Mitt älskade hjärta, det gör så ont.

Ibland går musten ur en. För en vecka sedan opererades min sambo och dagarna efter den stora operationen var tunga. Men sedan är det som att man har nån superkraft inom en som sakta med säkert börjar byggas upp. Dag för dag kände man sig starkare och starkare, han blev bättre och bättre. Den rodnade läkaren sa efter 6 dagar att han hämtat sig över förväntan, det har gått så bra. Hans positiva ord gjorde vår dag. Han fick förflyttas till ett mindre sjukhus i vår hemstad. Det känns jobbigt att dom ska vara så snabba med att förflytta patienter. Det hade känts skönt att, även fast han var bättre, få vara kvar där ett tag. Där expertisen finns.

När vi sedan kom till vårt hemstadssjukhus gick allt bra till en början. Sedan kom bakslaget, på kvällen dagen efter hög feber och förhöjda infektionsprover. Benen som sakta hade rest sig igen sparkades omkull. Man är så känslig, minsta lilla tecken på bakslag känns ända in i hjärtat. Nu får vi vänta och se… Vårt liv är som en känslomässig berg och- dalbana. Allt är fruktansvärt jobbigt, hur hämtar man styrka? Mitt älskade hjärta som jag tänkt att jag ska leva mitt liv med. Han kommer aldrig att kriga ensam. Tredje världskriget har just startat och du trodde ju fel, kriget, om du tror att du ska gå besegrad genom detta. Din vita flagga kommer att flagga högt en vacker dag.

image

När livet tar en tvärnit och vänder.

Det här blir mitt första inlägg.
Jag har sedan allt hände känt att det kanske skulle vara skönt att skriva. Det rensar tankarna och sorterar den oreda som finns i våra huvuden. Att livet är skört, det visste vi. Men att något sådant som just inträffat skulle drabba oss var helt otänkbart. Alla lever på sina liv i en rusande fart. Det ska pluggas, det ska jobbas, det ska umgås med vänner, det ska planeras framtid, det ska bråkas, det ska skrattas. Livet ska försöka levas på ett så lyckligt vis som möjligt. Gör det du vill, tänk inte på vad andra tycker och tänker, ”gör det som gör just dig lycklig”. Detta motto har jag försökt leva efter så mycket som möjligt under mina 27 år. Men att jag skulle bli såhär medveten om hur sant det faktiskt är, kunde jag aldrig föreställa mig.

För två månader sedan drabbades min sambo av levercancer. Det som aldrig nånsin fick hända hände. Det som inte drabbar en själv drabbade oss. ”Oavsett vad som händer så har vi alltid varandra, tillsammans är vi starka”. Det har alltid varit mitt och min sambos trygga ord här i livet. Det låter kanske klyschigt men så är det. I sex år har vi varit tillsammans och vi har gått igenom andra prövningar i livet. Prövningar som tillhör livet. Genom dessa prövningar har vi alltid kunnat lita på att vi har varandra. Det har gjort oss starka, tillsammans har vi alltid varit starka. När något sådant här inträffar slås ens ben omkull. Någon kommer bakifrån och sparkar på benen så dom slås omkull, man ramlar och får ingen hjälp upp. Tidigare har vi hjälpt varandra upp, men den här gången går inte det. Nu har livet givits bort till sjukvårdens händer. Nu är det inte längre vi som har kontrollen, nu måste dom ta över kontrollen. Att känna den maktlöshet vi känt de senaste två månaderna går inte att beskriva med ord. Vi är fortfarande som starkas tillsammans, förstås. Men nu är vi tillsammans med läkare på sjukhuset. Nu måste vi lita på att de gör det yttersta för oss. Och det är inte lätt. Men det är så det måste vara nu.

Men tillsammans med dom ska vi visa livet att det är långt ifrån över. Nejdu livet, det är inget som är klart än på ett tag! Du kom och knackade på, skrämde oss med din mörkaste sida. Men där i dörren med ditt mörker kan du också vända och gå hem. För vi har massor år kvar tillsammans, jag min sambo och solen. Glädjen, lyckan, bråken och framtiden.