Kom nu sol.

Jobbat till 14, sovit hela eftermiddagen. Skulle aldrig jobbat. Förkylningen ger sig inte. Känner mig minst sagt sliten. Men klaga gör jag inte. Eller jo lite gnäll blir det nog allt. Men egentligen tänker jag nog om ganska snabbt. Vad gör väl en liten förkylning. Vi är två slitna här hemma, men den ena av oss för en helt annan anledning än en liten skiten förkylning. Cellgifterna gör sig påminda rejält denna gång. Inte mycket får behållas. Yrsel på det. Ja vad ska man säga. Varje dag är en kamp. Varje jäkla dag är en kamp. Så är det. Om inte med att försöka övervinna denna jävulska sjukdom så är det något annat. Idag ringde jag patientnämnden. Det var skönt att prata med någon som står opartisk. Hon sa en sak till mig som jag liksom fick bekräftat. Eller det var mycket jag fick bekräftat, egentligen. De saker vi upplevt inom sjukvården och varit med om är viktigt att faktiskt ta vidare, det räcker inte bara med att bli arg och gnälla. För förändring är det viktigt att vi tar det vidare. Det är viktigt för svensk cancersjukvård. Men det är alltid en kraftansamling som krävs att ens börja rota i det här. Ilskan bubblar upp och när den väl gjort det är den svårsläppt. Och vem vill gå runt och vara arg. När det finns så mycketa annat braigt att glädjas åt nu. Väldigt mycket annat bra. Idag längtar jag extra mycket till det här: längtar till varma soliga dagar. Det ska bli kul att se vad Alf tycker om att badas!

imageimage

Soffkväll med citronvatten och ingefärste väntar. Åh, det är vegetarisk vecka i halv åtta hos mig. Kul! 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.