Väntan

Jag är glad att jag befinner mig i Stockholm och är nära. Så nära så jag bara kan åka dit om det skulle behövas. Dagen började med en springrunda på 4 km. Jag ska snart gå ner en sväng på stan. Promenera runt och ha telefonen nära. 

image

Då var det dags igen

Solen skiner och vi är återigen påväg till Huddinge sjukhus för en operation. Igår kväll kom det över oss båda tror jag. Att det är dags igen. Och varför det är dags igen. Det är så lätt att man liksom glömmer allvaret. Man blir liksom dum i huvudet. Förstår ingenting. Vi har ju fortfarande en tro på att vi kommer bli kvitt med detta en vacker dag. När tanken på allvaret i detta smugglar sig in i ens tankebana, genom hjärnbarriären och igenom alla möjliga olika försvarsmekanismer kommer även rädslan och maktlöshetskänslan över en som ett brev på posten. Och ilskan.

Därför beslutade vi att jag skulle prata med mitt jobb idag. Och det gjorde jag och jag fick ledigt. Idag gick jag nu kl 12. Vi har varit tillsammans på sjukhuset alla tidigare operationer och ska vara det nu med.

Jag hatar att vi återigen ska till ett sjukhus pågrund av en operation pågrund av cancer. Jag. Hatar. Det.

Men vi har inget val.

image

 

Ladda upp

image

Tjejkväll igår med två fina vänner. Det åts bland annat det ovan. Min vän hade gjort allt homemade och det satt ju väldigt fint. Välbehövlig och så mysig kväll. Ikväll kommer två andra vänner hit för tapas. Så denna helt laddas energidepåerna upp. Idag väntar ett träningspass och lite fix hemma. Just nu är det chill deluxe med Laleh i högtalarna. I veckan väntar operation för E.

Alf hade fastnat bakom gardinerna en dag när vi kom hem. Har ni sett Pixars film om husdjurens hemliga liv när ägarna inte är hemma? Alf är iallafall den hunden som är med i början av denna trailer som sitter framför dörren hela dagen och väntar på att sin matte ska komma hem igen: ”– Big stuff today, big plans, I’m gonna sit here all day and I’m gonna wait for Katy to come back”. Haha, så Alf.

Här hade han fastnat bakom gardinerna efter att ha suttit och stirrat ut i väntan på att vi ska komma tillbaka. Plutten.

 

Vi kan väl snacka cancer?

image

Jag tänker ofta på det här med alla rädslor kring ordet cancer. Och det är väl kanske inte så konstigt egentligen. Med rädslor alltså. Cancer berör. Nästan alla har någon form av relation till cancer. Cancer kan betyda rädsla, mörker, ett slukhål utan slut, ångest, död. Inte så kul. Mest ångest om man ska vara ärlig. Vi kan väl snacka om något annat, roligare istället? Skyffla cancern under mattan ett tag och prata om något som istället uppmuntrar. Självklart. Men måste vi inte också prata om det andra? Om det mörka. Om det svåra. Om döden. Allt det tunga som kan följa med ett cancerbesked. Men också om positiva resultat. Om cellgifter. Om hur livet förändrats sedan ett cancerbesked. Borde vi inte också våga snacka cancer?

När jag jobbade som sjuksköterska i norge kom det en gång in en kvinna i 40 års åldern. Hon kom in akut med kraftiga buksmärtor. Hon hade haft dessa smärtor någon månad, diffust. Men nu hade de eskalerat och hon var tvungen att söka akut sjukvård. Jag följde med denna kvinna ner till röntgenavdelningen där hon skulle få göra en datortomografi för att se vad som kan stå på. Vi pratade hela vägen ner, i korridoren och i hissen. Hon var liksom sprudlande, glad och energigivande trots sin enorma värk som hon ibland fick hålla sig i magen för och böja sig framåt. Jag tyckte om henne trots att vi bara pratade en kort stund. Vi pratade om allt regn som aldrig tycktes ta slut i den västliga norgebyn. Vi pratade om hur vackert det ändå var med kuststaden och alla bergstoppar. Vi pratade om hennes uppväxt i den lilla byn och om hur mycket hon tyckte om staden, trots allt regn (en av de mest regntäta i hela europa). Hon var småbarnsmamma och hade vardagen fullspäckad som så många andra föräldrar.

Jag lämnade av henne vid röntgen och gick tillbaka till avdelningen. Senare samma kväll då vi hade en snabb kvällsgenomgång berättade en annan sjuksköterska att hennes röntgenbilder hade kommit och att vi måste ringa jourläkare angående dessa. Det såg inte bra ut. Inte bra alls. Jag gick sedan efter mitt pass hem. Hade två dagar ledigt och kom sedan tillbaka till avdelningen. Kvinnan hade då fått en lite större patientsal där det fick plats en till säng för hennes man. Jag hade aldrig hand om henne. Hon var inlagd på en annan patientgrupp. Hon hade fått cancerbeskedet. En omfattande cancer som i stort sätt fanns i hela buken. Hennes rum var alltid stängt. Jag träffade aldrig henne igen personligen. Såg henne då hon ibland lämnade sitt rum snabbt för att hämta kaffe eller så. Oftast så var det hennes man jag såg i korridoren. Kvinnan höll sig isolerad. Varje gång jag gick förbi hennes rum fick jag ångest. Nära till tårar. Jag ville inte möta henne. Hennes situation var en mardröm. Jag hade mött cancerpatienter förut. Men det här var annorlunda. Jag kände så starkt. Och jag erkänner. Jag ville inte gå in till henne. Jag var lättad över att hon aldrig blev ”min” patient. För hur skulle jag vara? Vad skulle jag säga? Jag kunde inte låta bli att visualisera mig in i hennes situation. Det var nog det som var det värsta. Hennes besked. Hur hennes man reagerade. Jag kände sådan enorm bottenlös ångest. Denna kvinna var så ung, små barn, hade hela livet framför sig. Det gick inte ens att föreställa sig. Situationen var så ofattbart sorglig.

Men efteråt har jag tänkt mycket på detta. Hur skulle världen se ut om alla reagerar till cancer såsom jag gjorde? Hur skulle cancerdrabbade känna sig? Vi kan inte gå runt och vara rädda för denna grupp människor som innefattar var tredje person i Sverige. Hur känner sig denna grupp då? Inte nog med ett fruktansvärt cancerbesked. Omvärlden ska dessutom betrakta dessa som något som man helst undviker att ta sig ann. Jag vet att det kan vara så. Jag erkänner att jag en gång reagerade så själv. Det får inte vara så. Vi kan inte vara så egoistiska att vi vänder vår egen rädsla och vår egen ångest mot cancerdrabbade. Jag vet också därför att denna förseelse ibland dyker upp i mitt dagliga arbete. Jag jobbar inte med personer med cancer idag. Men det händer ju att man ändå stöter på denna grupp, såklart. Det är inte bara en gång jag fått höra att ”– denna nya patient, så ung och med cancer, kan någon annan? Jag vet inte om jag orkar…” Idag gör det mig arg. Jag är den första att ta på mig uppdraget. För jag vet. Idag vet jag. Det är ingen ”cancerpatient”. Det är en person med cancer. Som du och jag. En helt vanlig person som ska bli behandlad som en helt vanlig person. Dennes liv är här och nu. Som ditt eget. Ja du kan också drabbas. Hur skulle det kännas då om alla undvek dig? Så fruktansvärt himla dumt.

Idag verkligen brinner jag för det här med att våga prata. Våga fråga. Om det sorgliga, det bottenlösa, om döden. För det är frågor som du kanske inte behöver tampas med dagligen. Men för en person med cancer är det kanske det. Frågor som måste ut.

Vi kan inte sticka huvudet i sanden. Drabbas man av cancer så är det nog det sista man vill. Någon som tar en omväg på gatan då du dyker upp runt hörnet. Jag tror att man nog mest vill bli behandlad som den man alltid varit. Förstås. Det jag däremot inte tror att man vill känna är nog att man undviker dig. För att personen i fråga fick rädsla eller ångest för din räkning. För dig som har cancer. CANCER. Det är nog det sista man vill känna.

Godmorgon

image

Igår körde jag ett sånt där pass som sätter sig härligt i hela kroppen. Även dagen efter. Det blev ett konditionsinriktat crossfitpass utomhus. Det började dessutom regna vilket pressade passet ännu mer. Härligt rakt igenom. Nu sussar E medans jag sippar kaffe och ska strax cykla iväg. Tid för Op har kommit. På måndag är det dags för inläggning. Min älskling nu ska vi kicka den sista skiten ur detta monster. image

 

This day

Dagens:

  • Kicka igång denna dag med ett crossfit pass. 45 min kl 10. Känns just nu tungt. Men vet att det kommer få igång denna dag på bästa sätt när det är gjort. (Jag har fått för mig att bara för att jag ska fylla 30 om en vecka så är allt så mycket tyngre och allt går segare och långsammare. Att tex springa och träna. Skadorna kommer lättare osv osv…) Åldersnoja?
  • Åka och köpa heltäckningsmatta som ska vara i garderobs rummet. Kommer bli så fint!
  • Städa, fixa, tvätta. Mmm.. Lovely sunday.
  • Vi kommer nog avsluta denna söndag med någon nice film.

Ja, det var väl det. Welcome Sunday.

IMG_6668

 

Therapy

Hemma! Så trötta efter att ha gått upp vid fem imorse för köra till Huddinge. Det tar minst 1,5 timme från oss och då om det inte är kö. Så idag tog vi i lite med tiden. Men better be safe than sorry som man brukar säga. Inskrivningarna gick ganska snabbt och det var absolut inget nytt överhuvudtaget. Men det är en rutin dom har så det är bara något som måste göras. Det som åter sägs är att det inte kommer vara någon stor operation. Så vi håller tummarna på att det blir så nu.

Sedan åkte vi en sväng till Mall Of Scandinavia. Vi har funnit vår favvolunch restaurang där. Ett ställe som har sjukt goda veganska/ raw sallader. Så goda och fräscha. Där uppe finns ett skakigt klipp från min snapchat (som jag precis upptäckt haha). Jag ser ju kanske en aning mer exalterad ut än E. Men jag måste säga att gå runt i lugn och ro i butiker och spana, kanske med en iskall sojalatte är det närmsta terapi man kan komma. Efter träning då. Så underbart. Mindfullness när den är som bäst. Haha. Tyvärr blev det inget inköp denna gång. Men jag har span på några saker minsann. Hoppas ni har en fin fredag!

image
Mmm..

Here we go again…

Idag är vi på Huddinge sjukhus hela förmiddagen för inskrivning till operation. Det ska träffas narkosläkare, sjuksköterska, tas blodprover och EKG. Detta har gjorts tre gånger innan detta. Börjar liksom kännas bekant. Sedan kanske vi åker förbi mall of skandinava. Bara för att lätta upp denna dag.

image

Men vad hände mes vädret? Från igår och detta:

image

Till detta:

image