Så konstigt.

Det är så konstigt. Allting är så konstigt. Varför varför varför. Vissa dagar är man bara så arg, vissa dagar är man så rädd och vissa dagar känner man att allt är som vanligt och detta kommer att lösa sig. En sådan berg och dalbana av känslor man inte trodde var möjlig.

När vi var på yasuragi satt det ett par bredvid oss på middagen, tjejen var höggravid och var beräknad om två veckor. Hon fick inte äta det ena inte det andra. Hade så ont och allt var sååå besvärligt. De andra runt bordet tittade medlidsamt mot henne. Bredvid mig satt en 31- årig kille och ansträngde sig för att inte må illa pågrund av att han har fått ett återfall av den cancer han drabbades av 5 månader tidigare och nu precis fått en cellgiftsbehandling.

Jag säger inte att man ska värdera varandras problem. Men fan livet är så jävla konstigt. Såklart hade inte den tjejen klagat under hela middagen om hon visste. Men hon visste inte. Och i vår värld just nu blir det så märkligt. Allting. Märkligt därför att vi inte är i en ålder där cancer och en sådan här hemsk oro borde finnas. Vi är i en ålder där livet ska börja, i en ålder där kanske till och med nya liv skapas.

Det känns som att livet sker här och nu, livet är och pågår medans vi är som åskådare och tittar på. Så känns det. Någon eller något har kommit in i våra liv och tryckt på paus.
”Sådärja då pausar vi här för Lotta och Elias, tryck paus nu!”

Man lär sig liksom att det aldrig någonsin kommer att vara ett problem om bilen går sönder, om man har ont i halsen eller en pollen allergi. Livet är alldeles för skört för att lägga negativ energi på sådana ting. Och ja, har vi lärt oss nåt annat? Vi har lärt oss hur mycket hat man kan känna för något, hur starkt det kan kännas att hata. Äckliga jävla cancer.

Yasuragi, Hasseludden.

image

Vi har åkt iväg till yasuragi spa och stannar i två nätter. Och allt tack vare ungcancers organisation. Dom är helt fantastiska. Att få komma iväg såhär är för oss är ett sätt att samla energi och att kunna koppla av, det är viktigt för oss. Ungcancer hjälper så många unga cancerdrabbade och anhöriga. Vi är evigt tacksamma för all hjälp vi fått.

Lycka i små ting.

Läkarbesök idag, alltid nervöst. Trots att vi visste att det inte skulle vara några ”nya besked”. Men ord som läkare smyger in berör och sätter spår. Tonlägen lyssnas på, invecklade ord och ansiktsuttryck. Allt observeras. Jag börjar alltid märka en tid in på läkarbesök att jag skakar. Kroppen börjar reagera på det psykiska kaoset som sker inom en.

Efter en vecka i Spanien med sol, god mat och en massa positiva energier kastas man återigen in i en värld man fortfarande inte förstått att man befinner sig i. Det blir som natt och dag. En värld totalt olik den vi levt i när vi var i Spanien. Blodprov igår, läkarbesök idag och cellgifter imorgon. Matchen är igång igen!

Man måste hela tiden utgå från den livssituation man befinner sig i. Hur jävlig, konstig och absurd situation man än befinner sig i så är det ett sätt att orka. Okej, var är vi nu? Hur ser allt ut för mig/oss just precis nu? Sen utgår man där ifrån, tänker inte längre fram utan handskas med situationen som är nu. Det har jag lärt mig är ett sätt att orka. Att finna styrka i nuet.

Just nu känns allt bra. Sedan ca en vecka tillbaka tycker jag mig se att Elias är piggare. Han orkar med mer och säger att han tycker han har lite mindre ont än tidigare. Och det gör mig lycklig för stunden. Igår hade vi lite kalas för mig och Elias fixade så fint med allt. Jag fick väldens godaste frukost och världens finaste halsband som betyder så mycket för mig. Han är min hjälte.

Läkaren sa dessutom att hans levervärden såg bättre ut och sa att det kan tyda på att cellgifterna hjälper. Och det gjorde vår dag. Hon sa även att det är ett väldigt positivt tecken att han känner sig piggare. Det visste och förstod vi ju såklart också, men att även få det bekräftat. Små saker. Fokusera på små positiva framsteg.

image    image

Lycka kommer även såklart från våra vänner och familj som vi älskar så mycket.

Klyschan, tillsammans är vi starka har bevisat sig inte alls vara någon klyscha.

En kamp.

Sedan vi fick reda på att Elias cancer har kommit tillbaka så har det varit svårt. Det går verkligen inte att beskriva vad det är vi går igenom just nu. Det är en sådan kamp och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är livrädd. Man börjar tvivla på allt. Hur kan livet vara så konstigt? Varför skulle våra drömmar om framtiden och om att bilda familj bara slås ifrån oss helt plötsligt. Det som var så självklart förut är inte det längre. Skulle vi få leva ett långt liv tillsammans nu skulle man vara så fruktansvärt tacksam för livet och lyckan man skulle känna skulle skulle inte gå att beskriva.

Vårt hopp kommer aldrig att försvinna från oss, aldrig.

Idag är det min födelsedag, jag ligger i sängen och hör hur Elias håller på och fixar ute i köket. Han har alltid varit bra på att överraska och planera presenter. Min guldklimp!

Vi har haft världens bästa vecka i Spanien. Både jag och Elias har fått mer energi av solen och värmen. Man märker tydlig skillnad på Elias. Han har haft sådan energi den här veckan och ett bra humör. Han är min hjälte, det är en sak som är säker.

image

Morgonpromenad.

imageimageimageimage

Så lugnt och stilla eftersom det inte är högsäsong.  Gå upp tidigt, ut och gå eller springa. Det bästa och mest avkopplande som finns.

Vi tar bergsbyn idag istället, igår var vi in i Alicante. 28 grader var det igår.

Nuet.

image

Vi har det så himla bra här. Trots allt så har vi det bra, här och nu. Imorse var vi upp och kolla på soluppgången från vår balkong som är helt fantastisk. Efter det blev det en morgonpromenad, och sedan frukost på balkongen. Senare idag ska vi upp till en bergsby.

Vi lever för dagen och vill aldrig att veckan ska ta slut.

image

Sista minuten.

Vi  bokade flyg och hotell för en vecka sedan till Alicante, eller en bit utanför Alicante. Varför inte, tänkte vi. Livet är till för att levas.

Elias har inga behandlingar på en vecka och jag kan ta med skolböckerna. Elias syster linnea är med också.  Så varför sitta hemma när man kan utnyttja tiden och åka väg. Fick dessutom ett bidrag från ungcancer som gjorde det lite enklare. Dom är helt underbara där!

Vi bor på ett litet ställe utanför Alicante, uppe på ett berg med utsikt över Medelhavet. Perfekt just nu. Lugnt och harmoniskt.

image

Soluppgången imorse.

image

image

Bergstoppen.

Hur mår du/ni? Jag vet fortfarande inte vad jag ska svara på den frågan. Det är så mycket som händer inom en, så många känslor. Jag pratar bort frågan, eller mumlar ett kort tyst ”det är okej”. Vi mår skit, det är en jäkla mardröm allting just nu. Och visst är det så att vissa dagar vill man inte ens kliva upp ur sängen, man vill dra täcket över huvudet och stanna där. Som strutsen gör, gömmer man huvudet syns man kanske inte längre och får ta en paus från verkligheten ett tag.

Men sen finns det även dagar som bra känslor tar över. Det finns så många varma, och kärleksfulla känslor. Mellan oss ger kärleken styrka, men även från vår omgivning. Från vänner och familj. Fasen vad starka man kan vara tillsammans! Varma lyckliga känslor tar över, och det kan ju tyckas märkligt, men det är märkligt vad kärlek kan göra. Styrkan väx till liv och en en känsla uppstår av att det här kommer vi att fixa, så är det bara.

Det är så mycket som händer inom en. Berg och- dalbana. Men det är så man frågar, hur mår du? Det gör jag med, även fast jag vet att det inte är bra med personen i fråga. Men innebörden är så komplex. Innehåller så mycket.

Det är som att vi klättrar på ett brant berg. Vi började längst ner med en svag lutning, chockbesked, och vi gav oss in i kampen om att övervinna utmaningen och nå toppen. Vissa dagar klättrar vi flera meter medans vi står helt stilla andra dagar. Det blir allt brantrare ju längre upp på berget vi tar oss. Just nu är vi strax på toppen och det är det absolut brantaste partiet. Men vi klättrar och klättrar, ibland är det så brant så vi känner att nu går det inte mer. Vi orkar bara inte. Vi stannar upp och är förtvivlade. Sen tar vi ytterligare sats och får en styrka vi inte förstod fanns och klättrar några meter till. Vissa dagar känns det som att vi ser toppen, det är så nära och där uppe lyser solen starkt. Där uppe kommer vi vara starkast i världen.

 

Ny kur och ny forskning.

I ett fullproppat väntrum med äldre människor sitter vi nu. När jag och Elias kom hit drog vi ner medelåldern med 50 år på två sekunder. Pank bom.

Onkologen. Elias ska få sin andra cellgiftsbehandling. För sex månader visste vi inte. Tänk om vi hade vetat. Livet är märkligt.

Men nu är vi redo, in med giftet bara!

Igår såg vi detta på nyheterna; vet inte hur man klistrar in klipp från en play app men det finns på TV4 nyhetsklipp.

image

57 forskare har kommit på, om jag förstått det rätt, en medicin som går in och bryter ner ett enzym som behövs för att cancerceller ska kunna växa. Enzymet förstörs alltså på nåt sätt och cancerceller slutar växa och försvinner. Detta enzym finns bara i cancerceller och medicinen angriper alltså inte friska celler (jag kan ha fel, vet inte om det är exakt så här). Försök har gjorts på råttor och bortopererade cancertumörer och har visat sig vara väldigt effektivt. Råttorna har tillfrisknat av medicinen och cancertumörer minskat. Detta lät  ju nästan för bra för att vara sant. Men så är det väl alltid när ny forskning kommer ut. Sen kan man kan väl inte dra några klara slutsatser innan medicinen har beprövats på människor, men det verkade ju som att detta skulle skyndas på nu och börja prövas så snart som möjligt. Men i medicin världen är väl tyvärr detta lång tid.Läkemedlet ska igenom en massa processer och moment först, förstås.

Och det är så frustrerande. Speciellt när forskarna låter väldigt optimistiska och verkar tro på detta. I vår enkla värld skulle man ju bara önska att Elias kunde få detta läkemedel på en gång. Men vi vet ju att det inte går till så. ”Vi skulle gärna ta lite av det där enszymnedbrytande nya läkemedlet som det kom en rapport om igår”.

-Javisst här och varsågod.

Nä skulle inte tro det. Kan man kidnappa forskaren? Allt tar sån tid…