Bamse!

image

Fick det här messet av Elias imorse. Jag tror det är någon som börjar bli uttråkad av att gå hemma. Haha!

Hoppas verkligen att han kan börja komma igång lite snart. Två behandlingar kvar. Små mål och delmål är viktiga att ha.

Two heroes.

Igår kväll fick våra vänners lilla kille åka in till sjukhuset pågrund av ett epilepsi anfall, Han är 2,5 år och får tyvärr ganska ofta kraftiga epilepsi anfall pågrund av en bakomliggande sjukdom han har. Det gör alltid lika ont i hjärtat då han får sina anfall. Men han är en riktig liten fighter som aldrig ger sig. Och det gör inte hans föräldrar heller. Många tankar går till dom nu. Hugo och Elias är två riktiga kämpar.

IMG_2062

 

Fyrkl_ver

Spa revansch!

Sist vi var på Yasuragi blev det inte så bra. Elias hade precis, bara två dagar innan fått sin andra cellgiftsdos. Orutinerade som vi var tänkte vi inte alls på att det kanske inte var så bra. Cellgifter i sig kan vara väldigt vätskedrivande. Att då åka till ett spa där det ska badas i varma källor, badas bastu och vara i en allmänt vätskedrivande miljö i kombination med cellgiferna, inte den bästa kombon. Så tyvärr mådde Elias inte så bra mestadels av tiden där.

IMG_1550

Men nu ska vi ta ut revansch! Den 13e december (vår årsdag till och med) ska vi till Yasuragi med Ung Cancer gärnget. Då ska vi göra allt som vi inte kunde den första gången vi var där.

IMG_1546

”Kryddan på moset” den gången var alla gravida par som var där. Speciellt tjejen som satt bredvid oss vid middagen tillsammans med sin kille och klagade på hur dåligt hon mådde mitt i sin höggraviditet. Det blir så konstigt. Och ger perspektiv. Ingenting vi fokuserar på. Men. Det får igång tankarna. Så är det ju.

IMG_1543

Kick some cancer ass!!!

Jag har haft sovmarathon här hemma. Känner mig tyvärr sämre. Vilket inte är så konstigt. Ont i halsen och huvudet. Det får bli en vilodag idag för imorgon är det dags för jobb igen men här hemma denna gång. Förhoppningsvis är det bättre imorgon.

Elias fick ett samtal imorse. Det var hans onkolog som ringde och diskuterade igenom lite funderingar vi har. Nu har vi krävt att Elias ska få göra en CT den närmsta tiden. Vi känner att det är bra att göra det för om det skulle vara något så är det väl bra att upptäcka det i tid. Så det ska han få göra nu.

Sedan kom hon äntligen med PAD- svaret. Äntligen. Och operationen var marginalfri. Det anses alltså att kirurgerna fick bort allt även på cellnivå denna gång. En R0 resektion som det kallas. Det är så himla fantastiskt! Från början fick vi höra att om cancern skulle komma tillbaka så var det tveksamt med ytterligare en operation. Men nu har alltså ytterligare en operation gjorts och den blev väldigt lyckad. Är så oerhört tacksam för det.

image

Starbucks tack!

Förlåt älskling. Jag vet att den var hemskt vidrigt dyr för så lite. Och jag vet att vi måste spara. Onödig utgift. Jag vet. Men när gaten låg precis vid caféet och det gjordes reklam för en Café latte grande, toffe nut… Du förstår ju. Det var ingenting jag kunde styra själv.

❤️

Julig kaffe mot den hr,sökt gråa och tråkiga novemberdagen. Tänk om man var påväg till värmen nu... Drömmer mig bort :)
Julig kaffe mot den hemskt gråa och tråkiga novemberdagen. Tänk om man var påväg till värmen nu… Drömmer mig bort :)

 

2014-11-14

Nu sitter jag på bussen igen, mot Arlanda. Helgjobb väntar i en liten stad utanför Oslo. Jag känner mig fortfarande sliten och trött. Men det får gå bra ändå. Det är en kort period denna gång, så det kommer gå snabbt.

Elias tog nya blodprover imorse, så förhoppningsvis får han full dos idag av behandlingen. Han skulle ju fått behandlingen igår egentligen, och då var jag ju ledig och hade kunnat vara med. Det känns alltid jobbigt att inte kunna vara med och när han får behandling. Men förhoppningsvis kunde hans bästa vän Putte vara med. Alltså alla våra underbara vänner. Hur hade det här året gått utan er? Så himla tacksam för varenda en som stöttat oss under detta år.

image

 

För ett år är det idag. Precis idag för ett år sedan förändrades vårat liv.  En tanke man hade då var ju hur allt skulle se ut om ett år. Nu vet vi det. Vi är jäkla kämpar som aldrig ger oss mot den här förbannade jäkla sjukdomen! Cancer we hate you so so much! Fuck you! 

image

Throw back…

Kommer in på en massa gamla bilder här i sjukstugan. Tänker tillbaka på USA resan för två år sedan. På Miami och på fallskärmshopp. Jag och Linnea bestämde oss dagen innan hoppet att vi skulle göra det. Elias hade redan hoppat en gång i Australien och ville inte göra det en gång till. Men han följde med som moraliskt stöd. Men jag måste säga att något vidare stöd var han inte ”Jag förstår inte att ni gör det här” ”Förstår ni vad ni gör?” ”Ni vet väl om att alla papper ni skriver på nu är utifall det här inte skulle gå bra så är allt på egen risk?” Osv… Med hans höjdskräck är det väl inte så lätt. Att se hans extrema nervositet gjorde ju inte saken bättre, haha… Men det kändes ändå tryggt och bra att veta att han stod därnere och väntade på oss.

image

Jag och Linnea innan hoppet. Jag var extremt nervös. Kunde inte förstå att vi skulle ut igenom ett plan på flera hundra meters höjd? Nej det var en sjuk tanke. Men fallskärmshopparna gjorde saken mycket lättare med deras humor. Jag skrattade i princip hela vägen upp och glömde den bisarra situationen. Precis när vi satt på kanten och skulle hoppa sa killen som jag skulle hoppa med ”Oh, I have a terrible hangover.” Jag kunde inte tänka av all nervositet och visste inte där och då om han skämtade eller inte. Precis när vi skulle hoppa sa han sedan ”Nooo, just kidding. I’m still drunk!” Sedan hoppade vi.

Haha… Men det var sjukt kul, även fast jag tyckte det var läskigt den biten man ”föll fritt”. Jag hade problem med andningen. Men det gick ju bra. Någon gång när vi precis hade hoppat gjorde han en gest till mig att jag skulle göra tummen upp, för en bild. Det gjorde jag, men sen var jag så borta så jag glömde bort att ta ner den där tummen. Så hela vägen ner på varje bild ser man min härliga ”tummen upp”. Haha! Man kan inte komma ihåg allt.

image
Väldigt nervös!
image
Här fick jag styra den lite själv :)

När fallskärmen var utvecklad frågade han mig, ”Do you like roller coasters!?” Jag svarade rent instinktivt ”Nooo!” Jag förstod ju vad han menade med det och ville inte utmana ödet. Men det spelade inte så stor roll. Han började skratta och sedan snurrade han oss runt runt med fallskärmen. Och det var ju faktiskt inte så farligt. Jag tror att vår stämning vi hade haft från första stund gjorde att han skojade till det ganska mycket. Och det var ju faktiskt bara kul och lättade upp nervositeten.

Ett minne för livet. Jag vet inte om jag skulle göra om det. Förmodligen… Jag gillar när man känner att man lever. Endorfinerna härjade fritt efter detta hopp.

Still sick.

image

Fortfarande ont i halsen och sliten. Typisk novembersjuka. Elias skulle haft behandling idag och han har inte blivit smittad av mig (pepparpeppar). Men igår ringde dom från sjukhuset och sa att hans vita blodkroppar ligger för lågt för en behandling (2,0) de ska upp över 3. Så imorgon får han ta nya blodprover och vi får hoppas han kan få behandlingen på fredag. Inte så bra kombo med en sjuk mig bredvid en infektionskänslig kille. Men… Vi får hoppas han klarar sig.

Så eftersom vi båda måste boosta immunförsvaret så dricker vi mycket av detta nu. Citron och ingefärs te. (Riv ner lite ingefära och pressa citron i varmt vatten). Man kan ha i en tepåse också men jag tycker om det bara såhär.

Gott och nyttigt!