Nu måste jag få säga detta.

Nu tänker jag skriva om något som är så stört så jag vet inte vad. Men sanningen idag är att man inte ens ska kunna bli allvarligt sjuk utan att ”själv” behöver reda upp röran som sker varje dag inom sjukvården. Man vill så gärna vara tacksam och lita på att sjukvården gör det yttersta för en. Och det gör dom men sin kunskap men det som saknas är brist på respekt för tiden. När man drabbas av cancer är tid av stor betydande roll, så är det bara och ingen kan säga något annat. Cancertumörer växer.

Ändå får man vänta på remisser som har blivit bortprioriterade, eller som till och med har kommit bort helt. Patienter skickas till ”regionalsjukhuset” därför att det är mest lönsamt, även fast den sjukvård patienten behöver inte finns där utan på ett annat större sjukhus. Tidsspill dyker upp överallt. Jag och Elias har räknat ut att åtminstone en månad har gått åt till just sånna här onödiga tidsspill i hans fall. Och en månad för en cancertumör kan vara förödande, så är det bara.

När man blir allvarligt sjuk räknar man med att tas om hand omgående. Är man dessutom väldigt ung och drabbas av en allvarlig cancersjukdom räknar man med att läkare tar sig tid. Gör det yttersta för att se till att remisser kommer fram dit dom ska osv. Då läkare säger att dem inte vet vad det är för tumörsort och misstänker den allvarligaste men behöver en MR bild för fortsatt utredning räknar man inte med att remissen till MR kameran blir nerpioriterad med veckors väntetid. Man räknar inte med att man själv ska behöva ta tag i detta och ringa och försöka få tag på rätt människor som kan gå in och prioritera, vilket hände för oss.

Även bemötandet man får i vissa fall är under all kritik (inte alltid men ibland, och ibland borde inte finnas i en sådan här situation).

Efter att efter MR svaret äntligen kommit blir jag uppringt halv fem på kvällen för att få höra att svaret från röntgen inte ser bra ut och att det är väldigt allvarligt. Eller att få höra när man som anhörig ringer till kirurgmottagningen, att läkarna ska gå igenom röntgenbilderna idag och sen får vi se om det går att göra något över huvudtaget. Detta var det en sjuksköterska som kläckte ur sig till mig en gång när jag ringde för att skynda på processen, vilket man får göra hela tiden). Hon visste ingenting om Elias fall, och att få höra det så… Så otroligt opersonligt och kallt. Man kan tro att det är förprogramerade maskiner som pratar.

Det har varit en rad sådana här saker under hela denna process. Oproffsigt/ okänsligt bemötande och borttappade/ bortprioriterade remisser som man själv fått ringa och spåra upp. Nu senast efter mötet i torsdags då läkaren från Huddinge skulle skicka remiss till onkologen på vårt sjukhus, ingen remiss har kommit då jag ringde idag. 6 veckor har gått efter operationen och det är den sista veckan som är den mest optimala att starta igång med cellgifter. Hade jag inte ringt idag hade onkologen inte ens fått veta att Elias existerar och måste påbörja cellgifter.

Detta var det som gjorde så att det rann över. Det är så sjukt att det får gå till såhär! Sverige är topprankad i världen då det gäller kirurgi och behandling av cancer. Men allt där i mellan…

Nu blev det väldigt negativt, tråkigt och rörigt men jag är så frustrerad. Det är inte alltid lätt att vara tacksam och kunna släppa ansvaret till sjukvården då det gång på gång uppstår sådana här saker.

image

En reaktion på “Nu måste jag få säga detta.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.