Vad ett besök på akuten innebär för oss

Först och främst. Tack för fina, snälla, omtänksamma kommentarer. Dessa värmer <3!

Dagarna går och igår fick vi hem en läkartid som är satt till på tisdag den 31a. Om det är för att jag ringde och ”hördes” och inte var speciellt medgörlig när vi fick höra att tiden förmodligen blir i mitten av juni som gjorde att den gick att få till såpass snabbt eller ej vet vi inte. Men alltså. Antagligen. För detta har vi varit med om många gånger förut nu. Man ringer och är ”jobbig” och synliggör sig i denna radda av patienter och vips så finns det tider. Jag kände att det var speciellt viktigt nu när det rings och mumlas om väntelistor, obefintliga läkarscheman och icke existerande ansvariga läkare. Då det ej finns någon som faktiskt är ansvarig eller ”har hand” om känns det iallafall som att det inte är någon som ”tar tag” i Es röntgensvar, någon som aktivt kikar igenom dessa på en gång. Det må så kanske ej vara men så är känslan. Och det tycker jag iallafall är nog anledning till att alla svårt sjuka alltid alltid borde ha en ansvarig läkare.

E mår bättre. Febern har släppt. Men hans mående går ändå upp och ner. Han kan bli plötsligt trött och ha svettningar. Kan vakna mitt i natten med ångest. Vara pigg en hel dag för att få världens dipp på eftermiddagen. Såklart oroar det här. Både för honom och för mig. Vi vill inget hellre än ha svar nu på undersökningen samtidigt som det är det sista vi vill. Kluvet det där. Som vanligt. Och anledningen till att vi inte har åkt in till akuten nu när han mått dåligt är många. Vid det här laget känner vi till och är väl medvetna om exakt vad som kommer ske om vi åker in akut. Jag kan ta upp dessa punkter:

  • Sitta i ett kalt väntrum med snörvlande barn och stukade ben
  • Komma in för en undersökning av en sjuksköterska, temp, blodtryck, puls osv
  • Bli placerade i ett kallt rum med en hård akutbrits och en trästol som är placerad i ett hörn
  • Få sitta där och vänta
  • ..och vänta
  • ..och vänta
  • vänta..
  • En sjuksköterska kommer in för blodprover och blododling (om hög temp)
  • Igen, vänta, vänta, vänta
  • En läkare kommer in, nämner CT röntgen över buken för att utesluta abscess eller andra oklarheter, frågar om halsont eller svårigheter med kisseri
  • Nu är det ytterligare väntan i det kalla rummet, 1-2 timmar
  • Sedan är det förhoppningsvis dags för röntgen innan avdelningen
  • Röntgen. E går in och jag bli kvar i väntrummet.
  • …tankar, ångest. ”vad gör vi här, vad gör vi här, vad gör vi här, vad gör VI här. Vad kommer röntgen visa, snälla, snälla, snälla, låt den vara fin, snälla, snälla”. Ber aldrig till någon högre makt annars men i detta väntrum så blir det alltid så.
  • E kommer ut och vi blir följda upp till avdelningen, vi hoppas på enkelrum och kan andas ut om det är så det blir
  • Vi blir sittande på avdelningsrummet ett tag tills jag åker hem och E frågar efter en extra gul filt då rummet är kallt och det är dags för sömn
  • Jag kliver upp tidigt. Så pass tidigt så att jag hinner vara med på förmiddagsronden. E vill absolut inte vara själv då och det ska han ej behöva
  • Jag kommer till sjukhuset kl 09 ca
  • Vi blir sittande. Vilande. Läsande. Pratande ibland i timmar innan någon dyker upp
  • Men egentligen gör vi ingenting av detta. Det vi gör är att vi låtsas göra allt det här. Det vi egentligen sysslar med är att vi sitter med hjärtat i halsgropen, ser varje skugga utanför dörren, hör klockans sekundvisare slå, hör varenda litet steg som ens verkar närma sig rumsdörren utanför i korridoren, håller andan…
  • Sist han var inlagd kom läkaren in 12.30…
  • HEN kommer in, uppger att CRP ej är såpass högt att de ej vill sätta in antibiotika. Vi får svar på röntgen. Mr bilder kommer begäras. Samtal skall göras till radiumhemmet. E får förhoppningsvis åka hem. Och vi får snällt vänta ytterligare på brevbäraren och tiden till onkologen som kommer att planera fortsatt behandling eller uppföljning.

Så vad resulterade ett besök på akuten?

Att åka in till akuten ska inte behöva vara det alternativen man måste ta till då en cancersjuk person ska få sitt röntgensvar. Heller inte (i de bästa världar) vara det alternativen som ska vara då en svårt cancersjuk får feber. Nu vet jag att det inte alltid är så. Men i vårt fall så är det så. Eller som sjuksköterskan sa ”till vårdcentralen”. Skulle det vara så att febern blir skyhög och situationen är ohållbar så självklart. Skulle inte tveka en sekund att åka upp akut med E. 

Att åka in till akuten innebär stor ångest för oss båda. Jag tror det är det jag vill försöka förklara här. Enorm ångest. Det är inte det första vi tänker när feber dyker upp eller en tid för röntgensvar icke gör det. Vi vill inte få svaret så. Jag tycker inte det är för mycket begärt att få veta ett svar från en röntgenundersökning av den läkare man känner sig trygg med och som känner E. Och inte en månad efter undersökningen. Jag tycker inte det.

Men nu ska jag ju inte klaga. Vi har ju tiden här nu.

image

13 reaktion på “Vad ett besök på akuten innebär för oss”

  1. Denna text tycker jag att du ska få publicerad på varenda insändar/debattsida i varenda dagstidning i hela landet! Så bra skrivet och så himla sant tyvärr…

    Kram från Lotta som också gjort anhörigresan på exakt samma asjobbiga och psykiskt dränerande sätt som du

  2. Jag vet exakt hur det känns. Det finns ställen jag fortfarande inte vill sätta min fot på eller ens tänka på. Lättare att bli arg på systemet än att känslomässigt konfronteras med konsekvenserna av sjukdomen.

  3. Stämmer precis! Publicera!
    Skriv även samma historia, som önskescenario, hur vården borde fungera!
    Kram

  4. Okej Danella. Ja då förstår du kanske. Jo det är kanske lättare men även helt befogat när det ser ut som det faktiskt gör. Men det är inte så att vi får ut vår sorg och ilska vi har över sjukdomen på sjukvårds systemet eller den personal som finns i det. Allt skulle kännas mycket bättre i den svåra situation vi faktiskt är i om allt bara skulle fungera som det borde göra. Förstår inte riktigt vad du menar med att det är lättare… Att säga det så låter som att vi tycker det är ”skönt” att få ut ilskan på något obefogat som vi själva hittar på.

  5. Ja det kanske vore en idé Lotta! Tack för att du skrev och fy vad jobbigt att du varit i samma situation. Men skönt på något konstigt sätt att höra att man inte är ensam. Kram!!

  6. Fantastisk beskrivet men så otroligt hopplöst att det ärpå det viset… Vi upplever samma sak i Norge! Man måste våga att vara jobbig, annars händer det ingenting …..

  7. Åh, jag lider så fruktansvärt med dig. Jag kommer ihåg ångesten och hur vi väntade in i det längsta med att åka in till akuten. Akuten är liksom bara förknippad med panik för min del. Tre av gångerna blev det total katastrof. Jag kommer ihåg hur hjärtat bultade uppe i halsgropen och hur jag försökte låtsas vara lugn för Ds skull, fast jag egentligen bara ville stoppa tiden och lägga mig ner på golvet och skrika rakt ut. Jag hoppas med hela mitt hjärta att röntgensvar kommer se bra ut. Jag tänker så mycket på er. Vi bor inte i samma stad, men säg till (på riktigt) om jag kan göra något för dig eller er. Om ni är i Stockholm och vill ta en fika eller något, vad som helst. Miljoner kramar

  8. Ja jag håller med de andra insändarna, du är så enormt bra på att uttrycka dig, det är såååå bra skrivet o jag hoppas av hela mitt ❤️att ni får ett bra svar nu. PS, måste passa på att tacka E för härliga recept som jag provat några av. Kram till er båda o ha en trevlig helg❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

  9. Ja men man gör ju verkligen det Sara! Otroligt många känslor som kommer tillbaka när man tvingas dit. Känner igen mig i dina ord. Tack så mycket för att du skrev. Känns skönt på nåt sätt, du av nån förstår. Vore verkligen fint att ses. Vi eller jag är ju i stockholm titt som tätt. Många många kramar till baka till dig <3

  10. Åh tack för dina ord Anita. Dom värmer verkligen och vi blir så glada att du har provat på några av Es recept. Så kul!!! KRAM! <3 <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.