Möte med kirurg.

image

Det känns alltid lika konstigt att komma tillbaka till Huddinge sjukhus. Så mycket tid som vi har spenderat där. Så mycket känslor som infunnit sig på detta sjukhus. Korridorerna som vi nu kan utantill. Minnen överallt. Vi har liksom bott in oss på det där sjukhuset.

Det är så märligt hur vi två blivit sammansvetsade. Även fast vi aldrig helt kommer att förstå varandras känslor, så gör vi det ändå. Vi svarar likadant på olika besked, tar saker på samma sätt. Har kommit lika långt i bearbetningsprocessen. Jag vet hur du känner inför olika möten, du vet hur jag känner. Det är så märkligt att vara någon som har allvarlig cancer så nära, men inte ha det själv. Ibland känns det nämligen som vi delar lika, på allt. Men det gör vi inte. Jag vet. 

Det var ett bra möte idag. Vi börjar ju liksom lära känna denna kirurg vid det här laget. Ibland känns det som att han alltid varit den enda som vågat vara en gnutta positiv. Han vågar det ingen annan verkar våga. Han uttalade sig hoppfullt. Inget vi är bortskämda med tyvärr. Han trodde på cellgifterna. Skönt att höra, även om det är något vi knappt vågar lägga i våran mun. Han sa även att alla dessa små förändringar som synts på MR faktiskt inte behöver vara metastaser. Att en av dom, den största, är en metastas kunde han säga. Men att de övriga verkligen var metastaser var alltså inte helt självklart. Det kan vara små abscesser. Även detta skönt att höra, såklart. Men inget vi ens vågar vidröra. Man märker att kirurgerna på Huddinge är väldigt insatta i denna cancerform. Och man märker att dom gör allt som står i deras makt för Elias. Och det är precis så det ska vara och precis så man ska känna som cancerpatient.

Nu väntar alltså två omgångar till med cellgifter innan det är dags för MR och CT den 13e maj. Efter den 13e maj åker vi iväg på spa till Göteborg tillsammans med några av våra bästa vänner. Det är en spahelg vi fått via ett stipendium från Ung Cancer. Vi är borta två nätter och kommer hem på söndagen. Måndaden efter, den 18e maj kommer vi träffa onkologen på radiumhemmet. Då kommer svaret på hur allt ser ut. Om Elias svarar eller inte på behandlingen. Sedan den 21a kommer vi även få vidare besked från kirurgen. Dessa möten tycks aldrig ta slut.

Ikväll har vi umgåtts med våra vänner. Tack för att ni finns, vi älskar er så. 2000px-GJL-fft-herz.svg_

En liten bubbla.

5c649adc238117de65f097a1d9b06593

Lite såhär drömmer sig tankarna bort just nu. Till en sådan plats där det är lugnt och stilla. Jag tror vi båda längtar. Vi kikar mycket resor. Drömmer om att komma iväg på en bröllopsresa. Men det är mycket som måste tänkas på. Hur kommer E må den tiden vi isåfall vill åka? Behandlingsvecka eller ej. Går det att skjuta upp isåfall?

Vi var till vår kära psykolog idag. Vi pratade lite om det här med att denna sjukdom är så djävulskt lömsk. Den syns ju inte. Psykologens egna ord: – Du ser ju inte ut att ha någon jäkla cancer iallafall, och då har jag träffat många cancerpatienter. Kan det vara därför jag har så svårt att förstå just nu? Kanske… Men även våran fantastiska förmåga att kicka igång alla möjliga former av försvarsmekanismer. Skuffa undan tankarna, problemen, de finns inte. Ner med huvudet i sanden bara. Jag gör det inte ens medvetet. Det som finns över ytan är endast en liten bubbla som består av här och nu. Och här och nu syns inte cancern och just idag märks den heller inte. Vi bråkar och skrattar och Elias har cancer, tydligen. Men cancern har inte Elias. Han är inte cancer.

Imorgon är det dags för ett möte med kirurgen i Huddinge. Elias kompis David följer med oss. Det känns väldigt tryggt och skönt. Tillsammans är vi starka!

Lugn.

Ibland flyger tankarna iväg. Huller och buller och överallt. Jag vill packa ner oss i en väska och åka långt långt bort där inget ont finns. Där det är varmt, soligt och lugnt. Lugnt ifrån allt.

Bloggen hjälper mycket. Men just nu finns inte riktigt motivationen.

image

Ut och spring.

image

Tvingade mig upp ur soffan efter denna trötta jobbdag ut på en liten springrunda på cirka 3 km. Och det var det bästa beslutet idag. Det är aldrig så att man ångrar en träningsrunda. Och det gick väldigt lätt om jag får säga det själv. KUL när man märker resultat. Man behöver sådana rundor ibland för att få upp motivationen. Inte alltid pressa sig själv till den gräns att man nästan svimmar. Minst ett pass i veckan ska vara lätt.

Elias har tagit hem lite vikter som han haft hemma hos sin pappa. Körde lite ben när jag kom in. Ska försöka komma ut imorgon igen.

imageimage

Picknick.

image

Idag efter jobbet hade Elias packat väskan för en picknick nere vid hamnen. Vi tog våra cyklar, Alf i korgen och cyklade ner. Drack kaffe och satt i solen och njöt. Det är så rofyllt att sitta, höra måsarna och vattnet.

image

Denna vecka är en lugn vecka utan behandling för E. Det som väntar är ett kirurg besök på torsdag. Det är alltid nervöst såklart samtidigt som det ska bli skönt att träffa den kirurg som haft hand om E hela tiden. Höra hans tankar, kunna diskutera. I helgen väntar en rolig helg i Stockholm. Så vi har något att se fram emot.

imageTänk att det snart är sommarvarmt. Bada, äta glass och gå i tunna kläder. Denna årstid är den bästa jag vet. Så mycket att se fram emot. Vi kommer ha en fantastisk sommar, det är jag övertygad om. 

Strömsholm.

image

Har verkligen haft en superbra dag strax utanför stan, på ett ställe som heter Strömsholm. Min vän Ullis var med med hennes hund Darcy och vi tog en promenad runt slottet. Det är helt fantastiskt fint där. Omgivningarna är som tagna direkt från vykort. När jag var liten var vi mycket i dessa krokar. Min mormor och morfar bodde i närheten på somrarna så det finns mycket barndomsminnen här ifrån. Tänkte lite extra på det idag. Min mormor har nämligen blivit dålig och ligger på sjukhus. Hon har alltid varit så tapper och hängt i, trots tuffa sjukdomar. Hon är gammal nu. Men det är liksom en hel barndom tillsammans med henne. Åren går. Äldre blir äldre. Det är lycka. Men en dag blir det också sorg. Blandat med lycka. För att få leva ett helt liv, bli gammal tillsammans med sin älskade. Få se varenda rynka på varandra växa fram. Det är så fint. Min mormor och morfar träffades i väldigt unga år, firade 60- årig bröllopsdag förra året. Det finns så mycket där. Så ofantligt mycket.

imageimageimage

Tänk vad jag tycker om den här lilla skiten. Han livar upp något otroligt mitt i allt. Han är så knäpp, det knäppa är det jag älskar.