De osynliga

Idag har varit en sån där dag. Konstigt när gårdagen var så bra. Då skrattet låg så nära och allt var så lätt. Märkligt. Men jag vet att dom behövs. Dessa dagar. För att känna. Att det kan vända så tvärt alltså. Otroligt. Låt mig vara. That kind of day. Fasaden fanns ej där. Det är inte många som förstår. Det är många som finns där och som försöker. Och det uppskattas så mycket. Jag vet att imorgon är det en ny dag.

Men den här oron alltså. Vi lever här och nu. Men alltså den där oron. Fyfan för oro. Och fyfan för cancer. Det finns så mycket jag vill göra. Det är så viktigt att vi pratar om det jobbiga. Varför har vi så svårt med frågan ”hur mår du?” Varför är vi så rädda för att ta emot svaret, för hur ska vi hantera det egentligen? När det är så enkelt att bara vända på steken. Hur skulle du själv vilka bli bemött i den motsattes situation? Svårare än så är det inte. Vi kan inte vara rädda att prata om olika sjukdomar. För dom kommer alltid existera i vårt samhälle. Och vad händer om vi inte vågar prata? Det är ju som att vi exkluderar en hel grupp.

På ett landsmöte för Ung Cancer berättade generalsekreteraren en sak som förklarar detta så bra och som satt sig kvar i mitt huvud. På fjärde våningen på hotellet där landsmötet var så befann sig alla medlemmar. Alltså unga vuxna cancerdrabbade. Generalsekreteraren hade då träffat två pensionärer i hissen på hotellet. Dessa pensionärer frågade vad det var för konferens då alla hade brickor hängandes på bröstet. Hon berättade då vad det var som pågick varpå damen i hissen började hålla för öronen och avbröt henne för att säga ”åh nej nej jag vill inte höra eller veta av att det finns unga vuxna cancerdrabbade”. 

Precis detta. Det är jävligt läskigt och jävligt orättvist att denna grupp finns, men. Hur ska denna grupp känna sig om folk inte vill höra eller kännas vid dem. Var hon rädd att hennes dag skulle förstöras av denna vetskap? Vi måste våga prata om det här. Vi måste våga möta varandra. Fråga ”hur mår du?”, ge varandra en kram när tårar faller, visa medmänsklighet. Någon gång i livet är vi alla med om något ofattbart eller hemskt. Så är det. Och styrkan den finner vi då starkast hos varandra.

Tack bloggen för att du finns och för att du tar emot allt. Så skönt det är att skriva. Tack och godnatt.

Korridor, Karolinska. Ett år sedan.
Korridor, Karolinska. Ett år sedan.

Life

imageDet finns så mycket fint. Ta tillvara på livet. Jag menar det verkligen. Sluta gnäll. Sluta vara bitter. Du vet verkligen inte hur länge du får ha det så bra dom du har idag. Njut. Gör det du vill göra. Vänta inte. Livet pågår nu. Idag. Här och nu. Lev ut dina drömmar. Vi kan inte vänta längre. Livet pågår. 

Ett steg i rätt riktning

Hemma efter 12 timmars jobbpass. Oooch så kommer man hem till två små killar som varit duktiga och städat hela lägenheten. Eller Alf kanske inte bidrog mer än att skälla på dammsugaren eller springa och bita efter sopkvasten. Han är faktiskt ganska dryg när det gäller städning och bidrar nog mer till det motsatta. Meeen han bidrar ju med sin personlighet och livar upp på sitt sätt. Haha.

Just nu är det matlagning på g. E håller på för fullt i köket och jag och Alf softar i soffan. Behandlingarnas påverkan verkar ha släppt och det är himla skönt. Så det blev en snabb liten update. Puss på er!

image

I know u

image

Fredag. Jobb, träning, häng i soffan. Precis som en fredag ska vara. Om vi ska dra en snabb update om läget så är det jobbiga nu eftersviterna från cellgifterna. E mår inte så bra och är väldigt trött. Men de cellgifter som han får nu är iallafall inte lika tuffa som de allra första han fick. Då var det influensa symtom efter varje behandling i princip. Men denna trötthet. Jag tror nog aldrig jag eller någon annan som aldrig fått cellgifter kan förstå. E är en sådan som heller inte klagar så mycket. Han är stålmannen. Men jag ser… Nej usch. Ikväll säger vi Fuck Cancer jävligt högt! Fuck you.

Förresten tack för kommentarer! Dom värmer oss båda. Tack ❤️

Två år

För två år sedan vid den här tiden. Jag hade äntligen tagit tag i kurser på SU jag länge velat läsa. Det kändes som en nystart. Vi hade precis lämnat Norge bakom oss, flyttat tillbaka till vår hemstad. Du var i full gång med ditt nya företag. Hade egen klinik i en lokal nere vid hamnen som var så mysig. Minns att jag och en kompis ofta gick höstpromenaden förbi din klinik och hälsade på. Livet började sakta med säkert ta en ny start på hemmaplan igen. Du hade haft det stressigt på jobbet. Mycket nytt och mycket vilja. När du en dag kom och berättade om din smarta under revbenet så var första tanken därför magkatarr. Stress kan leda till det. Vi tänkte inte så mycket mer på det. Jag minns så väl att det var när de första löven började falla som smärtan kom. Mina studier fortsatte, ditt arbete åå nya kliniken likaså. Smärtan försvann inte. Efter ca två veckor bestämde vi att det var lika bra att gå till vårdcentralen med detta. Men likaså där. Du fick utskrivet magsårsmedicin med uppmaningen att återkomma om smärtan inte var borta efter två veckor. Det gjorde den inte. Och en vecka senare upptäcktes svettningarna. Det bokstavligen rann om dig på nätterna och min varningsklocka började på allvar ringa. Tillbaka till vårdcentralen, blodprover. Minns den dagen du skulle få svar på dessa blodprover. En tenta närmade sig för mig och jag satt i skolan och pluggade. Du ringde strax efger lunch och sa att läkaren sagt att dina levervärdena, speciellt den för gallan, var för höjda vilket kan betyda gallgångsinflammation. Gallgångsinflammation? Kan det vara det som är tjuven i dramat? Kan man andas ut nu? Andas ut gick inte förstod vi senare.

Fredagen kom och vi skulle ha en mysig helg. Du kom hem på eftermiddagen och berättade att du hade mer ont. Jag såg på dig att det inte längre bara var jag som var orolig. Beslutet om att besöka akuten den fredagskvällen kändes som ett måste. Vi måste få svar på detta nu. Oron fanns kvar. Du blev undersökt och det beställdes en röntgen till senare i veckan. Det vi sa till varandra den kvällen kommer jag aldrig glömma. ”-Nästa gång vi befinner oss på ett sjukhus tillsammans ska det vara för en helt annan anledning”. Att det inte skulle bli så som vi tänkt oss kunde vi aldrig ana. Det skulle bli väldigt väldigt mycket sjukhus.

image

Du gjorde röntgen. Två dagar senare ringde telefonen. Hemligt nummer. Aldrig glömmer jag vilken ringsignal du hade under denna tid. Det var en sköterska som meddelade att du skulle få träffa en läkare dagen efter. Jag hade en väldigt viktig dag i skolan den dagen och du tyckte absolut att jag skulle gå på den. Jag tror också att man här befann sig i någon slags försvarsposition. Jag, vi hade varit så oroliga en tid. Jag hade haft svårt att hålla tillbaka tårarna flera gånger. Min oro hade varit ständigt närvarande den senaste tiden. Men den dagen du gick till läkaren gick jag och tänkte att nu ska denna oro äntligen få ett slut. Nu kommer allt att bli bra. Snart ringer du och allt kommer vara bra. Jag skulle ha så fel.

Efter att ha tittat på klockan femtioelva gånger så ringer du. Jag går ut i korridoren från det grupprum jag sitter i och svarar. Jag hör på din röst. Det är något fel. Du säger att du inte vet om du kan ta detta på telefonen. Jag står inte ut och du säger tillsist. ”- Det finns en tumör, den sitter i min lever”.

Att det var en tumör var svart. Att den satt i levern gjorde det om än möjligt ännu värre i mitt huvud. Jag kunde bara inge förstå hur läkaren kunde vara så grym och leverera ett sånt besked. Inte nu. Inte till oss. Det måste vara fel. Fel röntgenbilder. Felgranskade. Mardrömmen. Jag visste inte mycket om levercancer. Jag visste att det inte var bra. Ett svart hål under mina fötter. En klasskompis hämtade mina saker från grupprummet. Jag tog mig till tåget. Såg suddigt, googlade och googlade hela vägen hem. Den följande tiden som skulle komma var totalt overklig. Ni vet när man har drömt något riktigt hemskt och drar en lättnads suck när man upptäcker att man vaknar och att det var just bara en dröm. Den känslan var ständigt närvarande. Väntan på att få vakna. Varför vaknar vi inte bara nu? Vi vaknade aldrig. Men. Vi har idag kommit så långt.

För två år sedan började vår resa. Två år som just bara varit två år. Och cancer. Så är det. Aldrig har två år gått så snabbt. Vi ger aldrig aldrig aldrig upp. Och du kommer aldrig aldrig aldrig stå utan mig. Minnen kommer tillbaka när det börjar närma sig höst. Vi har kommit så långt.

image

 

Blev inget

image

Det blev ingen kastrering igår. Alfs ena kula har tappat bort sig och ligger inne i buken nånstans. Den har alltså inte åkt ner, detta kallas att han är krypt. Det går förstås att kastrera ändå men det krävs en lite större operation. Han hade även mjölktänder kvar som skulle behöva dras ut under narkos. Detta kan alltså göras samtidigt som kastreringen men dom kunde inte dra ut tänder på den kliniken vi var på så då får det bli att boka om på ett annat ställe. Typiskt. Menmen…

Elias var iväg och fick andra dosen av behandlingen. Nu dröjer det två veckor tills nästa. En liten uppdatering om läget. En annan rolig bra sak är pågång att hända. Men mer om det senare.

Another day

Idag överraskade min man med pannkaksfrukost som var uppdukad nyss. Bananpannkaka med havregryn och ägg. Han gör sånt ibland om jag får skryta. ❤️ Lyx! Supergoda.

image

Elias har påbörjat andra omgången nu med cellgifter. Igår fick han första dosen av en behandling och idag blir det andra. Han blir trött av dessa behandlingar. Men annars han han mått okej. Peppar peppar. Röntgen är snart också. Må den nu visa bra. Alltid jobbigt.

Nu ska jag strax skjutsa iväg Alf till vet för kastrering. Jag är nervös, haha. Puss och kram, ha en fin dag.

Perfect sunday

imageDagen började som sagt med brunch. Pannkaksbrunch. Mmm…

imageSedan gav vi oss ut i svampskogen. Elias, Alf och jag. Haha, vilket gäng va!

imageJag fångade ett löv och då får man lycka i ett år, visste ni det?

imageimageSå avkopplande att gå i skogen. Vi hittade mycket svamp vilket resulterade i detta:

image

Kikärtspasta med svampsås och pesto. Har ni provat den nya kikärtspastan? Supergod och nyttig. Elias som lagat, han kan han. Ska jag berätta en hemlis. Jag anmälde honom till Sveriges Mästerkock som börjar nu. Audition är imorgon, han var redo först men backade ur. Han kände sig inte redo än och det blev bara stressigt. Så det får bli en annan gång eller så. Såklart måste man känna sig mogen och redo. Men han är ju så duktig så jag kunde inte låta bli att anmäla. Speciellt på veganskt/ vegetariskt. Denna rätt är helt vegansk. 

Back in June.

AngelicaT_150613_0839

Idag kom några vänner över på brunch och vi tittade för första gången på alla bröllopsfilmer som fantastiska Maira Martins gjort. Helt otroligt alltså. Att det finns så fantastiska människor som gjort allt detta för oss. Herregud. Återigen blev vi påminda av detta när vi kikade igenom allt idag. Inga ord kan beskriva vår tacksamhet.

Vi tittade på allt från vigseln till allas tal. Fick höra pärstens Eriks inledningstal i kyrkan där han berättar för alla att Elias och han började sin vänskapsrelation i sandlådan där dom åt sand tillsammans, haha. Älskar. Snacka om att sätta ribban för en icke stel vigsel. Vi har fått höra från många att vigseln var avslappnad och inte alls sådär långtradig. Det känns skönt för det är ju det man är orolig för när man ska ha en kyrklig vigsel. Och sen bandet, vi älskar er! Otroligt duktiga och vad fint det var. Så kul att å se allt igen från en åskådarsida. Åh vad man kastades in i allt igen när man tittade igenom allting. Världens bästa dag.

Här kommer Bröllops Trailern igen som vi lagt upp nu: