Vi kan väl snacka cancer?

image

Jag tänker ofta på det här med alla rädslor kring ordet cancer. Och det är väl kanske inte så konstigt egentligen. Med rädslor alltså. Cancer berör. Nästan alla har någon form av relation till cancer. Cancer kan betyda rädsla, mörker, ett slukhål utan slut, ångest, död. Inte så kul. Mest ångest om man ska vara ärlig. Vi kan väl snacka om något annat, roligare istället? Skyffla cancern under mattan ett tag och prata om något som istället uppmuntrar. Självklart. Men måste vi inte också prata om det andra? Om det mörka. Om det svåra. Om döden. Allt det tunga som kan följa med ett cancerbesked. Men också om positiva resultat. Om cellgifter. Om hur livet förändrats sedan ett cancerbesked. Borde vi inte också våga snacka cancer?

När jag jobbade som sjuksköterska i norge kom det en gång in en kvinna i 40 års åldern. Hon kom in akut med kraftiga buksmärtor. Hon hade haft dessa smärtor någon månad, diffust. Men nu hade de eskalerat och hon var tvungen att söka akut sjukvård. Jag följde med denna kvinna ner till röntgenavdelningen där hon skulle få göra en datortomografi för att se vad som kan stå på. Vi pratade hela vägen ner, i korridoren och i hissen. Hon var liksom sprudlande, glad och energigivande trots sin enorma värk som hon ibland fick hålla sig i magen för och böja sig framåt. Jag tyckte om henne trots att vi bara pratade en kort stund. Vi pratade om allt regn som aldrig tycktes ta slut i den västliga norgebyn. Vi pratade om hur vackert det ändå var med kuststaden och alla bergstoppar. Vi pratade om hennes uppväxt i den lilla byn och om hur mycket hon tyckte om staden, trots allt regn (en av de mest regntäta i hela europa). Hon var småbarnsmamma och hade vardagen fullspäckad som så många andra föräldrar.

Jag lämnade av henne vid röntgen och gick tillbaka till avdelningen. Senare samma kväll då vi hade en snabb kvällsgenomgång berättade en annan sjuksköterska att hennes röntgenbilder hade kommit och att vi måste ringa jourläkare angående dessa. Det såg inte bra ut. Inte bra alls. Jag gick sedan efter mitt pass hem. Hade två dagar ledigt och kom sedan tillbaka till avdelningen. Kvinnan hade då fått en lite större patientsal där det fick plats en till säng för hennes man. Jag hade aldrig hand om henne. Hon var inlagd på en annan patientgrupp. Hon hade fått cancerbeskedet. En omfattande cancer som i stort sätt fanns i hela buken. Hennes rum var alltid stängt. Jag träffade aldrig henne igen personligen. Såg henne då hon ibland lämnade sitt rum snabbt för att hämta kaffe eller så. Oftast så var det hennes man jag såg i korridoren. Kvinnan höll sig isolerad. Varje gång jag gick förbi hennes rum fick jag ångest. Nära till tårar. Jag ville inte möta henne. Hennes situation var en mardröm. Jag hade mött cancerpatienter förut. Men det här var annorlunda. Jag kände så starkt. Och jag erkänner. Jag ville inte gå in till henne. Jag var lättad över att hon aldrig blev ”min” patient. För hur skulle jag vara? Vad skulle jag säga? Jag kunde inte låta bli att visualisera mig in i hennes situation. Det var nog det som var det värsta. Hennes besked. Hur hennes man reagerade. Jag kände sådan enorm bottenlös ångest. Denna kvinna var så ung, små barn, hade hela livet framför sig. Det gick inte ens att föreställa sig. Situationen var så ofattbart sorglig.

Men efteråt har jag tänkt mycket på detta. Hur skulle världen se ut om alla reagerar till cancer såsom jag gjorde? Hur skulle cancerdrabbade känna sig? Vi kan inte gå runt och vara rädda för denna grupp människor som innefattar var tredje person i Sverige. Hur känner sig denna grupp då? Inte nog med ett fruktansvärt cancerbesked. Omvärlden ska dessutom betrakta dessa som något som man helst undviker att ta sig ann. Jag vet att det kan vara så. Jag erkänner att jag en gång reagerade så själv. Det får inte vara så. Vi kan inte vara så egoistiska att vi vänder vår egen rädsla och vår egen ångest mot cancerdrabbade. Jag vet också därför att denna förseelse ibland dyker upp i mitt dagliga arbete. Jag jobbar inte med personer med cancer idag. Men det händer ju att man ändå stöter på denna grupp, såklart. Det är inte bara en gång jag fått höra att ”– denna nya patient, så ung och med cancer, kan någon annan? Jag vet inte om jag orkar…” Idag gör det mig arg. Jag är den första att ta på mig uppdraget. För jag vet. Idag vet jag. Det är ingen ”cancerpatient”. Det är en person med cancer. Som du och jag. En helt vanlig person som ska bli behandlad som en helt vanlig person. Dennes liv är här och nu. Som ditt eget. Ja du kan också drabbas. Hur skulle det kännas då om alla undvek dig? Så fruktansvärt himla dumt.

Idag verkligen brinner jag för det här med att våga prata. Våga fråga. Om det sorgliga, det bottenlösa, om döden. För det är frågor som du kanske inte behöver tampas med dagligen. Men för en person med cancer är det kanske det. Frågor som måste ut.

Vi kan inte sticka huvudet i sanden. Drabbas man av cancer så är det nog det sista man vill. Någon som tar en omväg på gatan då du dyker upp runt hörnet. Jag tror att man nog mest vill bli behandlad som den man alltid varit. Förstås. Det jag däremot inte tror att man vill känna är nog att man undviker dig. För att personen i fråga fick rädsla eller ångest för din räkning. För dig som har cancer. CANCER. Det är nog det sista man vill känna.

12 reaktion på “Vi kan väl snacka cancer?”

  1. Hej!
    Tack för dina kloka ord. Det är en så tråkig extra belastning att inte bli ”sedd” i sin sjukdomssituation.

    Jag har själv haft coloncancer för 13 år sedan. För mig bara swishade allt förbi utan att jag reflekterade speciellt mycket just då för det hände så mycket på 4 månader. Det började med ett pulsåderbråck i huvudet som sprack (anevrysm), på neurokirurgakuten lyckades jag få blodförgiftning och de höga kortisondoserna gjorde att en latent diabetes bröt ut. Under de veckor jag låg på intensiven fick jag tre nya barnbarn (ett par tvillingar och enkel) och hemma hade jag två förvirrade och rädda tonåringar. Ekonomin rasade osv..ja så var det cancern också. Mitt blodvärde på 80 visade sig bero på en tumör i tjocktarmen och jag opererades 4 månader efter hjärnblödningen. Ingen spridning, ingen eftervård och tack och adjö. Jag var 51 år och hade fullt upp med att klara vardagen och ville bara hem och börja jobba. Jag vet inte hur mycket min omgivning tog in av vad som hände mig…det var i alla fall ingen som sa något, varken i vänkretsen och vårdinstanser var väl bara nöjda med att jag stod upp för egen hand. Jag har inte haft ett enda kuratorssamtal och läkaren på primärvården satt bara och gnuggade sina händer och sa att jag var överkurs.

    Jag är själv sjuksköterska och gav väl ett kompetent intryck men tänk om någon hade satt sig ner och samtalat med mig. Sagt att Inger, du har haft cancer och är säkert omskakad. Tänk om jag hade fått prata om rädslan, om hur jag skämdes för att ha fått just coloncancer som ju inte är glamoröst alls. Det tog flera år innan jag slutade att jag hade en tumör på blindtarmen, det var där den satt men inne i tjocktarmen. Det hade varit bra för mig och jag hade sluppit ett antal nätter med insomningssvårigheter.

    Hoppas allt går bra på måndag för Elias.
    Kram/Inger

  2. Åh Lotta vad fint du skriver! Och vad rätt du har! Det är fruktansvärt viktigt att våga prata om cancer. Och att bli sedd som person – inte bara som en cancersjuk patient. Usch hatar verkligen att förminskas till det, vilket tyvärr har hänt mig rätt ofta. Men sen ibland dyker det upp guldklimpar inom sjukvården som inte bara tar blodtryck, temp och sätter in dropp utan som faktiskt dröjer kvar någon extra minut för att t.ex. fråga hur jag mår och vad jag gör när jag inte ligger på sjukhus. Det är så otroligt mycket värt. Kram på dig och tack för dina träffande ord!

  3. Hej,
    dem här orden är så sanna. Det du skriver berör mer nu än tidigare. Har följt bloggen ett tag, men för 3 veckor sen fick vi veta att min man fått melanom. Idag har han opererats och nu väntar ännu 2 veckors väntan innan vi får veta om spridning.
    Det är inte alltid lätt att veta hur man ska prata om det, speciellt inte när vi har 3 små barn.
    Kämpa på! Vi kämpar också. Kramar till er!

  4. Så fint och berörande du skriver.önskar er allt gott och önskar allt går bra med E op.kramar till er❤

  5. Så himla viktigt att våga prata om det! Vi var alltid väldigt öppna, och pratade om Ds sjukdom och svarade på allas frågor. Men många vågade inte fråga, låtsades som ingenting eller slutade bara höra av sig.

    Jävla jävla cancer.

  6. Hej Inger!

    Oj vilken historia du berättar. Det kan inte ha varit lätt. Inom vården tror jag mest, många gånger, man ”bara” ser sjukdomen i sig och inte riktigt allt runtomkring eller människan. Det är ju oerhört synd och förödande för personen i sig men jag tror att tiden eller resurserna inte alltid finns. Man får nästan begära kuratorskontakt eller psykologikontakt själv för många gånger är det nog inget man automatiskt erbjuds. Vilket förstås är väldigt synd. Hoppas du har kunnat bearbeta allt du varit med om i efterhand. Ibland tror jag man bara måste få berätta och prata om det som hänt. Mycket spänningar kommer nog ut då.

    Vi blev inte heller erbjudna kuratorskontakt då vi fick beskedet utan det var något vi fick be om själva. Vi har även träffat en psykolog under denna tid men också det har vi själva ordnat med. Att få prata och bearbeta är jätteviktigt. Hoppas även du har den möjligheten! Mycket kan säkert komma i efterhand. Kram till dig <3 och tack för att du skrev.

  7. Tack Anne <3. Ja men visst är det. Sådana stunder och personer är så värdefulla. Jag håller med dig! KRAM <3

  8. Usch vad ledsen jag blir att det till och med gick så långt att man slutade höra av sig. Mycket av det tror jag är av rädsla och egen ångest. Jävla cancer. KRAMAR till dig <3 Tänker på dig ofta!

  9. Hej Anna! Usch vad ledsen jag blir av det du skriver. Jäkla cancer. Vet hur den väntan kan vara. Ovissheten kan vara det värsta. Stora kramar till er!! <3 <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.