De osynliga

Idag har varit en sån där dag. Konstigt när gårdagen var så bra. Då skrattet låg så nära och allt var så lätt. Märkligt. Men jag vet att dom behövs. Dessa dagar. För att känna. Att det kan vända så tvärt alltså. Otroligt. Låt mig vara. That kind of day. Fasaden fanns ej där. Det är inte många som förstår. Det är många som finns där och som försöker. Och det uppskattas så mycket. Jag vet att imorgon är det en ny dag.

Men den här oron alltså. Vi lever här och nu. Men alltså den där oron. Fyfan för oro. Och fyfan för cancer. Det finns så mycket jag vill göra. Det är så viktigt att vi pratar om det jobbiga. Varför har vi så svårt med frågan ”hur mår du?” Varför är vi så rädda för att ta emot svaret, för hur ska vi hantera det egentligen? När det är så enkelt att bara vända på steken. Hur skulle du själv vilka bli bemött i den motsattes situation? Svårare än så är det inte. Vi kan inte vara rädda att prata om olika sjukdomar. För dom kommer alltid existera i vårt samhälle. Och vad händer om vi inte vågar prata? Det är ju som att vi exkluderar en hel grupp.

På ett landsmöte för Ung Cancer berättade generalsekreteraren en sak som förklarar detta så bra och som satt sig kvar i mitt huvud. På fjärde våningen på hotellet där landsmötet var så befann sig alla medlemmar. Alltså unga vuxna cancerdrabbade. Generalsekreteraren hade då träffat två pensionärer i hissen på hotellet. Dessa pensionärer frågade vad det var för konferens då alla hade brickor hängandes på bröstet. Hon berättade då vad det var som pågick varpå damen i hissen började hålla för öronen och avbröt henne för att säga ”åh nej nej jag vill inte höra eller veta av att det finns unga vuxna cancerdrabbade”. 

Precis detta. Det är jävligt läskigt och jävligt orättvist att denna grupp finns, men. Hur ska denna grupp känna sig om folk inte vill höra eller kännas vid dem. Var hon rädd att hennes dag skulle förstöras av denna vetskap? Vi måste våga prata om det här. Vi måste våga möta varandra. Fråga ”hur mår du?”, ge varandra en kram när tårar faller, visa medmänsklighet. Någon gång i livet är vi alla med om något ofattbart eller hemskt. Så är det. Och styrkan den finner vi då starkast hos varandra.

Tack bloggen för att du finns och för att du tar emot allt. Så skönt det är att skriva. Tack och godnatt.

Korridor, Karolinska. Ett år sedan.
Korridor, Karolinska. Ett år sedan.

7 reaktion på “De osynliga”

  1. Så bra att du kan skriva om dina tankar och din känsla. Ta vara på fina vänner som finns där och försöker, trots att det är svårt för andra att förstå och känna ovissheten och oron vi känner som lever så nära cancern, min man har gallgångscancer. Det är dagarna vi är starka och tänker framåt som betyder mest. Kram❤️

  2. Så bra att du kan skriva om dina tankar och din känsla. Ta vara på fina vänner som finns där och försöker, trots att det är svårt för andra att förstå och känna ovissheten och oron vi känner som lever så nära cancern, min man har gallgångscancer. Det är dagarna vi är starka och tänker framåt som betyder mest. Kram❤️elinor

  3. ❤️ Ja, vi behöver prata om och möta det svåra. Våga visa att man bryr sig. Tänk vad många det är som säger att när de själva eller en anhörig blir allvarligt sjuk så försvinner de runt omkring. De känner sig så ensamma när de redan har det så jobbigt. Folk i närheten vågar inte eller orkar inte närma sig bara för att säga ”hej, hur mår du”. Påminns nog om att även de är dödliga. Sedan kan man ju dock inte förvänta sig att andra kan sätta sig in i hur hemskt det verkligen är om de inte har varit i samma situation, men det vore så fint om de bara lyssnar och är närvarande, ger en tröstande kram. Finns mycket att jobba på för oss alla! Men som du säger, man bör nog tänka lite oftare på i kontakten med människor på hur man själv skulle vilja bli bemött. Bra utgångspunkt!

    Kram

  4. Fina Lotta! Håller med dig till 100 % – så himla viktigt att vi vågar prata mer om såväl fysisk som psykisk sjukdom! Och om den där jobbiga oron. Stor kram till er båda <3

  5. Fina Anne! Eller hur. Det är så viktigt. Sååå viktigt! Kramar tillbaka, har tänkt på dig! Kramar

  6. Ja men precis, det finns nog något skrämmande i att möta andra i svåra situationer hos många. Nej exakt, det kan man absolut inte förvänta sig, och det vill man nog inte heller. Att någon ska säga att den förstår, för det gör man inte om man ej varit där själv. Ja det räcker med en kram eller närvaro, precis som du skriver. Tack för din kommentar. Ha en fin helg. <3

  7. Usch vad ledsen jag blir. Himla skitsjukdom. Ja det gäller att ta vara på alla fina som faktiskt finns där. Det har du rätt i. Kramar till dig och din man <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.