Det är dags nu

image

Behöver inte Sverige mer utav sådant här tänk? Tankesättet som säger att rehabilitering under eller efter cancer inte behöver innebära samma sak för alla? Tankesättet som säger att rehabilitering under eller efter cancer inte bara behöver vara ett kalt rum på ett sjukhus med en kurator som går igenom alla krisfaser? Jag säger inte att det sistnämnda är något dåligt. Man kan behöva det också, absolut. Men rehabilitering kan behöva innebära så mycket mer. Rehabilitering för att försöka komma tillbaka till livet åtminstone något sånär. Med ett cancerbesked blir man ärrad för livet. Jag vet inte. För jag har själv aldrig personligen haft cancer. Men jag tror det. Men på något sätt måste man försöka leva med detta ärr. Försöka hitta drivkraft genom det.

Det är dags nu. Dags att utmanas. Men hur sjutton ska man våga lita och tro på en framtid som en gång totalt sparkats under för en? Hur tar man sig igenom den rädsla och dödsångest ett cancerbesked bär med sig med sig ut i livet? Du kan säkert få många verktyg av din kurator inne i det där kala, kalla rummet med vita väggar. Verktyg om hur du ska tänka eller hur du ska andas då paniken faller sig på. Men jag tror att rehabilitering även måste innebära mycket mer än så. Ung Cancers mentorskapsprogram är ett sätt. Mentorer som hjälper dig att ta dig tillbaka, både fysiskt och mentalt. Som utmanar dig. Som tror på dig och din person, inte på din sjukdom. En resa till ett annat projekt i ett annat land för andra som kämpar på ett annat sätt. En resa som ger perspektiv. Som gör att du måste kliva ur din trygghetszon du levt i sedan det hemska beskedet. Det är dags nu. Dags att utmanas. 

Jag tror definitivt att det behövs mer av sådant här tänkt. Ung Cancer krånglar inte till det. Dom bara förstår.

En reaktion på “Det är dags nu”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.