Allt på en och samma gång.

Påväg mot röntgen.
Påväg mot röntgen.

Nu har röntgen gjorts så nu är det återigen denna eviga väntan som vi så mång gånger tidigare upplevt. En säng, en stol, en patientsal, en väntan. En klocka. Ticktackticktack.

När vi gick mot röntgen igenom kulverten så pratade vi om hur stort sjukhuset är. Så mycket folk överallt. Vi springer upp och ner för en massa trappor istället för att ta hissen. Det är som vilken annan dag som helst. Som en frisk dag. Du och jag, precis som vanligt. Att en av oss skulle ha en hemsk fruktansvärd sjukdom finns inte. Trots att vi befinner oss på ett storsjukhus. Kanske är det för att du är så stark. Det syns ju inte. Eller så är det för att vi levt med detta länge nu. Det är vår vardag.

Jag tänker på det ibland när människor runt omkring frågar hur vi har det. Mina ord bubblar upp i mig och jag kan se allt framför mig. Jag är ärlig i mina svar. Säger som det är och låter inget ungå. Frågar man får man veta. Men det är liksom som att det är några andra det handlar om. Som en film jag berättar om. Inga känslor finns med i orden. Det är bara ord. Utan känslor. Jag vet inte varför det blir så. Jag tror man stålsätter sig, en mekanism i hjärnan som gör det hanterbart. Skulle denna mekanism inte finnas skulle det aldrig gå. Det handlar inte om förnekelse, det handlar om överlevnad.

Men ibland kommer dom ju, känslorna. Och då är det så, som klyschan, alla känslor på en och samma gång. Som att sätta på en kran. Efter en sådan rusch av känslor är det svårt att komma tillbaka. Man vill hem, krypa under täcket, stanna där. Kanske är det därför man stålsätter sig. Man måste öppna denna kran ibland. Men kommer känslorna ikapp är det svårt, omöjligt att komma tillbaka.

Utanför strålar solen. Våren är nog här för att stanna nu. Vi tar en dag i taget. Men vi kommer aldrig att ge upp. Och vi kommer aldrig aldrig att tappa hoppet. 

865

2 reaktion på “Allt på en och samma gång.”

  1. Hej!
    Jag har skrivit något litet någon gång tidigare på din blogg men sedan varit tyst eftersom jag egentligen tänkt att det är dags för mig att lägga ner att följa någon mer cancerblogg. Jag började följa några bloggar som handlar om cancer för ett par år sedan. Jag har själv haft coloncancer för 12 år sedan men har inte fått något återfal men däremot konstaterats ha en muterad gen som innebär att jag har Lynch syndrom (högrisk för coloncancer men även äggstock och livmodercancer och en del annan skit). Det är 50% risk för mina barn ärva genen men hos oss blev det inget bra utslag. Fyra av mina fem barn har testat sig och alla fyra har genen..och sen kommer nästa generation, och nästa osv. Dessvärre har jag som 63-åring en hel del fler erfarenheter från denna helvetes sjukdom.

    Ja, ja..jag skriver inte för att berätta om mig själv utan det är bara som bakgrund. Nu ramlade jag i. På din blogg..och,ja jag vet inte vad jag ska säga. Du och Elias berör..ni är i samma ålder som mina två yngsta…

    Åhh, vad mitt ❤️ tänker och känner med er/Inger

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.