Samla kraft

imageimageimageimageimageimageimageimage

 

Hemma igen efter underbar helg i stugan med min älskling och min kära far. Ny kraft har samlats på, det har det. Men konstigt nog känner man sig helt slut. Känslomässigt och fysiskt. Och arg. Kan ha att göra med att det är ny vecka som väntar och man vet att nu måste man ta sats igen och ta upp fighten. Ungefär så känns det, helgen har varit en paus och andrum. Back into the god damn fight.

VR

imageimageimage

Härom dagen ringde mamma och berättade att hon läste om mig och Elias i Veckorevyn. Jag trodde den skulle komma ut först i mitten av april. Gick och köpte, slog upp och läste. ”Lottas pojkvän, Elias har cancer”. BAM! Va? Handlar det där om oss? Mig och min fina Elias?

Det är fortfarande så konstigt, så overkligt. Det är så svårt att ta in, det går inte. Jag vaknar fortfarande varje morgon och tänker att allt är som vanligt i några sekunder Innan jag kommer på det. Känslan av maktlöshet och ovisshet man har är en känsla som inte går att beskriva, den går bara inte att ta på. Man brukar ju fixa allt! Med lite jävlaranamma löser man det mesta vardagliga problemen man har i denna värld, i detta liv. Känslan tynger ner och tar bort glädje. Men hoppet är aldrig någonsin något som kommer lämna oss. Aldrig.

Vi valde att att göra reportaget i Veckorevyn för att vi båda har en vilja att kunna hjälpa andra i liknande situation. Vi själva har ett behov av att få stöd av andra i liknande situation. Det är hemskt att det finns andra som går igenom samma som vi gör. Men det är ändå ett stöd och hjälp att veta att det finns fler. Det finns fler som har denna hemska känsla av maktlöshet och ovisshet, och tillsammans kan vi bli starka! Därför gjorde vi reportaget, för att andra kanske kan läsa och inte känna sig ensammast i världen.

Både jag och Elias är nöjda med artikeln. Det fanns en värme igenom hela artikeln och det är det här vi har varit med om och är med om. Så är det. Även fast vi aldrig kommer att förstå.

Man ska ta till vara på livet, för det är skört! Man ska försöka leva i nuet så mycket som det går, för man vet aldrig vad framtiden kommer att utvisa. Grubbla inte så mycket över småsaker. Lev istället livet. Var spontan, gör det du vill och lev! Här och nu, inte imorgon.

Andas.

Igår började Elias sin cytostatika behandling. Och nu har jag absolut inget att klaga över vad det gäller bemötande. Sjuksköterskan som vi mötte på onkologens dagvårdsavdelning var precis sådär varm och omhändertagande man vill att en onkolog sjuksköterska ska vara. Behandlingen tog 3,5 timmar och nästa gång är nu om åtta dagar.

Vi är nu i min släkt stuga uppe i Härjedalen. Igår när vi kom fram runt elva på kvällen var det så stjärnklart som det bara kan vara mitt ute på landet, underbart! Vi kände för att åka iväg över helgen, här är det lugnt och stilla, man får andas natur och bara vara. Så idag står fiske på schemat. Imorgon kanske vi åker upp till fjället, det ska tydligen gå nån skotertur upp till nån våffelstuga då. Hur mysigt låter inte det?

Andas, koppla av, precis här och precis nu.

imageSommarbild härifrån.

Här och nu, precis nu.

Två månader, livet består nu av två månader framåt. Vi lever här och nu, fram till om två månader. Imorgon börjar Elias sin första cyto-kur. Även fast cytostatika aldrig är roligt och Elias säkert kommer må väldigt dåligt så känns det skönt att det äntligen händer något. Nu sätts det igång en behandling. Och även fast det var ett tufft besked vi fick i måndags så finns det fortfarande ett sådant jävlaranamma i oss. Imorgon börjar fighten, vi kickar igång årets fotbollsmatch. Och vi ska komma segrande ur den, så är det bara.

Om två månader görs en ny bedömning. Cancern ska inte ta första steget om den nu trodde det. Vi kommer att ta första steget och imorgon kommer det första målet. Ett hårt jävla skott rakt in i nätet.

Ett minne.

166325_474156165813_6856631_n

När vi tog den här bilden på centralstationen i Stockholm skulle vi resa till Indien. Vi behövde en bild till visumet vi skulle önsaka om. Jag dog av skratt när bilden kom ut, den blev ju inte lyckad nånstans (för Elias) ;). Vi var i Indien fem veckor, väldigt många intryck. Jag var inte så jätte berest på den tiden så detta var min första ”riktiga” resa utanför chartervärldens trygghet. Då vet jag inte vad jag kände eller tyckte när vi intod Indisk mark, allt var så annorlunda och främmande. Min trygghet i detta land var Elias som alltid är den som backar up och fixar. En månad innan vi skulle åka avrådde UD alla turister att resa till Indien. Det hade skett ett terrordåd i Mumbai där dom bland annat hade satt eld på ett välkänt turisthotell samt skjutit rakt in i ett känt backpacker cafe. Siktet var riktat rakt mot turismen för att få omvärdlens ögon på sig. Någon vecka innan vi skulle åka drog UD tillbaka sin rekomendation och vi valde att åka trots den tidigare avrådan. Då vi kom till Mumbai, vilket var vårt första stopp på resan innan vi skulle vidare ner till Goa, var det fullt med beväpnade soldater utanför flygplatsen. Vi möttes av en man som gång på gång upprepade frasen ”Follow me, I have a safe place for you, follow me, its not safe for you here.”

Eftersom vi visste att det fanns ett ökat hot mot just flygplatsen och tågstationen kunde vi inte göra annat (trötta och slitna efter flygresan) än att följa med honom till hans hotell som alltså skulle ta oss till tryggheten. Mannen visade sig vara en försäljare och Vi blev totalt grundlurade, haha. Visst vi kom till ett hotell och fick sova några timmar. Men till ett orimligt högt pris och vi fick inte alls det vi hade blivit lovade.Denna berättelse kan göras lång, då vi sedan hamnade på en skumpande buss ner mot Goa som tog 19 timmar utan kisspaus. Mycket hände och detta minne kommer vi alltid bära med oss.

Väl i Goa var det fina stränder med barer och restauranger längs med hela stränderna. Frukosten intogs med ansiktet mot vattnet, alltid med en färskpressad apelsinjuice. Det som var speciellt var kontrasten som blev efter terrordåden i Mumbai. Tydligen så fanns det ett ökat hot mot Goa över jul och nyår (vilket var då vi var där). Bredvid de härliga restaurangerna, barerna och poolerna längs med stranden så byggdes även skyttegravar. Yes! De fanns tillsist utspridda lite här och var längs med stränderna.

Efter Goa blev det att ta ett flyg ut till paradis öarna i Andamerna som ligger mellan Indien och Thaliand. Där blev det dyk bland ett av världens finaste corallrev och massa indisk mat.

Resan avslutades där den började i Mumbai med shopping och en massa upplevelser. Och sista dagen satt vi och fikade i backpacker cafet som hade hål i taket efter skottlossningen en månad tidigare. Mmm…

Jag kan ju säga att hade allt detta skett idag, några år äldre, hade jag nog tagit första bästa flyget hem nånstans där när vi inser att det byggs skyttegravar. 

Nu flera år senare ångrar jag inte en sekund att vi åkte iväg till ett land som Indien. Det har gett oss och mig viktiga perspektiv. Varje sådan här erfarenhet vi har tillsammans är dessutom något som har stärkt oss väldigt mycket. Jag och Elias älskar och resa och vi har varit i många länder tillsammans. Men just Indien var vår första stora resa och den som verkligen sammansvetsade oss och gav oss perspektiv tillsammans som vi alltid kommer att ha.

P1030921 P1030615P1030686P1030928P1030637P1030688 P1030923 P1030944P1030643 P1030552 P1030739 P1030880P1030938 P1030773 P1030789

 

Tankar.

Ibland känns det som att mitt huvud ska sprängas. Tänkertänkertänker. Sluta tänk! Tankar om framtiden, tankar om maktlöshet och om hat. Att man kan känna sådant hat mot något. Hur kan en sjukdom vara så skoningslös och förstöra så många människors liv? Jag hatar dig cancer nåt så fruktansvärt. Allt är fortfarande så overkligt. Händer det här? Finns det cancer i Elias kropp? Cancer… Som man har hört ska vara så farligt, har min älskade Elias cancer? Det är liksom fortfarande en sådan mardröm och man hänger inte med. Allt har gått så snabbt. Smärta under bröstet, svettningar på natten, tumör i levern, in för operation, rehabilitering efter operation, prata om eventuell efterbehandling. Pang bom, ny röntgen, som visade vad? På måndag får vi svar på allt. Jag går dit, jag håller Elias i handen och släpper den aldrig. Fast att jag själv är så så rädd. Men Elias ska aldrig vara själv i detta. Fuck cancer!

Drömmen.

Jag måste plugga. Men jag kan bara inte öppna böckerna. Jag vill bara gå in till dig och säga att nu är allt över, nu är det bra. Jag drömde inatt att det var så. Läkarna hade sett fel, det hela var bara en inflammation. Den var farlig och allvarlig men inte som cancer. Den kunde inte döda. Vår mardröm slogs bort och den lyckan vi kände inför livet går inte att beskriva. Jag tror att den som har drabbats utan cancer, besegrat cancern och slagit den på käften har en lycka och en vilja att leva som ingen annan. Jag tror att denna person är berikad med en styrka och en livsgnista som ingen annan kan ha som inte gått igenom cancer.

Man känner sådan ilska inför denna sjukdom. Det är orättvist när vem som helst drabbas. Det är ALLTID orättvist. Oavsett om man är 25 eller 70. Sjukdomen borde inte kunna existera. Men det blir så otroligt overkligt när någon så nära, den man älskar mest denna jord drabbas. Och det blir så overkligt därför att man är mitt i livet. Mitt i startskottet till livet. Vi har ju massor med år kvar att leva tillsammans. Alla våra planer som vi har planerat i så många år nu. Varför ska vi behöva tvivla på dessa nu för? Vad är meningen med allt? Det är en känsla inom en som inte går att beskriva. Varför är vi alla ens här? Vad-är-meningen? Det är så mycket man inte förstår och så mycket man aldrig någonsin kommer att förstå.

Sen vill jag bara skriva att Västerås sjukhus… Under all kritik! Dåligt bemötande (vilket är heeeelt sjukt i denna situation vi befinner oss i, har ni hört talas om att se till individen? Och jag måste lägga till, speciellt avdelning 8, fyfan säger jag bara). Inkompetenta läkare finns det även gott om. En kirurg som inte vet var levern sitter, en stammande onkolog som drar ut på tiden så att dagar blir veckor utan att något händer. ”Jag måste höra med akademiska”? Handlar det om prestige!? Och alltid alltid dessa samtal på telefonen om alla hemska, nervösa, avgörande besked vi hittills har fått. Alltid per telefon.

Jag och Elias syster gick och krävde en specialist remiss till KS förra veckan. Ingen mer vård i Västerås blir det, aldrig!

Så då har jag fått det sagt.
Nu måste jag öppna skolböckerna. Sen väntar ett telefonsamtal.

Min fina.

Sjukhus,sjukhus,sjukhus. Ingen annan byggnad ger så mycket dålig energi som denna.
Elias är tillbaka i denna energislukande byggnad. Vår lugna tid hemma där vi skulle samla energi blev kort. Nu väntar vi ytterligare vidriga utredningar och besked. Jag håller andan och orkar inte reagera. Man ska inte behöva gå igenom sånt här mitt i livet. Allt är så fruktansvärt orättvist.

Små steg är stora framsteg.

Idag när jag kom innanför dörren efter att ha varit och handlat möter jag Elias i dörren med träningskläderna på. Han skulle ut och småspringa en bit. Detta gör mig så glad. För en månad sedan skulle han aldrig ens fått för sig detta då han aldrig skulle orkat. Jag anser att bara av att han tog det initiativet visar på hans förbättring. Han är fysiskt piggare men det är inte allt. Han har en jäkla vilja att kämpa och komma tillbaka. En motivation som är ovärdelig i den här kampen. En jäkla vilja att slå den där jävla tumören i ansiktet. För utan kamp kommer det inte bli jäkla skitcancer. Du kommer ångra dig en vacker dag att du gjorde intrång i vårt liv.
Så är det bara!

image

Det här armbandet har jag alltid på mig, det står för allt jag tycker.
image