Drömmen.

Jag måste plugga. Men jag kan bara inte öppna böckerna. Jag vill bara gå in till dig och säga att nu är allt över, nu är det bra. Jag drömde inatt att det var så. Läkarna hade sett fel, det hela var bara en inflammation. Den var farlig och allvarlig men inte som cancer. Den kunde inte döda. Vår mardröm slogs bort och den lyckan vi kände inför livet går inte att beskriva. Jag tror att den som har drabbats utan cancer, besegrat cancern och slagit den på käften har en lycka och en vilja att leva som ingen annan. Jag tror att denna person är berikad med en styrka och en livsgnista som ingen annan kan ha som inte gått igenom cancer.

Man känner sådan ilska inför denna sjukdom. Det är orättvist när vem som helst drabbas. Det är ALLTID orättvist. Oavsett om man är 25 eller 70. Sjukdomen borde inte kunna existera. Men det blir så otroligt overkligt när någon så nära, den man älskar mest denna jord drabbas. Och det blir så overkligt därför att man är mitt i livet. Mitt i startskottet till livet. Vi har ju massor med år kvar att leva tillsammans. Alla våra planer som vi har planerat i så många år nu. Varför ska vi behöva tvivla på dessa nu för? Vad är meningen med allt? Det är en känsla inom en som inte går att beskriva. Varför är vi alla ens här? Vad-är-meningen? Det är så mycket man inte förstår och så mycket man aldrig någonsin kommer att förstå.

Sen vill jag bara skriva att Västerås sjukhus… Under all kritik! Dåligt bemötande (vilket är heeeelt sjukt i denna situation vi befinner oss i, har ni hört talas om att se till individen? Och jag måste lägga till, speciellt avdelning 8, fyfan säger jag bara). Inkompetenta läkare finns det även gott om. En kirurg som inte vet var levern sitter, en stammande onkolog som drar ut på tiden så att dagar blir veckor utan att något händer. ”Jag måste höra med akademiska”? Handlar det om prestige!? Och alltid alltid dessa samtal på telefonen om alla hemska, nervösa, avgörande besked vi hittills har fått. Alltid per telefon.

Jag och Elias syster gick och krävde en specialist remiss till KS förra veckan. Ingen mer vård i Västerås blir det, aldrig!

Så då har jag fått det sagt.
Nu måste jag öppna skolböckerna. Sen väntar ett telefonsamtal.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.