Lite om allt, typ.

Gokväll!

Elias är iväg med sina mentorer uppe i Sundsvall. Pratade med honom för ett par timmar sen och inspirationen han får via dom smittar av sig ända genom telefonen. Så himla bra verkar det vara. Han ringer liksom och snackar framtid med mig. Jag tar emot hans inspirerande ord som världens mest naturliga grej. Och tanken slår mig senare när vi lagt på. Vi pratar framtid. Om ni hängt med på vår resa så kanske ni förstått att framtid varit något väldigt främmande för oss. Det har varit denna vecka, eller denna månad. Framtid är fortfarande något långt borta. Men samtidigt måste vi börja någonstans. Cancern har redan fått två år, mer än så ger vi inte, så är det bara. Jag älskar att han är med i mentorskapsprogrammet. Det är så grymt!

I veckan var datumet som vi aldrig kommer glömma. Den 14 november. För två år sedan, den 14 november åkte jag till skolan som vilken annan dag som helst. Elias hade ett läkarmöte. Strax efter två på eftermiddagen får jag ett sms där jag förstår att det är något från E. Jag frågar oroligt hur det gått och han svarar att han ska ta fler blodprover men ringer snart. Tio minuter känns som tio timmar. Han ringer och jag frågar på en gång. ”- Jag vet inte om jag kan säga det här genom telefonen egentligen, jag har en tumör i levern”. Vi båda vet att tumör inte är bra, tumör i levern inte bra alls. Glömmer aldrig den paniken. Den känslan av panik har jag aldrig tidigare upplevt.

Nu efter två år har vi kommit en bra bit påvägen. Es liv har kastats om, vänts upp och ner, han har blivit utdömd av onkologer, fått ”palliativ cellgiftsbehandling” på papper. Fått fyra återfall, legat på sjukhus i omgångar. Han har inte vågat tänka på morgondagen. Nu. Två röntgen har visat sig vara fina. Tumörfria. Täta kontroller. Behandlingsfri. Fuck cancer! Vi är klara med dig nu. Men hur sjutton börjar man leva igen? Hur sjutton börjar man? Att han nu har fått hjälp av grymma mentorer genom Ung Cancers mentorskapsprogram är fantastiskt.

Att vi pratar framtid känns overkligt och det känns fantastiskt. Det är mycket som är bra just nu. E är pigg och vi väntar på en kommande flytt. Men om jag ska vara helt ärlig så har det varit tufft den senaste tiden. Jag tror allt kommer ikapp. Man har liksom varit inne i denna bubbla nu så länge. Och när vi nu äntligen är där vi stävat efter att vara i två år så kommer rädslan. Vardagen är tillbaka. Dagarna rullar på. Tankarna är inte lika intensiva på allt som de tidigare varit. Jag är ganska duktig på att stänga av känslor. Har nog alltid varit. Ibland kommer allt ikapp. Rädslan. Det går inte att skjuta undan längre. Igår var en sådan dag. Tyngdkänslan. Men dessa dagar är också viktiga. Det vet jag. Ibland måste man bara känna.

Att vara anhörig mitt i allt det här. Att stå bredvid är inte lätt. I början satte jag helt mina känslor åt sidan. Strunt i mig! Det är inte jag som är sjuk. Strunt i hur jag känner eller mår. Elias fick en så jäkla hård smäll så att tänka på hur jag mår mitt i allt det här, nej. Men det här höll inte speciellt länge. Mina känslor kom såklart ikapp ganska snart. Energin tog helt enkelt slut en dag. Jag skulle kunna skriva en uppsats i hur anhöriga till exempel (inte) bemöts alls inom vården, men det får bli en annan gång. Med tiden har jag lärt mig hur mina verktyg ser ut så jag kan jobba med mina egna känslor. Hur mina energikällor ser ut. Men sen räcker dom inte heller alltid till. Det finns dagar då jag tvivlar på allt. På livet. På allt. Vad sjutton är allts mening när man kan drabbas av en dödlig sjukdom då man är 30? Ibland förstår jag inte alls.

Men idag känns det som en bra dag. En dag i taget. Och imorgon åker vi till London. E kommer hem tidigt imorgon bitti från Sundsvall. Jag jobbar till 12, sedan åker vi kl 14. Vill ni hänga med där så kan jag lägga upp lite bilder. Har sett bilder på att det har börjat julpyntas ute på gatorna i London. Myyys.

Idag gjorde jag förresten en del av min terapi, nämligen löpbandet. Jag sprang intervaller i 7 km. Mosa 700 meter, springa lätt 300, upp till 7 km. Bästa för att öka din kondition. Och så härligt! Där har vi, som jag skrivit tidigare, en av mina energikällor.

imageimage

Sedan fick det bli sushi idag. Mums! Nu ska en väska packas och en man ringas.

Måste säga att det är lite läskigt att skriva om allt sådant här ibland. Många är inne och läser men man vet ju inte riktigt vilka ni är :). Men det är ju så skönt att skriva av sig. Det, kan jag säga har också varit en terapi för mig. Att jag även ser i vissa kommentarer att det hjälper andra som är i liknande situation gör det mer än värt det. Och även från vissa som inte är i samma sits men som kanske kan, åtminstone få sig en tankeställare, om hur dyrbart livet faktiskt är. För det är det. Så njut av livet. Uppskatta det du har och lev för sjutton ut dina drömmar. Vi har bara ett liv. ❤️

10 reaktion på “Lite om allt, typ.”

  1. Du skriver så fantastiskt bra, sätter ord på upplevelser och känslor så att det fullständigt griper tag i en! Skulle önska att du skrev en bok! Ha en härlig resa till London❤️❤️

  2. Men oj tack! Vilken gullig kommentar. Jag är alltid skeptisk till mina texter och tycker aldrig jag får till något sammanhang eller röd tråd, haha. Men skriver man om känslor så tror jag nog det bara kommer. Älskar att uttrycka mig och bearbeta saker så. Tack!!! ❤️❤️

  3. Hej! Jag håller fullkomligt med Anne! Du är så duktig att sätta ord på hur du känner och man vill bara läsa mer o mer! Jag är så glad att det verkar gå åt rätt håll för er. Jag förstår oxå att som anhörig så kan det inte vara så lätt. En dag kommer verkligheten ikapp en. Att ” skriva av sig” är nog en jättebra lösning, tror jag oxå. Önskar er några härliga dagar i London. Kram till er båda❤️❤️❤️❤️❤️❤️

  4. Hej!

    Jag vill först säga att jag är helt enig med de andra – du har ett helt fantastiskt sätt att uttrycka dig och använda ord även till sånt som ens är svårt att tänka på. Genuina ord (som för mig som läsare) tycks komma enkelt och ärligt från äkta känslor och tankar. Det är både fint och smärtsamt att få dela det med er!

    Jag kan verkligen relatera till dina känslor och tankar som anhörig även om det inte handlar om exakt det samma. Det är så fruktansvärt jobbigt men jag menar att du som inte känner mig ändå ger både hopp och kärlek åt allt! Från hela mitt hjärta världens största tack 🙏🏻💛✨

    Brottas själv just nu med mycket smärta i kroppen utan att veta orsak.
    Det är tufft för en 22-åring att inte kunna leva som jag brukar men jag hoppas det ska leda till att man hittar nån orsak nu. Detta upp och ner hela tiden är inte kul även om man efter några år med det på nåt knasigt och lite dumt sätt vänjer sig vid det. Längtas så tillbaka till förskolebarnen ❤️ Det ger så mycket att få hälsa på där ibland och få kramas med dem.
    Oj, vad mycket det blev om mig.
    Men för att få veta vem iallafall en av de som läser men sällan kommenterar är, skriver jag. En glad, positiv tjej som älskar att vara ute i natur med hunden och då gärna springa, umgås med nära och kära, yoga och att lära känna nya människor och platser.

    Jag ville bara få berätta om hur jag uppskattar ert sätt att visa hur verkligheten kan se ut. Jag förundras över ert sätt att visa allt. Inte gömma, varken det ljusa, mörka eller det däremellan.
    Är som jag kommenterat tidigare sååå glad för er skull, att ni kan se på framtiden på ett annat sätt.
    Jag vet också hur du menar Lotta om hur känslorna gärna kommer ikapp senare men kanske att det är vad man måste för att orka i stunden. Ändå tror jag att det är viktigt att så klokt som du gör reflektera över det och förstå för att kunna ta hand om och bemöta när det senare kommer igen. Sann inspiration, tack för att du är den du är. Så bra!

    Må ni ha det fint på resan och får må bra tillsammans. ❤️ Kram Linn

  5. Du sätter ord på så mycket viktigt Lotta! Känner verkligen igen mig i det du skriver, exempelvis om känslor som kommer ikapp när stormen väl börjat lägga sig och frågan om hur sjutton man ska komma tillbaka till den andra vardagen utan cancer. Är väldigt glad över att ni återigen kan ”prata” framtid och hoppas ni får en helt fantastisk vistelse i London! Många kramar till er båda

  6. Åh tack för din kommentar! Blev glad när jag läste den, den värmde otroligt mycket. Du skriver så mycket fint och du verkar vara så klok. Vad tråkigt att läsa om din oförklarliga smärta. Hoppas av hela mitt hjärta att det kan hittas en orsak till smärtan så att du sedan kan få rätt hjälp.

    Det låter som att du och jag är ganska lika. Gillar allt det du skrev att du brukar göra :).

    Men åh tack för det. Det är en sak som jag tycker är viktigt i livet. Att inte gömma något under mattan utan att faktiskt visa hur livet kan se ut. Att alla dagar inte är på topp och att det då måste få vara så. Annars tror jag allt kommer tillbaka senare i livet. Samtidigt som jag inte är den som går runt och tycker synd om mig själv hela dagarna långa eller tänker på vår situation och blir bitter. Nej. Livet är alldeles för kort för det. Vi älskar ju fortfarande vår vardag. Men sedan så kommer allt på samma gång en dag, och då låter jag det få vara så, jag vet hur viktigt det är. Man lär sig mycket om sig själv genom att gå igenom trauman. Något jag tror även du gör när du skriver att du har sådan smärta.

    Återigen tack för din superfina kommentar. Du verkar vara en otroligt fin tjej. Kram! <3

  7. Men tack fina du för kommentaren! Du ska veta att den värmde mycket när jag läste den. Hoppas du mår bra och att du får en fin vecka! Många Kramar <3 <3 <3 <3 <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.