Den berömda Trolltungan.

Okej, varning för mycket text.

Men jag tänkte berätta ett minne vi har. Ett minne som vi verkligen kan skratta åt efteråt men som inte var så rolig när det väl skedde, iallafall inte för min del, haha.

Det handlar om när vi precis hade flyttat till Norge. Det var sommar, 2012 och vi hade flyttat till en liten stad som heter Haugesund som ligger mellan Stavanger och Bergen. Elias hade fått jobb på en naprapatklinik och jag fick som sjuksköterska jobb på ett sjukhus i Haugesund. Vi ville tjäna lite pengar helt enkelt. Samtidigt ville vi ju få ut så mycket av vår tid i Norge som möjligt. Norge har ju en fantastisk natur med alla sina berg och dalar. Det är verkligen riktigt fint på sina ställen.

20120718_120239

I närheten, några mil utanför Haugesund finns det en ”klippa” som är mycket omtalad. Den kallas ”Trolltungan” just därför att den sticker ut över en fjord flera hundra meter upp ur ett berg.

Alla norrmän talade ju hela tiden om att ”gå på tur”. Det fick man höra hela tiden när man jobbade. ”- Duuuu måååå gå pååå tuuuuuur!!!” Som att det är det enda rätta och heligast av allt, haha! Vi tänkte ju såklart vi måste prova detta. Gå på tur och samtidigt ta med lite fika, eller ”en bröööschiiive” samtidigt som man skådar den vackra naturen.

Mina föräldrar hade kommit upp över en helg, så vi tänkte att nu passade det väl bra med en liten tur. Elias hade läst om ”en liten lagom tur” som ska vara häftig upp till denna trolltunga. Jag hade ingen aning utan tyckte det lät bra och nappade på idén.

Vi började åka på morgonen till stället där man skulle börja gå. Den bilfärden tog tre timmar… Detta är också något som norrmän är expert på, ”det ligger inte aalls långt bort”. Tre timmar med bil är ingenting för dessa norrbaggar då man bor mitt bland slingriga bergsvägar. Så det var en bit att köra. När vi väl kom fram mötte vi en guide precis innan man pbörjade turen. Han informerade oss om att det var ganska tung vandring idag, med en hel del snö längst med vägen (detta var mitt i sommaren). Han sa iallafall att det kommer minst att ta 10 timmar fram och tillbaka till Trolltungan.

Que? Ursäkta? Vad sa du… 10 timmar? Vad hände med Elias ”- Det är en liten lagom tur”. Hmm… Det verkar vara en ganska lång tur om du frågar mig. Den första biten berättade guiden, var en brant stigning på ca 400 meter. Så vi tänkte… Vi tar oss upp för den till en början, sen ”får vi se”. Eller jag tänkte väl snarare ”sen är det bra” haha.

Min pappa, jag och Elias påbörjade stigningen. Den var inte att leka med direkt. Men vi kämpade och när vi väl var uppe andades vi ut och kunde njuta av den fantastiska utsikten som visade sig. Vi fikade lite och min pappa bestämde sig för att gå tillbaka ner igen. Något jag höll med om lät som en bra idé. Men Elias övertalade mig till att fortsätta en liiten bit till. Här var jag inte jättesvårövertalad. En liten bit, absolut. Det fixar jag.

20120715_123954
Påväg upp.
20120715_115718
Den första stigningen.

Jag bör ju även säga att jag var inte speciellt tränad vid den här tiden, samt att eftersom vi ”bara skulle gå en liten tur” så hade vi knappt någon mat eller vatten med oss, alls. Vi hade i princip en fryst (?) matlåda och ett stormkök med oss. Elias fortsatte att pusha på mig, trots att det var flera gåNiger jag bara ville vända. Men jag har någon form av vinnarskalle och har svårt att ge mig om någon pushar. Typ ”jag ska minsann visa”.

20120715_151807

20120715_141652

När vi hade gått i ca 4,5 timmar så var vi nära toppen (Trolltungan). Vi tog en paus och jag la mig ner på marken, såg små norska barn checkt gå förbi (vad är det med norrmännen??) Såg även små pudelhundar springa förbi, haha… Och där låg jag helt utslagen. Det kom ett par mot oss som var påväg nedåt igen. Jag kände att jag måste fråga dem hur långt det är kvar till toppen. Deras svar var då:

”- Ni är snart där, ca 15 min kvar!”

Det var droppen och jag sa till Elias ”- Nej, det går inte. Nu vänder vi!” Haha… Jag var trööött vid detta läge alltså. 15 minuset kändes som en evighet. Elias rotade fram två chokladbitar han hade i fickan och gav mig. Med den lila enegin fortsatte vi och snart var vi på toppen. Och det var så häftigt.

Man glömde snabbt bort att det nu är 5 timmar nedåtstigning kvar.  Vi värmde vår matlåda, delade på den och vände tillbaka på den lilla påfyllda energin.

20120715_171443
Här är jag och en galen engelsman som dinglar med benen.
20120715_171744
Jag och Elias chillar <3
20120715_172247
Toppen! Lager på lager klädd med Elias jacka och mössa.

20120715_172319

När vi äntligen kom tillbaka till den branta stigningen igen kändes det som att vi äntligen snart var nere. Eeh… Trodde vi det! Den branta stigningen som vi nu skulle ta oss nedför var det värsta jag gjort i hela mitt liv. Och då skojar jag inte. Det gjorde oooont.

20120715_185616

Dricka vatten påväg ner.

När vi äntligen äntligen var nere igen stod min mamma och pappa och tog emot oss. Och trots att dom hade fått vänta i 10 timmar (haha, stackars) så log dom och kramade om oss. Och jag grät. Haha! Så utmattade, båda två. Min vänsterfot var avdomnad en vecka efter detta. Så, det var vår första norksa ”tur”.  Vädigt roligt minne efter tiden i Norge.

20120717_160018
Trött hemma på hotellet igen.

Tyvärr har vi bara tagit bilder med mobiltelefon, därav bildkvaliteten.

Detta härliga minne kan både jag och Elias ofta tänka tillbaka på. Starka och friska. En fin tid i livet. En gång ska vi göra något liknande igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.