ni har hjälpt mig så mycket ska ni veta. Alla kommentarer när det var som allra värst. Då ingenting orkades med men kommentarerna som strömmade in med alla fina ord gjorde så mycket gott. Värmde så mycket då allt bara kändes kallt. Tack fina fina fina ni.

IMG_7087

Idag var jag ut i skogen med mamma, pappa och Alf såklart. Vi gick en sträcka på 4 km. Stannade för kaffepaus. Våren alltså. Våren gör så mycket för mig just nu. Jag har lite planer för denna blogg som jag ska skriva mer om sen. Jag har även planer för min närmsta framtid. På något sätt känns det som att jag kommit in i en ny fas. Jag har fått en sådan enorm insikt av vad jag vill med mitt liv. Jag förstår på riktigt att livet är skört, att det går fort. Vi har ingen tid att slösa på något vi inte vill göra. Det är bara att kasta sig ut, ge sig in i nya projekt. Vad är det värsta som kan hända? Just det. Du kan misslyckas. So what. Då är det bara att ge sig ut igen. Ingen minns ett misslyckande. Det kommer inte heller du göra när du väl lyckas en gång. Jag känner mig glad i kroppen. Jag känner mig så stark. Något har hänt. Jag pendlar mycket fortfarande såklart. Men jag förstår att det är nu jag ska leva. Varför skulle jag inte? Jag ska leva.

Tre känslor

Under loppet av två timmar hann jag känna tre starka känslor. Jag vaknade imorse och hade sådan energi, kände glädje och liksom ett sprudlande. Vår i luften. Jag åkte ut till min fina vän Camilla. Vi åt lunch och bestämde oss för ett besök på Ikea. Den nya jassa kollektionen har släppts. Så nyfiken på att se. Kanske något till balkongen. Så härligt att få piffa till balkongen nu när det börjar bli vår. Men först en fika tillsammans med hennes två barn på Ikeas restaurang. Och där, från den härliga energirika känslan kom ilskan. Helt plötsligt försvann den sanna glädjen jag känt och förvandlades till något annat. Det räckte med ett telefonsamtal. Det har varit mycket på sistone med allt möjligt, känslorna ligger liksom utanpå kroppen. Lättillgängliga på något sätt. Men dessa känslor gick dock snabbt över. Lite senare då vi går förbi Ikeas tag själv lager så bubblar orden upp ur mig. Från ingenstans börjar jag prata om Elias. Det dyker upp bilder i huvudet på hur vi för nästan precis ett år sedan sprang runt där, precis där vi stod. Minns det såväl. Vi var så ofta på Ikea då. Nyinflyttade i lägenheten. Minns speciellt denna gång. Och kan inte annat än att skratta. Jag tränade då inför maraton och hade precis sprungit 2,6 mil. Med ingen påfyllning i form av mat efter min springtur bestämmer vi oss för att åka ut till Ikea och köpa ett garderobssystem. Haha… Jag höll ut till den sista kartongen (av typ 56 sjukt tunga?) skulle bäras upp från bilen och in i lägenheten. Då brast det och mina tårar sprutade, hahaha. Stackars Elias. Men han visste att den kombinationen inte var bra (lotta utan mat efter träning). Och så står jag där idag, och ser det framför mig. Precis som på film ser jag oss framför mig. Och helt plötsligt från ingenstans kommer tårarna. Så inom loppet av två timmar har mitt humör pendlat mellan tre starka känslor. När jag vaknade imorse trodde jag inte att det var möjligt, med tanke på all den energi jag hade. Jag antar att det är det här man menar med ”när du minst anar det sköljer vågen över”. 

Idag släptes avsnitt 5 av podden Cancersnack och det handlar om sorg. Vi har bjudit in psykologen Frida Grape från psykolgpartners. Det blev ett fint samtal om detta svåra ämne som faktiskt drabbar alla. Och det vi måste komma ihåg är att vi alla alltid behöver varandra.

Avsnitten finns att lyssna på HÄR eller HÄR. Eller i din podcast app.

17349377_10154416761232215_1325945513_o

 

 

Våren och Alf

Någon frågade hur Alf har tagit allt det här. Och det som jag märkt av på honom är att han varit mer orolig när vi är hemma. Han springer ofta till dörren och så fort han hör minsta ljud så skäller han.  Han har haft svårt att koppla av här hemma och springer alltid in i varje rum och ”letar” när vi kommer hem. Först tänkte jag inte så. Men kanske. Kanske kan det vara hans sätt. Att han inte riktigt förstår vad som hänt, han letar. Vart är han? Lilla Alf…

Idag har vi varit ut på en riktig långpromenad. Vårkänslor deluxe. Det behöver vi. Älskar våren. Fullkomligt älskar våren alltså. Som jag skrev förut. Våren har en magisk påverkan på oss. Vare sig vi vill det eller ej så påverkar den vårt mående positivt. Hur mycket vi än stretar emot. Eller oss och oss. Mig har den en sådan påverkan på iallafall.

IMG_6983IMG_6984

Alf tog en tupplur när vi kom in igen.

IMG_6939

Lillen. Det ser ut som han har en munkfrilla på magen. Det är efter att veterinären rakade honom för ultraljudet. Stackarn. Det går ju så segt för håret att växa ut igen. Hoppas ni haft en fin dag i solen.

Det nya avsnittet…

IMG_6920

”I ett soligt Sandhamn 2015. Det var här Cancersnack började ta form, utan att vi egentligen visste om det. Vi diskuterade frustrerat och passionerat cancer och alla tankar vi hade. Hur lite det pratades om cancer och hur fördomarna, följt av rädslan, fanns vart vi än vände oss. 
Vi ville så mycket och sen dess har mycket hänt. Lottas man Elias levde. Min tumör växte inte. Tankarna och idéerna vi hade då har ändrats. Tvunget ändrats. Livet med cancer är en vardag i ständig förändring, både som drabbad och närstående. Vi vet att både glädje och sorg måste få dela rum med varandra. I dagens avsnitt pratar vi om sorgen. En annan dag tar vi glädjen. Podden blir lite annorlunda än vi tänkt, men minst lika viktig ändå. /Emma”


Dessa ord skrev Emma igår kväll. Nytt avsnitt ligger ute HÄR eller HÄR. Eller där poddar finns. Det handlar om vad som har hänt. Jag kände att eftersom vi redan delat med oss så mycket av våra egna storys så var detta viktigt för mig att göra för att överhuvudtaget kunna fortsätta göra denna podcast. Det blir som en hyllning till min älskade man. Han hade aldrig velat något annat. På ett sätt blir det ännu mer verkligt nu. De tidigare avsnittet spelade vi ju in i slutet av sommaren.

Just nu sitter jag på ett café på stationen och väntar på Emma. Idag ska vi träffa en person för en intervju. På onsdag en annan. Nu ska vi ta in andras storys. Jag vet att det är bra att berätta och det är bra att höra. Ingen är själv i det här.

Ha en fin fredag!

En dag

Inget jobb idag. Tung dag. Minnen poppar upp hela tiden i mitt huvud. Minnen hit och dit. Du har känts så nära men så vissa dagar så extremt långt borta. Vissa dagar är lättare än andra. Jag har förstått att det är så och jag går in i nya faser hela tiden. Jag och Alf har kikat serier idag. Och ikväll kommer Elias bästa vän hit. Han har varit bortrest ett tag.

Jag och Sara har bokat en resa tillsammans. I slutet av juni åker vi till Palma. Det känns fint att åka med henne. En lugn och skön solsemester i mysiga Palma. Det hjälper till att hålla huvudet över ytan. Skönt att ha den inbokad.

Paradiset som var.
Det paradiset

Min sorg och aldrigheten

IMG_6861

Ibland är det en dag i taget. Ibland är det en stund i taget. Och ibland är det ett andetag i taget. Min sorg är ny för mig. Jag vet inte hur länge jag kommer att känna så som jag gör nu. Men jag måste få göra det här på mitt sätt. Inte någon annans. Eller hur den förväntade sorgen skulle vara. Eller jag vet inte. Men ibland känns det som att man gör fel hur man än gör för det ska alltid finnas åsikter. Både till höger och vänster. Vi alla kan bara göra på vårt eget sätt. Med allt i livet. Så länge vi lyssnar på oss själva fullt ut så gör vi rätt. Helt rätt.

Jag gick ner till källaren för att hämta min cykel, jag har inte cyklat sedan allt. Men nu behövde jag göra det. Och där stod dom. Din och min cykel uppställda bredvid varandra. Minnesbilden av hur vi ställde dom precis så innan vi åkte iväg på semester. Låsta ordentligt med dubbellås som du alltid var så noga med. Och sådana här stunder kommer. Hela tiden. Igår morse städade jag ur kylskåpen, och så var den där. Din 90% choklad som du bara hunnit ta en liten bit av. Den chokladen du alltid ville ha. Från att ha lyssnat på musik, nynnandes på låten till gråt. Känslorna går upp och ner. I dessa stunder, då jag börjar tänka och fundera så förstår jag inte. Jag kan inte förstå. Aldrig mer? Aldrig mer? Du känns ju så nära ibland. Hur kan det då vara aldrig mer? Hur hur hur kan det vara så?

Igår hade jag världens  finaste kväll med världens bästa vänner. God mat och en massa skratt. Älskar er så. 

Cancersnack 3

Cancer och framtid? Framtid och cancer? I och med ett cancerbesked är det inte bara livet här och nu som påverkas. Även framtida drömmar. Framtiden ligger väl alltid runt hörnet och speciellt i ung ålder. Hur lever man med en cancer som följer med hack i häl i livet? Hur gör man!? Det är en fråga som iallafall jag och Elias har kämpat med under de tre åren han var sjuk. Framtida drömmar om allt raserades. Jag var 27 år. Han var 30. Och han fick en obotlig cancer. Hur många år? Det var det ingen som visste. Skulle vi sluta tänka framtid? Eller?

Jag och Emma pratar i den senaste avsnittet av Cancersnack om cancer och framtidstänk. Hur vi som två unga människor, som drabbad och som närstående tänker. Eller tänkte. För detta spelade vi in i mitten av november. Hur vi hanterade livet med cancern. Det vanliga, vardagliga livet. Och obotlig cancer.

Det är ett mycket svårt ämne. Alla hanterar det olika. Lyssna gärna. Följ oss gärna på instagram och Facebook under namnet; Cancersnack

Lyssna via Radioplay KLICKA HÄR!

Lyssna via iTunes KLICKA HÄR!

IMG_6868

Vi kanske bara har en sommar

Vi kanske bara har en sommar. Vi kanske bara har en svart sommar. Den sköljer över oss som tiometersvågor. Vi kommer minnas allt i färg.

Efteråt.

Vi kommer minnas allt i färg, efteråt.

Vi kanske bara har en sommar. Vi kanske bara har en svart sommar. Den sköljer över oss som tiometersvågor. Vi kommer minnas allt Efteråt. Efteråt. Vi kommer minnas allt i färg. Efteråt. Vi kommer minnas allt i färg.

image

P1000687

image

Love you now and for always.

P1050245

P1050295

Från floden igår.

image

image

image

P1050326

image

P1000719

image

image

le504

image

image

5e005f985afa6dc95bd1c34825a6b7a3

image

image

image

image

image

Ingen bra dag

Jag har börjat jobba, halvtid. Det är där jag ska börja. ”Det är skönt med rutiner” hör jag mig själv säga. Visst. Det kan det kanske vara. Men när jag gick från jobbet i november fick jag hälsningar om en härlig semester. Och så nu. Som dag till natt. Ingenting är som då. Jag måste göra det här på mitt sätt.

Det är mycket som är jobbigt just nu. Jag går runt med en klump i halsen. Roddande med bouppteckning som tar väldigt mycket energi. Lagar och regler som är till för att kärnfamiljen är mamma, pappa, barn. Samhället är inte uppbyggt så att vi bara ska vara gifta och sedan ingenting mer. Att bara ha varandra är ingenting som underlättar då något sådant här händer. Jag känner mig ganska ensam just nu. Vill ha stödet från den källan jag under nio års tid alltid fått stöd ifrån. Oavsett vad. Alltid. Alltid. Jag söker och letar men det är bara tomhet. Var är du när jag behöver dig? Energi från dig, energi från mig. Det var så vi funkade.

Flummigt inlägg må hända. Men jag känner bara för att klaga. Jag är lite där igen, en stund i taget. Podden ger mig energi. Jag känner att den behövs. Vi behöver prata om det svåra. Just nu ligger mitt hjärta där. Jag vill bara omfamna alla som är med om något sådant här och ja. Jag vet inte. Ta hand om. Jag tror iallafall att om vi pratar om det svåra mer öppet i samhälle så blir det lite mindre läskigt. Jag träffade Emma igår och planerade. Det kändes fint. Imorgon släpps ett nytt avsnitt. Lyssna gärna.

image
Jag och Emma påväg mot Sandhamn augusti 2015

En blogg om livet