Mysiga tjurgubbe.

Kaffe och te framför Nyhetsmorgon för mig och linnea just nu. Samtidigt som vi i vanlig ordning fixar mat för dagen. Idag blir det grönsakssoppa, sedan biffar med wok!

Det var en dum sköterska inatt som var otrevlig och snäsig. Jag skulle ju vilja fråga om hon skulle vilja byta plats med Elias om hon nu tycker hennes jobb är så jobbigt. Sorry, men jag kan bara inte förstå hur man kan vara otrevlig efter att ha läst Es journal. Noll tolerans för sådant beteende. Sedan har en härlig tjurgubbe slagit bo på sängplatsen bredvid Elias. Härliga mysiga sjukhus, när får vi slippa dig?

Håll alla tummar som finns nu att febern går ner snart. Vi längtar hem!

image

Från Liseberg i somras.

Jaga på sjukhuset.

En liten video:

—-> trim.61A78088-F609-437A-A2ED-508FF9D8A524 <—-

 

Från sjukhuset idag. Jag kommer instormande genom entrén och har hörlurar i öronen, full fart framåt. Och Elias som satt utanför sjukhuset och väntade på mig och skulle överraska men som tyvärr inte hann med mig när jag svischade förbi. Tycker det var kul att han fick det på film. Det blev lite gulligt tycker jag. Det är inte lätt att hinna med i min fart 🙂

Även fast Elias inte är av med den dumma febern än och fortfarande har hög puls, så måste väl ändå detta vara ett friskhetstecken. Iallafall att det går åt rätt håll. Han kommer förmodligen få stanna kvar på avdelningen hela veckan men sakta men säkert går det framåt. Min kämpe!

Lördagschill igen i Huddinge.

image

Jaha hörni. Här på sjukhuset händer det inte mycket denna lördag. Korridorerna ekar tomma och det känns som hela världen har stannat upp och alla letat sig härifrån. Kommer vi vara här nästa lördag och hur ser livet ut då? Det visar sig.

Läkaren kom in på ronden och sa att dom inte ser något annat än vätskan i Elias lunga och hjärtsäck. Så det får man väl tro på nu. Men var sjutton kommer febern ifrån? Det vet ingen. Nu ber vi för att den ska försvinna snart så att vi kan få lämna detta energislukande sjukhus.

image

Eliss syster, Linnea och hennes kille var här en stund på förmiddagen. Hon fyller 30 idag! Huuuurrraaa!! Vi säger här fuck cancer från djupet av våra hjärtan.

image

Linnea och Elias.

image

Vi var ut en sväng i förmiddags.

image

Inte en människa i korridorerna, vilket iofs känns ganska skönt. Helger blir lite som en paus. Det blir inte många knop gjorda.

image

Alltså, så snälla snälla människor det finns. Den här maten kom en vän till oss och lämnade. Vi är inte så nära men hon har ett hjärta av guld (måste vara så). Detta hade hon gjort till Elias och det var sååå gott. Och nyttigt! Sesamrostade aubergine och paprika med cornfärsbiffar och avokadosås. Mums!

”Det är helt fantastiskt”

När vi träffade Elias onkolog som han hade vid det första mötet med dem fick vi inte ett så jättebra intryck. Han hade en egenskap som inte var så bra för oss. En egenskap som innebar att inte inge något slags hopp överhuvudtaget. Han trodde inte på cellgifterna som skulle ges och han trodde absolut inte att det skulle gå att operera igen. Det var ingenting han uttalade rakt ut, men underförstått så var det så. Vi är inte dumma. Kirurgerna hade vi då redan pratat med och dem ville se hur cellgifterna tog, skulle de ge god respons skulle de försöka operera igen. Detta var inget som onkologen trodde på. Det var uppenbart. Att inge hopp, om de nu även endast finns 5-10 % chans till bot, är så viktigt för en cancerpatient. Det får en att kämpa, att fighta, att inte ge sig! Vad är det som säger att patienten i fråga inte tillhör de här 5-10 procenten? Det vet inte läkaren och de vet inte patienten. Alla är vi individer, även kroppsligt. Det jag vill komma fram till är att mötet med onkologen inte gav oss särskilt skön känsla, snarare en tung klump i bröstet och en känsla av en mörk tunnel som aldrig skulle ta slut.

Men denna ångest vi hade efter mötet omvandlades snart till ilska. Vi visste ju vad kirurgerna hade sagt. En kämparglöd bildades och vi skulle bevisa att onkologen hade fel.

När nu Elias har opererats har vi fått en kallelse till onkologmottagningen om fyra veckor. Till just denna onkolog. Nej tack! Idag ringde vi och bytta ut honom, bara sådär! Det kändes så skönt. Vi har under Elias cellgiftsbehandlingar träffat en annan onkolog där som vi verkligen tycker om. Nu hoppas vi på att få träffa henne istället. Men utbytt är han! Och det är så det ska vara. Det här är ingen stukad fot, eller bruten arm som snabbt åtgärdas av vilken läkare som helst. Det handlar om livet och Elias ska ha det bästa.

Jag pratade idag med den sjuksköterska som var med på mötet med onkologen. Hon visste inte hur det hade gått för Elias. När hon hade läst om hans respons på cellgifterna och om operationen sa hon att ”detta är fantastiskt, jag blir så glad”. Det var så skönt att höra. För detta är så fantastiskt. Det får vi inte glömma.

image

Vi kom ut en stund idag igen. Himla skönt väder alltså.

Sjukhusmaten.

Halvfabrikat köttbullar med pulvermos och en sockerbomb till lingonsylt till? Nej tack. Snabbmakaroner med falukorv och några torra sockerärtor till? Nej tack nej tack nej tack. Sjukhusmat? Nej tack, om inte skärpning. Okej jag kanske överdriver en aning, det ser väl inte ut såhär varje dag. Men maten på sjukhus som ges till patienter, nyopererade, hmm… Vet inte riktigt vad man kan säga om den. Kaloririk kanske, visst och det är viktigt. Men snabba snabba kolhydrater och vitaminfattig kost. Om inte annat så är den även inte speciellt god. Och när aptiten inte är den bästa, ja då är det inte så kul.

Därför lagar vi egen mat till Elias. Näringsrik, egologisk och spängfylld med alla viktiga näringsämnen som kroppen behöver. Om inte annat så får han mer aptit av detta och bara det gör det värt det. Så det är bra att vi är två som kan hjälpas åt med detta, det är jag och Elias syster som kockar varje morgon innan vi åker till sjukhuset.

image

Idag blev det cornköttfärssås med råris och spenat, samt vitkålsmos. Mums!  image

Groddar broccoli.  image

Vi fortsätter även med juicerna som förut, morotsjuice med ingefära och citron, rödbetsjuice, samt vetegräsjuice. Om inte annat så gör det ingen skada iallafall!

Chill.

Kvällshäng på sjukhuset. Läget är oförändrat men stabilt. Cardiologen har varit här ett par gånger idag och undersökt Elias. Vätskan runt hjärtat finns kvar men det har inte ökat, och det är bra. Han har fått två påsar blod och fått lite mer rosiga kinder efter det.

Personalen på denna avdelning ikväll är himla gulliga måste jag säga. Man blir varm i hjärtat.

Vi kom ut i solen idag, om så bara för 10 minuter men vi kom ut. Puss ❤️

Status för dagen.

Status just nu är att Elias har fått vätska i lungor och hjärtsäck. Det i lungorna är dem tydligen inte så oroade för, det är mer obs på det i hjärtsäcken. Täta kontroller var tredje timme och antagligen ett nytt ultraljud inom kort. Men vi håller modet uppe, så gott det går. Han är snart bättre, så är det bara!

Men ärligt talat, varför? Varför hela denna karusell. Nej, det kan inte vi svara på. Det kan ingen människa svara på som tvingas gå igenom något svårt. Det är inte bara vi som tvingas gå igenom något så tufft. Var tredje svensk drabbas tyvärr av cancer. Men det är den tanken och känslan som följt mig idag. Varför? Bitterheten har tyvärr varit dominerande. Och det är inte  konstigt att det blir så vissa dagar. Och jag tänker inte låta bli att känna så. Det orkar jag inte. Elias förtjänar inte detta.

Men en vacker dag så kommer vi kunna skratta cancern rakt upp i ansiktet, en vacker dag.

Imorgon ber jag om förbättring så att jag kan ta med Elias ut. Så vi åtminstone kan ta lite frisk luft och förhoppningsvis få en skymt av solen.  Små ting ❤️

image