Två år

För två år sedan vid den här tiden. Jag hade äntligen tagit tag i kurser på SU jag länge velat läsa. Det kändes som en nystart. Vi hade precis lämnat Norge bakom oss, flyttat tillbaka till vår hemstad. Du var i full gång med ditt nya företag. Hade egen klinik i en lokal nere vid hamnen som var så mysig. Minns att jag och en kompis ofta gick höstpromenaden förbi din klinik och hälsade på. Livet började sakta med säkert ta en ny start på hemmaplan igen. Du hade haft det stressigt på jobbet. Mycket nytt och mycket vilja. När du en dag kom och berättade om din smarta under revbenet så var första tanken därför magkatarr. Stress kan leda till det. Vi tänkte inte så mycket mer på det. Jag minns så väl att det var när de första löven började falla som smärtan kom. Mina studier fortsatte, ditt arbete åå nya kliniken likaså. Smärtan försvann inte. Efter ca två veckor bestämde vi att det var lika bra att gå till vårdcentralen med detta. Men likaså där. Du fick utskrivet magsårsmedicin med uppmaningen att återkomma om smärtan inte var borta efter två veckor. Det gjorde den inte. Och en vecka senare upptäcktes svettningarna. Det bokstavligen rann om dig på nätterna och min varningsklocka började på allvar ringa. Tillbaka till vårdcentralen, blodprover. Minns den dagen du skulle få svar på dessa blodprover. En tenta närmade sig för mig och jag satt i skolan och pluggade. Du ringde strax efger lunch och sa att läkaren sagt att dina levervärdena, speciellt den för gallan, var för höjda vilket kan betyda gallgångsinflammation. Gallgångsinflammation? Kan det vara det som är tjuven i dramat? Kan man andas ut nu? Andas ut gick inte förstod vi senare.

Fredagen kom och vi skulle ha en mysig helg. Du kom hem på eftermiddagen och berättade att du hade mer ont. Jag såg på dig att det inte längre bara var jag som var orolig. Beslutet om att besöka akuten den fredagskvällen kändes som ett måste. Vi måste få svar på detta nu. Oron fanns kvar. Du blev undersökt och det beställdes en röntgen till senare i veckan. Det vi sa till varandra den kvällen kommer jag aldrig glömma. ”-Nästa gång vi befinner oss på ett sjukhus tillsammans ska det vara för en helt annan anledning”. Att det inte skulle bli så som vi tänkt oss kunde vi aldrig ana. Det skulle bli väldigt väldigt mycket sjukhus.

image

Du gjorde röntgen. Två dagar senare ringde telefonen. Hemligt nummer. Aldrig glömmer jag vilken ringsignal du hade under denna tid. Det var en sköterska som meddelade att du skulle få träffa en läkare dagen efter. Jag hade en väldigt viktig dag i skolan den dagen och du tyckte absolut att jag skulle gå på den. Jag tror också att man här befann sig i någon slags försvarsposition. Jag, vi hade varit så oroliga en tid. Jag hade haft svårt att hålla tillbaka tårarna flera gånger. Min oro hade varit ständigt närvarande den senaste tiden. Men den dagen du gick till läkaren gick jag och tänkte att nu ska denna oro äntligen få ett slut. Nu kommer allt att bli bra. Snart ringer du och allt kommer vara bra. Jag skulle ha så fel.

Efter att ha tittat på klockan femtioelva gånger så ringer du. Jag går ut i korridoren från det grupprum jag sitter i och svarar. Jag hör på din röst. Det är något fel. Du säger att du inte vet om du kan ta detta på telefonen. Jag står inte ut och du säger tillsist. ”- Det finns en tumör, den sitter i min lever”.

Att det var en tumör var svart. Att den satt i levern gjorde det om än möjligt ännu värre i mitt huvud. Jag kunde bara inge förstå hur läkaren kunde vara så grym och leverera ett sånt besked. Inte nu. Inte till oss. Det måste vara fel. Fel röntgenbilder. Felgranskade. Mardrömmen. Jag visste inte mycket om levercancer. Jag visste att det inte var bra. Ett svart hål under mina fötter. En klasskompis hämtade mina saker från grupprummet. Jag tog mig till tåget. Såg suddigt, googlade och googlade hela vägen hem. Den följande tiden som skulle komma var totalt overklig. Ni vet när man har drömt något riktigt hemskt och drar en lättnads suck när man upptäcker att man vaknar och att det var just bara en dröm. Den känslan var ständigt närvarande. Väntan på att få vakna. Varför vaknar vi inte bara nu? Vi vaknade aldrig. Men. Vi har idag kommit så långt.

För två år sedan började vår resa. Två år som just bara varit två år. Och cancer. Så är det. Aldrig har två år gått så snabbt. Vi ger aldrig aldrig aldrig upp. Och du kommer aldrig aldrig aldrig stå utan mig. Minnen kommer tillbaka när det börjar närma sig höst. Vi har kommit så långt.

image

 

6 reaktion på “Två år”

  1. Detta är grymhet. Fel ord enligt ordboken kanske. Men det är så OFATTBART GRYMT.
    Varför??? Unga människor. Som kan ge så mycket här i världen och uppleva så mycket. I stället blir det ett avbrott av livet i två obeskrivliga år. Detta förtjänar ingen. Ni berör mig oerhört. Ni njuter av dom härliga stunderna. Ofta. Jag önskar er att de gånger ni njuter av livet på något sätt, misslyckas cancern att förstöra er fina stund. Ni är mer starka. Ni har så mycket kärlek runt er och i er. Kärlek är den starkaste kraften. Och ni ÄR kärleken.

  2. Så fina människor ni måste vara fast ni är helt främmande.din blogg berör mig så mycket.måste in och kolla varje dag vad som händer.hoppas ni får ha en lugn och skön höst och elias får må bra. Man märker hur ni tar väl hand om varandra och njuter av varje sekund.önskar er all lycka.💑

  3. Vilka fina ord! Nej cancern har inte tagit ifrån oss dom fina stunderna. Aldrig. Kärleken är starkaste kraften. Kram till dig och tusen tack för dina ord. Ha en fin helg! ❤️

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.