Springrundan du aldrig ångrar

image

5 km spring för mig, 2,5 km promenad för E. Kände verkligen inte för att göra någonting efter jobbet idag men släpade mig ut tillsammans med E och ångrar man en löprunda? Nej, aldrig. Det var så skönt och riktigt vårväder idag. Så välbehövligt och när vi kom hem igen fanns det så mycket mer energi.

image

image

Har så mycket blommor hemma efter helgen som piggar upp så mycket. Det är som terapi för själen. Mmm.. Älskar att ha blommor hemma. E hämtar sig allt mer men är väldigt trött. Men att gå 2,5 km så snabbt efter en operation är grymt.

image

Vi har bäddat ner oss i soffan och kikar sista avsnitten av bron. Bron säsong 2 finns ju på Netflix. Den är snart slut så vi måste hitta någon ny bra serie nu. Tips?

Snart har Ung Cancer ett stort årsmöte nere i Malmö som vi ska på. Vi planerar att åka ner ett par dagar före för att se Malmö lite eftersom ingen av oss varit där tidigare. Eventuellt kanske vi hinner med Köpenhamn också. Nån som har några Malmö tips kanske till och med?

New week

Godmorgon måndag! Jag, Alf och Elias har haft sovmorgon och därefter har ett avsnitt av bron säsong 2 betats av. Skönt med en ledig dag. Skulle ha jobbat helg egentligen så är ledig denna måndag. Elias återhämtar sig mer och mer även om även denna operation var tuff och krävande för kroppen. Nu väntar återbesök om några veckor. Då får vi väl veta mer om fortsatt planering och provsvar från det som togs bort. Nu väntar en promenad. Hoppas ni har en fin måndag. Tack för alla grattis hälsningar!

Godmorgon måndag!
Godmorgon måndag!

30 år

image
Min bror och en platt Alf

image

Sådär. Då var man fyllda hela 30 år. Jag måste säga att så stor skillnad från 29 är det inte. Jag trodde nog det skulle kännas mer. Jag skulle nog säga att det som känns mest är att de senaste åren gått så fort. Rusat iväg. Igår kom min familj förbi på mat. Och senare fick jag en otrolig present av E som jag måste få skryta lite om.

Han hade skrivit på små fina kort. Fina texter som tillslut ledde fram till vad det var. Dessa lappar låg i en fin ”bok” som gick att öppna. Den första lappen stod det att han vill uppleva saker med mig. Besöka nya platser och åka på äventyr. Vara ute i naturen. Den första lappen ledde till ett par vandringskängor. Vilket jag behövt länge och vilket är superbra. Vi älskar att vara ute i naturen, i sommar åker vi gärna till fjällen och vandrar bland annat. Den andra lappen var i form av ett kuvert med en Laleh text på. En text från låten ”vårens första dag”. 

”Vårens första dag, och jag vill vara med. Så att jag kan se. Att jag är en del av allt.

Vårens stora dag och jag vill vara med. Låt mig leva längre, nu när jag kan se… Kom våren kom skratten kom tårarna om natten. Låt mig vara, låt mig vara lite till. Jag är, jag är inte beredd att gå än. Låt mig finnas, låt mig finnas lite till. Jag är inte beredd att dö än, inte än. ”

I detta brev låg två biljetter till Laleh i höst. Med bästa platserna du kan få tag på. Helt otroligt.

I det sista brevet stod det ”En weekend i stockholm  med fotografiska, middag, bio, vad som… Och detta: 

I det brevet låg två biljetter till Veronica Maggio i augusti. Har länge velat se henne. Så kul!

Så svar ja. Han är ju ganska otrolig den där E. Jag blev så himla glad.

Han är väldigt trött. Såklart. Har inte lika ont som tidigare operationer. Denna var inte alls lika stor så det är klart. Men fortfarande omtumlad. Men jag är så glad att ha honom hemma.

image

 

At this moment

Just nu:

  • Har ätit en god middag hos min fina svägerska. Lax och ugnsstekta rotfrukter. Sjukt gott.
  • Konstaterande hur fina vänner är ren egergi. En träff, ett samtal, ett sms.
  • Sista timmarna som 29 åring. Åldersnoja? Nej. Jag är så glad att bli äldre.
  • Jag är lite ledsen över att inte ha min man hemma imorgon bitti. Men jag jobbar stenhårt på att få hem honom under dagen.
  • Är arg också. För att Es avdelning han varit inlagd på har stängts av pga personalbrist och att han nu ligger i en flersal. Tv apparater som står på hög volym och en massa spring ut och in. Det är väl så det är på ett sjukhus. Men personalbrist? Man kan ju undra varför……..
  • Längtar till lördag.
image
Måste du se ut som en liten accessoar Alf? Typ som en extra knapp på tröjan. Lillskit och min goding.

Another day another breakfast

En bättre dag. Idag känns allt lite bättre och E mår även han bättre. Ingen feber än så länge idag och morfin pumpen drogs även den idag. Om allt går bra nu kan det bli så att han får åka hem redan imorgon eller på lördag. Eftersom att han inte får något direkt medicinskt just nu förutom smärttabletterna så kommer han ligga inne tills nästa vecka för observation. Men läkaren som gick ronden imorse sa att vill han så går ju även det bra hemma. Så kanske kanske får jag hem honom redan imorgon. Vi har ju dock erfarenhet av att det inte alltid blir bra med tidig hemgång då det kommit feber och frossa i efterhand. Men peppar peppar så har denna operation varit ett mindre ingrepp som inte borde vara lika påfrestande för kroppen. Så vi får se helt enkelt. En dag i taget.

Jag åkte hem till vår lägenhet igår. Det var skönt att sova i sin egen säng även om det känns tomt här hemma. Vi har en leverans som skall komma idag så jag var tvungen att åka hem.

Spontan frukost date imorse med min fina vän A. Det piggade upp. <3 Alf var såklart så sugen.

Det är svårt att vara positiv ibland. Och det är svårt att se denna tid som varit nu i 2,5 år som något annat än ett rent helvete. Så känns det ibland. För varför skulle vi hamna där vi är idag? Hur kunde det hända? När jag gick i Huddinges korridorer minns jag såväl första gången vi var där. Det kom sådana flashbacks. Första operationen. Sjukhusmiljö. Patientkläder. Slangar. Oro. En värld som kändes så främmande och så otroligt skrämmande. Jag minns den första tiden såväl. Den känns så nyss men också så långt borta. Vilka var vi då? Vilka var vi innan? Det är som att hela världen förändrades den där dagen blixten slog ner. Vad har hänt dessa 2,5 år? Ibland känns denna tid som ett svart slukhål. Den har liksom bara försvunnit. Men ibland får jag en helt annan känsla. För så mycket har ändå hänt. Så mycket har ändrats. Sådan styrka har växt. Denna bild kändes mitt i prick idag. Jag snor bilden från fina, inspirerande Emma. Vissa dagar är känslan typ såhär:

image

 

Energiuppladdning

Imorse mötte jag upp en kompis och vi gick till en uteservering för en helt fantastiskt god frukost. Vi satt ute i solen och det var så skönt. Vi satt ett par timmar innan det var dags för mig att ta pendeln ut till E. Detta var en sak som piggade upp och fyllde upp mig med energi. Alla behöver vi våra små bensinuppladdningar ibland. Jag behöver det speciellt vid sådana här tillfällen. Avbrott i vardagen för sådana här saker. I början när E fick sin diagnos slutade jag helt och hållet med ”egna nöjen”. Jag slutade träna, slutade fika med vänner, slutade med allt som gav mig energi. Tillslut kände jag mig utbränd. Jag hade ingen enegi kvar att ge. Varken till mig själv eller till E. Orkade ingenting. Men jag kände liksom att om inte E nu längre kan träna, träffa vänner eller göra något sådant så varför ska få jag göra det? Det var så mycket sjukhus ibörjan. Det kändes inte rättvist, så jag slutade. Men sakta började jag inse att det inte höll.

Jag har lärt mig att jag måste för att kunna ge. Jag måste få komma ifrån och bara vara eller träffa någon vän. Det skulle aldrig gå annars. Jag har lärt mig hur jag ska göra för att orka. Men det där samvetet kommer nog alltid ändå ligga där och skava. Långt där inne finns det alltid kvar. Men när till och med E uppmuntrar till att jag ska göra saker för mig själv. Då känns det alltid bättre. Så idag startades dagen med en riktig håll käften frukost, haha! På ett ställe som ligger i samma hus Es bror bor. Den var så sjukt god. Jag älskar frukostar, bästa måltiden. Nu är vi på sjukhusrummet och äter nötter. E får förmodligen komma hem söndag eller måndag. Om allt går som det ska det vill säga.

imageimage

Morning air

Morgonpromenad / springrunda som var kort men så skön och välbehövlig. Bästa starten på dagen är att få komma ut och få frisk luft. Extra viktigt just nu. Stockholm strålar och våren är här.

Igår fick E hög feber. Något som gjorde att även mitt humör damp. Men nu verkar den vara bättre. Så det är skönt. Jag ska träffa en kompis för frukost sen åker jag till sjukhuset.

image

Låt mig få känna

Elias bror och tjej är så himla gulliga. Genuina  fina ni som alltid ställer upp. Jag känner mig alltid så välkommen hos dom. Deras värme är en sådan som smittar av sig. Det var skönt idag att komma hit. För idag måste jag erkänna har varit en tuff dag. Även fast operationen har gått bra så har jag haft svårt att hålla fokus på att vara ”positiv”. En känsla av glädje och enorm lättnad när man fick höra att operationen gått bra kom men stannade tyvärr inte så länge. Det är en förbannad jävla skitsituation vi befinner oss i. Varför skulle du drabbas? Och varför ska du få den envisaste jäkla cancern? Jag kommer inte känna mig helt ok förns vi är hemma igen. För sjukhus alltså… Den vet hur energi slukas.

Nej. Att låtsas som att det regnar och att livet är en dans på rosor har jag verkligen inte haft någon lust med idag. Jag är så tacksam för att jag är gift med en sån jäkla hjälte. Alltså den killen. Han har en sällan skådad kämparglöd. En sann inspirationskälla som kommer fixa detta, återigen.

Jag försöker. Men ibland är det bara så svårt att vara den där positiva, stoppa huvudet i sanden, människan. Imorgon är tar vi nya tag.

5266301_orig

Hos han

Klockan var bara 10.30 när telefonen ringde. ”Inget uppringnings id”. Meningen som bidrar att någon form av hatkärlek blommar upp. Hjärtat börjar alltid slå samtidigt som en förväntan blommar upp av tanken på att man kanske får höra att allt har gått bra. Om sanningen ska fram så finns dom alltid där. Katastroftankarna. Varför ringer han så tidigt?

Men nu hade allt gått bra. Titthålsoperation hade inte kunnat gå så man hade öppnat upp. Operationen gick snabbt. Ca 1 h. Man hade tagit bort den förstorade lymfkörteln. Den hade varit hård och kirurgen sa att den var tumörmisstänkt. Omkringliggande lymfkörtlar hade man också tagit. Men dom hade varit mjuka och små. Orden som betydde mest var ”nu får vi hoppas cancern håller sig borta”. Det är precis vad vi tänker tro nu.

Just nu sitter vi och väntar på att Elias ska göra en röntgenundersökning för att se så allt är som det ska. Vi försöker underhålla oss så gått det går. Men ärligt talat så är allt grått här på sjukhuset. Medans allt där ute är ljust, soligt och blommigt. Men det här är snart klart. Det gråa alltså. Snart ät vi där ute igen.

Tack för era ord. Kram från oss!

imageimageGick förbi denna mysiga butik idag och vill hem och fixa på balkongen. Himla fin, solig dag! Hej vår. Dessa kontraster…