Torsdag!

Idag har vi båda sprungit. Jag 5 km och E 1 km. Så grymt! Sedan har vi varit på yoga som alltid på torsdagar. Idag är en bra dag. Ikväll går kanske världens mest töntiga film på tv och kanske min bästiste film, haha! The holiday. Äääälskar. Så mysig ju. Men jag får tydligen hoppa över den ikväll för ett avsnitt av bron istället. Oh well. Låt gå. Vi är på avsnitt 3 säsong 1. Sjukt efter och väldens segaste. Men alltså vi hänger inte med snacket i fikarummet längre. Så nu får vi ta och se bron. Och den verkar ju faktiskt vara riktigt bra! 😊

image
En gammal bil på mupparna, från Grekland

Spridda tankar

Sommaren var är du? Jag tycker det är nog med vinter nu. Ja den kom kanske för tre dagar sedan, eller hur det nu är. Men idag? Seriöst. Blåst, kyla, regn, mörker. Alltså jag kan inte förstå hur vi kan leva såhär när jag tänker på det. Höstmyskänslan som var så påtaglig för någon månad sedan är som bortblåst. Tröstar mig med att den kommande månaden bidrar med mycket värme och ljus. Elias har lovat att julpynta i helgen när jag jobbar. Älskar att mycket är omfördelat och inte alls klyschigt hemma hos oss. Älskar att jag har en man som tycker om att baka bullar och julpynta.

Idag har varit extra mörk. Både jag och Elias har tyngts ner extra mycket idag när vi fått höra två besked som är så fruktansvärt orättvisa. Två fina fina vänner. Som vi känner med er. Finaste ni. Fyfan vad jag hatar dig cancer!!! Inga ord kan beskriva orättvisan. Det finns inga ord…

8a68f7a9c4ddd0362ae23b6604d436d3

Ofrivilligt blir man påmind om Es kommande röntgen som verkligen börjar närma sig. Ledighetsansökan för dagen då beskedet kommer har lagts in. Den 9e december. Ytterligare en dom. Ytterligare en väntan.

Jag läste igenom den anmälan vi gjorde för ett tag sedan igår. Mina tankar snurrar. Hårda ord i journalen. Tänk så fel de hade ändå. De där läkarna som hade blickarna utan hopp. Som hade orden utan optimism. Som ville övertyga om att det var orealistiskt att tänka ens fyra månader framåt. Som föreslog avancerad sjukvård i hemmet. Som inte lät E frysa ner något för framtida bruk. Som sa som svar på vår fråga att ”– Man måste vara realistisk”. Undrar vad deras blickar skulle säga nu. Två år senare. 

Jag blir så arg. Så arg. Tanken slår mig också att det är så skönt att slippa allt det där. Att E får vård på ett annat landsting nu. Att det aldrig är taggar utåt längre. Att vi spelar i samma liga och i samma lag. Vi behöver inte längre strida. Det är så skönt. Och ovant. Tanken slår mig också att det är helt galet sjukt att det ska behöva vara på det viset då en ung människa har fått det svåraste besked man kan få i livet. Tanken slår mig också att detta aldrig får hända igen. Inte med någon annan. Jag hoppas verkligen vår anmälan kan göra någon slags skillnad. För mer än så vet jag inte vad vi kan göra. 

01a110e6500ef9f7d15b1c09871b366a

 

Pictures

 

image

image

Notting Hills mysiga kvarter.

image

Brick Lane för Vintage och matmarknad.

image

Elias är expert på att spana in bra matställen. Detta hittade vi i Brixton, Elias hittade även superbra mat på ett mysigt vegetariskt ställe mittemot.

image

imageimageimage

Movember uppmärksammades ganska mycket lite överallt. Det gillar vi. 

imageimage

Gratis Te, jatack!

image

Puben Prince Bonaparte är alltid ett måste. 

Nu är vi trötta och har ställt klockan på, astidigt. Haha. Vi kommer att vara först på flygplatsen imorgon. Tack och godnatt. Snart väntar vardagen igen och allt som hör den till.

Kvar i London

Vi kör en favorit i repris och missar flyget, haha. Men denna gång var det inte flyget som var inställt utan det var tåget som skulle ta oss till flygplatsen. Vi fick istället ta ett mycket senare tåg och när det väl gick kröööööp det fram. En halvtimme innan flyget skulle lyfta var vi framme på flygplatsen. Det var bara att köra ready set go och rusa igenom hela flygplatsen. Men självklart var det ingenting som klaffade. Hade allt bara klaffat så hade vi hunnit. Men det var köer hit och det var köer dit. Självklart. Det är en flygplats, men lite flyt kunde vi väl kunnat få. Väl framme vid gaten var vi fem min innan avgång och då var det kört.

Så nu befinner vi oss på ett hotell i närheten av flygplatsen. Visst hade vi kunnat åka in till London igen men vi bestämde att göra såhär nu. I övrigt så har vi haft det så sjukt bra. Familjen Eaton är så himla gulliga och har tagit hand om oss mer än väl. Det har kommit överraskningar lite här och där under hela helgen. Mamman (Pam) i familjen överraskade med pedikyr, Imax bio och presenter. Så himla gullig. Livet är tufft och hårt just nu, när människor då gör så fina saker och gester blir man så varm i hela kroppen. Vi har blivit bortskämda och haft det så bra hos dom så att resan slutade såhär gör ingenting. Det blev lite extra kostnader nu men vad gör det om hundra år? Det är mest att vi sitter och rullar tummarna nu. Vi är ju liksom lite mitt ute i ingenstans. Men såg att hotellet hade en pool. Den kanske ska spanas in.

Tack för denna gång London och tack familjen Eaton för att ni är ni. ❤️

Min snygging imorse.
Min snygging imorse.

Stop the time

image

The Phantom Of The Opera var bra. Vi fortsätter vår semester med matmarknad, en himla massa promenader och ikväll blir det bio. Det är så skönt att komma ifrån vardagen där hemma och bara vara. Kan man stanna tiden skulle ju det vara skönt just nu. ❤️

image

God morgon!

image

Bagels med jordnötssmör a'la England.
Nyttig frukost, haha. .

Godmorgon från Notting Hill. Åh vad mysigt London är. Hade nästan glömt atmosfären som finns här. Elias syster Linnea och hennes kille Daniel är här med oss och vi bor hos Linneas gamla Aupair familj. Hon har fortfarande fin kontakt med den familj hon jobbade för förut och hälsar på med jämna mellanrum. Det är en otroligt gullig familj och så kul att se hur deras vardag ser ut. Igår hade vi middag med dom och nu ät det dags för lite shopping. Ikväll är det dags för Fanthom Of The Opera.

Himla stort tack för alla fina kommentarer på förra inlägget! Jag ska svara på varenda en när vi är hemma igen. Ha en fin torsdag! Det ska vi ha ❤️

 

Vlt och minisemester

Alf har agerat fotomodell i tidning tidigare och nu är han med igen. Haha! Men alltså han gillar verkligen att posera. Fotohunden Alf.

image

Det är vlt, lokala tidningen i Västmanland som uppmärksammar Elias medverkan i Ung Cnacers mentorskapsprogram idag. Elias syster Linnea är även med på bilden.

Nu ska vi snart boarda planet för vår minisemester i London. Det ska bli så härligt.

Inviger mitt snygga passfodral :)
Inviger mitt snygga passfodral :)

Lite om allt, typ.

Gokväll!

Elias är iväg med sina mentorer uppe i Sundsvall. Pratade med honom för ett par timmar sen och inspirationen han får via dom smittar av sig ända genom telefonen. Så himla bra verkar det vara. Han ringer liksom och snackar framtid med mig. Jag tar emot hans inspirerande ord som världens mest naturliga grej. Och tanken slår mig senare när vi lagt på. Vi pratar framtid. Om ni hängt med på vår resa så kanske ni förstått att framtid varit något väldigt främmande för oss. Det har varit denna vecka, eller denna månad. Framtid är fortfarande något långt borta. Men samtidigt måste vi börja någonstans. Cancern har redan fått två år, mer än så ger vi inte, så är det bara. Jag älskar att han är med i mentorskapsprogrammet. Det är så grymt!

I veckan var datumet som vi aldrig kommer glömma. Den 14 november. För två år sedan, den 14 november åkte jag till skolan som vilken annan dag som helst. Elias hade ett läkarmöte. Strax efter två på eftermiddagen får jag ett sms där jag förstår att det är något från E. Jag frågar oroligt hur det gått och han svarar att han ska ta fler blodprover men ringer snart. Tio minuter känns som tio timmar. Han ringer och jag frågar på en gång. ”- Jag vet inte om jag kan säga det här genom telefonen egentligen, jag har en tumör i levern”. Vi båda vet att tumör inte är bra, tumör i levern inte bra alls. Glömmer aldrig den paniken. Den känslan av panik har jag aldrig tidigare upplevt.

Nu efter två år har vi kommit en bra bit påvägen. Es liv har kastats om, vänts upp och ner, han har blivit utdömd av onkologer, fått ”palliativ cellgiftsbehandling” på papper. Fått fyra återfall, legat på sjukhus i omgångar. Han har inte vågat tänka på morgondagen. Nu. Två röntgen har visat sig vara fina. Tumörfria. Täta kontroller. Behandlingsfri. Fuck cancer! Vi är klara med dig nu. Men hur sjutton börjar man leva igen? Hur sjutton börjar man? Att han nu har fått hjälp av grymma mentorer genom Ung Cancers mentorskapsprogram är fantastiskt.

Att vi pratar framtid känns overkligt och det känns fantastiskt. Det är mycket som är bra just nu. E är pigg och vi väntar på en kommande flytt. Men om jag ska vara helt ärlig så har det varit tufft den senaste tiden. Jag tror allt kommer ikapp. Man har liksom varit inne i denna bubbla nu så länge. Och när vi nu äntligen är där vi stävat efter att vara i två år så kommer rädslan. Vardagen är tillbaka. Dagarna rullar på. Tankarna är inte lika intensiva på allt som de tidigare varit. Jag är ganska duktig på att stänga av känslor. Har nog alltid varit. Ibland kommer allt ikapp. Rädslan. Det går inte att skjuta undan längre. Igår var en sådan dag. Tyngdkänslan. Men dessa dagar är också viktiga. Det vet jag. Ibland måste man bara känna.

Att vara anhörig mitt i allt det här. Att stå bredvid är inte lätt. I början satte jag helt mina känslor åt sidan. Strunt i mig! Det är inte jag som är sjuk. Strunt i hur jag känner eller mår. Elias fick en så jäkla hård smäll så att tänka på hur jag mår mitt i allt det här, nej. Men det här höll inte speciellt länge. Mina känslor kom såklart ikapp ganska snart. Energin tog helt enkelt slut en dag. Jag skulle kunna skriva en uppsats i hur anhöriga till exempel (inte) bemöts alls inom vården, men det får bli en annan gång. Med tiden har jag lärt mig hur mina verktyg ser ut så jag kan jobba med mina egna känslor. Hur mina energikällor ser ut. Men sen räcker dom inte heller alltid till. Det finns dagar då jag tvivlar på allt. På livet. På allt. Vad sjutton är allts mening när man kan drabbas av en dödlig sjukdom då man är 30? Ibland förstår jag inte alls.

Men idag känns det som en bra dag. En dag i taget. Och imorgon åker vi till London. E kommer hem tidigt imorgon bitti från Sundsvall. Jag jobbar till 12, sedan åker vi kl 14. Vill ni hänga med där så kan jag lägga upp lite bilder. Har sett bilder på att det har börjat julpyntas ute på gatorna i London. Myyys.

Idag gjorde jag förresten en del av min terapi, nämligen löpbandet. Jag sprang intervaller i 7 km. Mosa 700 meter, springa lätt 300, upp till 7 km. Bästa för att öka din kondition. Och så härligt! Där har vi, som jag skrivit tidigare, en av mina energikällor.

imageimage

Sedan fick det bli sushi idag. Mums! Nu ska en väska packas och en man ringas.

Måste säga att det är lite läskigt att skriva om allt sådant här ibland. Många är inne och läser men man vet ju inte riktigt vilka ni är :). Men det är ju så skönt att skriva av sig. Det, kan jag säga har också varit en terapi för mig. Att jag även ser i vissa kommentarer att det hjälper andra som är i liknande situation gör det mer än värt det. Och även från vissa som inte är i samma sits men som kanske kan, åtminstone få sig en tankeställare, om hur dyrbart livet faktiskt är. För det är det. Så njut av livet. Uppskatta det du har och lev för sjutton ut dina drömmar. Vi har bara ett liv. ❤️