Igenkänning

Nu har vi plockat och donat och fått iordning lite iallafall. Det vi dock har kommit på är att vi inte äger någonting haha. Vi har inga möbler och inga saker. Det har ju liksom inte varit någon idé att skaffa i den förra lägenheten. Och det har heller inte varit något prio den senaste tiden… Soffbordet och tv bordet hamnade på återbruket. Det var dags kan man säga. Elias skaffade dom när han flyttade hemifrån. Haha. Dom har med andra ord hängt med ett tag. Nu får detta duga:

image image

Man tager vad man haver. Hehe. Vi njuter för fullt i nya lägenheten. Love at first sight. 

När vi rensade förrådet hemma i gamla lägenheten hittade jag denna:

Anna, min älskade. Av Magnus Utvik. Den handlar om ett par i 29års ålder där tjejen får livmoderhalscancer. Deras resa. Så mycket igenkänning. Dom bor på midsommarkransen i Stockholm. Omgivningar runtomkring där beskrivs. Jag och E hade vår första lägenhet där. Så det är mycket som känns igen. Så nu blir det den och te. ❤️

image

På plats!

image

På plats i nya lägenheten och inviger nya kaffebryggaren. Det känns helt fantastiskt. Njuter i fulla drag. Hela flyttlasset gick hur smidigt som helst när vi blev så många som kunde hjälpa till. Underbart!

En mindre rolig nyhet idag var att Elias kirurg blivit magsjuk. Vilket betyder att det inte kan bli någon operation nu på torsdag som det var tänkt. Det är en speciell metod som endast en eller ett par läkare kan utföra så det går ej att ersätta med någon annan. Så nästa torsdag kommer det nu bli istället. Bara att gilla läget och hoppas att det går att lösa för mig rent jobbmässigt. Men det ska nog gå bra. Det blir bra det här med. Helst skulle man ju velat fått det gjort typ igår. Men men. Även läkare kan bli magsjuka.

Ikväll är det cancergalan ”Nej till Cancer”. Tittar ni?

 

But. I will.

 

image– Inte vara så jäkla feg. Utmaningar är fasiken här för att stanna. Fuck  fears.

– Springa mitt livs första maraton.

– Göra klart vissa saker som fått lov att ta paus.

– Läsa mer böcker. (Älskar att läsa och läste mycket förut. Men jag vet inte, har så svårt att få ro. Men det ska bli ändring. Böcker har ett fantastiskt sätt att skapa välmående. Ett av mina favorit områden).

– Träna, må bra och leva här och nu.

Det är många som hävdar att man är precis densamma efter att man gått igenom cancer. Man blir arg av samma händelser, gnäller för samma skitsaker osv. Visst. Kanske. Och nu har jag inte själv haft cancer. Men efter att ha stått så nära. Står så nära. Efter att livet gett oss sådan käftsmäll. Efter att vi förstått hur skört livet faktiskt är. Hur vi faktsiskt bara har ett liv. Och att ingen kan veta hur långt det kommer bli. Så kan jag säga att man ändrats. På så många plan. Och jag njuter. Av det lilla. Mer än tidigare. Känner mer. Jo. Så är det bara.

Träna, må bra och leva här och nu. Klyschigt. Må så vara. Å ni? 

Sunday

image

Sunday = funday. Idag har vi fått ner det sista i flyttlådorna. Så himla skönt! Imorgon kommer det ett gäng och hjälper oss. Så himla uppskattat! Då kommer ju detta gå hur smidigt som helst. Imorgon flyttar vi in i vår alldeles egna lägenhet. Känns såå kul!

Bio och flyttkaos

image

Igår var vi på bio. Linnea (Elias syster) hade bokat biljetter åt oss. Vi tog med deras far som födelsedagspresent. Alltså en present åt honom att få gå på bio, haha. Iallafall, vilken film. Har ej läst boken och inte heller läst så mycket om filmen så var inte alls förbered. Det låg ju en tyngdkänsla i bröstet genom hela filmen samtidigt som den ju var lite smårolig här och var. Men i slutet gick det inte mer. Ska inte avslöja för mycket för er som inte sett. Men i slutet kom tårarna och det var svårt att få stopp. Den var så fin. Samtidigt så oerhört sorglig. Någon som sett/ läst den? Sover hos mamma och pappa nu när vårt hem är ett bombnedslag med flyttlådor och hittade boken här när jag kom hem efter bion. Det blir nog att läsa den också.

Idag blir det sista flyttpackandet. Sedan är det nog klart. Imorgon bär det iväg. ❤️

Bemötande

Ur bloggen, februari 2014:

”Efter att efter MR svaret äntligen kommit blir jag uppringt halv fem på kvällen för att få höra att svaret från röntgen inte ser bra ut och att det är väldigt allvarligt. Eller att få höra när man som anhörig ringer till kirurgmottagningen, att läkarna ska gå igenom röntgenbilderna idag och sen får vi se om det går att göra något över huvudtaget. Detta var det en sjuksköterska som kläckte ur sig till mig en gång när jag ringde för att skynda på processen, vilket man får göra hela tiden). Hon visste ingenting om Elias fall, och att få höra det så… Så otroligt opersonligt och kallt. Man kan tro att det är förprogramerade maskiner som pratar.”


Tänker ibland på hur otroligt känslig tid det var då beskedet var färskt. Då blixten från klar himmel precis hade slagit ner mitt i vårt vardagsrum. Då de hårda orden om livet var så nya för oss. Hur varje liten blick, varje liten ton och varje litet ord hade betydelse. Elias var i ett vakuum. Han orkade och ville inte. Jag tog samtalen. Jag glömmer aldrig när jag var ute på promenad med ett par vänner för att rensa tankarna och få lite luft. Hur det plötsligt ringer i telefonen halv fem på kvällen. En röst som säger att det nu fått det slutgiltiga beskedet från MR kameran. ”Det ser inte bra ut det här och jag befarar att det är den värsta sorten, det finns nu två alternativ som vi ska kika vidare på. Antingen vill man operera och då måste man operera bort varenda lien cell, alltså måste det vara en väldigt lyckad operation för cellgifter biter inte. Eller så blir det endast att lindra och bromsa förloppet.”. Pang. Läkaren trodde vi ville ha svar så fort det hade kommit. Ett missförstånd. För inte ville vi att det skulle gå till såhär. Att sedan gå hem för att berätta detta för E.

Eller den gången jag ringer till kirurgmottagningen i Uppsala där det ska hållas en leverkonferens med en massa doktorer och en sköterska svarar. Hon säger att hon inte vet om han kommit med på konferensen eller ej, det beror ju på om man bedömt att man kan göra något över huvud taget åt detta. Bara sådär. Kalla maskinliknande ord från en sida av linjen ut till det okända som var på andra sidan. Som satte spår.

Eller den gången efter den första operationen. Då vi fortfarande trodde att återfall var lika med ingen bot. Ett ultraljud måste göras för att se vad förändringarna man sett är. Är det varbölder eller är det dottertumörer (metastaser). Vi båda så otroligt nervösa. Det går inte att beskriva med ord, den känslan. Ska jag vara helt ärlig hade jag gärna lagt benen på ryggen och sprungit ifrån den där undersökningen så långt det bara gick. Sprungit någonstans där oro inte existerade. Där allt bara var lugnt. Det om sanningen ska fram. Men det gick inte. Och hur mycket jag än kunnat välja att inte vara med så kunde inte E göra det valet. Därför skulle jag aldrig heller kunnat. Då undersökningen var igång sa undersköterskan som assisterade läkaren att hon hade en undersköterske elev med sig. Och genom hela undersökningen förklarade undesköterkan med pedagogisk röst vad som gjordes.  Elevens ögon glittrade. Missförstå mig rätt nu. Det kanske inte alls var på detta vis. Men i mina ögon sett så det ut som att eleven hade en otroligt spännande stund. Hon visste ju vad läkaren letade efter. Hon tittade med spännande blick på skärmen. Samtidigt som det pågick någon form av lektion. Alltså. Det blir så fel. Absolut att det är bra att bidra till att utbildning ges. Men välj situationerna. Och kom igen. Fråga alltid först. I vår värld så kändes denna stund totalt livsavgörande. Och en annan värld, sådan vardag. Det blev fel på så många vis.

Jag skulle nog kunna fortsätta länge till om olika typer av bemötande som gått fel. Och samtidigt som jag, för all del, skulle kunna fortsätta länge om bemötanden som i våran värld varit fantastiska. Men ilskan efter de bemötanden som gått så fel sätter sina spår. Och viljan att försöka förbättra blir djup.

Summan av kardemumman av det här är liksom bara hur otroligt viktigt det är med ett inkännande bemötande i sitt yrke då man möter människor i kris. Jag har jobbat på den andra sidan, som sjuksköterska. Men aldrig har jag tidigare bytt sida. Och nu ser jag med nya ögon. Varje möte måste kännas in. Varje möte är olikt något annat. Varje person är unik. Det går inte att bara sätta på en fasad i hur man tror bra bemötande är. Då du jobbar med människor jobbar du inte med service. Det går inte att trycka på en knapp och sedan ha den känslan påslagen inför varje möte.

Vi vet ju nu. Därför att vi har varit där. Fortfarande då vi möts av svåra situationer så kan vi hamna där, då vi återigen hamnar i kris. Fortfarande då lika beroende av bemötande.

Det kanske verkar som en petitess, det här med bemötande. Men det är så viktigt i vår värld där vi alla någon gång kommer hamna i en kris. Vare sig de är inom vården eller någon annan instans. Det är egentligen inte så svårt. Det handlar väl egentligen mest om inkännande. Och att sådana som vi faktiskt får detta sagt. Tror jag.
3f36049394f1d001fa6ea23ebdab2f91

Kort och gott

Nu idag denna torsdag inleds flyttpackningens helg. Jag är ledig sex dagar.  Äntligen ska vi på måndag få sätta tänderna i vår alldeles egna lägenhet. Det hade vi aldrig vågat hoppats på då vi skrev på papper i maj 2014. Men nu är dagen snart här. Skrev fel förut angående Es operation. Det är nu på torsdag det ska brännas. Men först flytt.

image
Mest glada av allt är vi för diskmaskinen.

Kallt för en Alf

Hoppa på tre ben. Hoppa på två. Hoppa på alla fyra. Låtsas vara hallt. Sätta sig ner och vägra gå. Skaka. Chocken var total. Trots den mysigaste varma julklappströjan. Nej den dög inte idag. Men det kan ju vara förståligt Alf. Fy sjutton vad kallt det är. Men det blev en liten promenad iallafall. Nu blir det jobb. Dåligt uppdaterande på bloggfronten nu. Dagarna består av flyttpackning och jobb. Det blir bättre.

image image