En helt vanlig lördag.

image

 Goddag. En väldigt väldigt lugn lördag smyger sig fram. Jag och Alf chillar hemma medans Elias är iväg och snor hans pappas infraröda bastu. Jag har träningskläderna på, utifall jag skulle få för mig att få ett infall och ta mig till gymmet. Men än sålänge  kan jag erkänna att min lunch typ ser ut såhär:

image

Men herregud, ibland måste man ju. Fyrklöver är ju dessutom en symbol som följt oss under denna tid. Den ska ge lycka. Så därför äter jag ju några extra.

Nu kom solen och Alf rusa ut på balkongen. Där fick jag med nallen som han älskar att massakrera också.

image

Vi ska gå ut och ta ne långpromenad snart. Sedan väntar en lugn och skön kväll. Hemma. Inga krav, inga måsten. Inga sjukhus. Precis så som det ska vara.

Såg ni Let´s Dance igår? Älskar detta: 

Det börjar närma sig…

image

Det börjar närma sig. Och det blir mer och mer påtagligt. I torsdags var jag tillsammans med mina tärnor till sömmerskan. Dom ska nämligen få sina klänningar uppsydda av Helena på Kgv Atelje och Butik. Hon är superduktig. Vi är så tacksamma att vi har fått äran att få hennes hjälp. Gilla sidan för tusan!

image

Sedan, mina vänner så la Guldsmedjan i Svedala ut denna bild idag. Jag och Elias var ner och åt lunch på stan när vi såg det. Vi blev så rörda båda två. Tänk vilka fantastiskt fina människor det finns. Ringarna är pågång. Dom ser redan så fina ut!

11049447_950764964957467_5809920910316807715_n

Hur snygg är inte Elias ring!? Och mina… Vi pratade idag om en grej som vore så kul. Vi har ju nästan 5,500 som klickar sig in här varje vecka. Tänk om så många som möjligt av er skulle klicka in sig på deras intstagram: (Guldsmedjan) och börja följa, eller klicka sig in på deras Facebook HÄR och gilla. Då skulle ni göra oss en stor varm tjänst. Grymma är vad dom är nämligen, och det skulle vara så kul. Vi är så tacksamma för att de gör detta för oss. När vi såg bilden så gjorde det verkligen vår dag.

image

Vi tog en lång lunch på stan idag och pratade om allt och inget. Sedan gick vi hem och Elias tog en tupplur, trött efter behandling i veckan. Jag tog min terapirunda:

image

Ihop med Elias bror. Nu är han här och vi kikar Let´s Dance finalen, förstås. Och äter gott.

Update.

image

Fina tulpaner från min vän maddes trädgård framför ett skitigt fönster. Tror vi har färska blommor överallt i hela lägenheten nu. Men bor man litet så är det lätt hänt. Elias är äntligen hemma. Han mår bra om man tänker på allt som varit. Så skönt.

Har tyvärr inte så mycket motivation till att skriva. Det kommer väl…

När katten är borta…

image

När katten är borta leker råttorna på bordet och lagar köttfärssås med bönpasta. Elias är ju helvegetarian nuförtiden. Jag måste erkänna att jag minsann fuskar med mitt veggietänk ibland. Äter mestadels vegetariskt och mår bra av det. Det känns bra att göra det. Både för hälsan och miljön. Men ibland så fuskar jag. Och denna köttfärssås blev underbart god om jag får säga det själv.

Har jobbat idag. Tankarna på annat. Svårt med koncentrationen. Längtar efter dig. Längtar så efter dig. Framtiden… Livet är orättvist. Men så kan man inte säga heller, det är ju inte så att någon annan är mer värd detta som vi går igenom. På något sätt. Livet är märkligt. Ibland blir man rädd. För livet. Jag vill ju bara att du ska vara med mig. Vi ska koncentrera oss på denna helg. Vi ska ha världens bästa helg. Det ska jag se till.

Sol och planering.

image

Den här lilla rebellen springer runt och skäller på allt idag. Nu sussar det dock gott på soffkudden. Strax är det dags för valpkurs.

Har fixat lite med allt möjligt idag. Bland annat bröllopet. Men mina tankar är hos E. Svårt att fokusera. Var ut och sprang och det var så tungt. Ingen motivation. Vilket inte är så konstigt. Hans pappa är med honom idag, det känns bra. Han har fått vänta hela dagen på ett ultraljud. Vill bara ha hem honom nu. 

 

Allt på en och samma gång.

Påväg mot röntgen.
Påväg mot röntgen.

Nu har röntgen gjorts så nu är det återigen denna eviga väntan som vi så mång gånger tidigare upplevt. En säng, en stol, en patientsal, en väntan. En klocka. Ticktackticktack.

När vi gick mot röntgen igenom kulverten så pratade vi om hur stort sjukhuset är. Så mycket folk överallt. Vi springer upp och ner för en massa trappor istället för att ta hissen. Det är som vilken annan dag som helst. Som en frisk dag. Du och jag, precis som vanligt. Att en av oss skulle ha en hemsk fruktansvärd sjukdom finns inte. Trots att vi befinner oss på ett storsjukhus. Kanske är det för att du är så stark. Det syns ju inte. Eller så är det för att vi levt med detta länge nu. Det är vår vardag.

Jag tänker på det ibland när människor runt omkring frågar hur vi har det. Mina ord bubblar upp i mig och jag kan se allt framför mig. Jag är ärlig i mina svar. Säger som det är och låter inget ungå. Frågar man får man veta. Men det är liksom som att det är några andra det handlar om. Som en film jag berättar om. Inga känslor finns med i orden. Det är bara ord. Utan känslor. Jag vet inte varför det blir så. Jag tror man stålsätter sig, en mekanism i hjärnan som gör det hanterbart. Skulle denna mekanism inte finnas skulle det aldrig gå. Det handlar inte om förnekelse, det handlar om överlevnad.

Men ibland kommer dom ju, känslorna. Och då är det så, som klyschan, alla känslor på en och samma gång. Som att sätta på en kran. Efter en sådan rusch av känslor är det svårt att komma tillbaka. Man vill hem, krypa under täcket, stanna där. Kanske är det därför man stålsätter sig. Man måste öppna denna kran ibland. Men kommer känslorna ikapp är det svårt, omöjligt att komma tillbaka.

Utanför strålar solen. Våren är nog här för att stanna nu. Vi tar en dag i taget. Men vi kommer aldrig att ge upp. Och vi kommer aldrig aldrig att tappa hoppet. 

865