Dagens plan

Tidig morgon. Ut med Alf och nu kaffe. Jag kom hem igår efter två nätter på sjukhuset. Elias kommer förhoppningsvis hem idag. Det rinner tyvärr fortfarande från hans dränage så han kommer förmodligen få åka hem med denna. Sedan väntar man på att den ska sluta rinna och då kan man dra den. Slutar det inte rinna måste man förmodligen operera. Men iallafall så är detta den enda anledningen till att han är inlagd för tillfället. Den intravenösa antibiotikan är utsatt. Så det vi hoppas på nu är att han kan dra denna dränageslang innan hemgång.

Jag åker snart iväg till Huddinge. Man känner sig konstig. Inte glad, inte ledsen, inte arg, ingenting. Så matt bara. Man har hamnat i ett känslomässigt läge där man inte känner speciellt mycket alls. Jättemärkligt. Jag kan känna mig arg på omgivningen. På människor som tar saker och ting för givet. Som lever sitt lalla liv problemfritt. Som tror dom är odödliga. Som tror att cancer bara drabbar andra. En gång var vi där.

Jag och E pratade om maratonet. Hade han varit frisk hade han sprungit med mig. Vi älskar sådana saker båda två. Vi hade kunnat resa runt till olika länder och sprungit tillsammans, tränat tillsammans. Fått uppleva allt tillsammans. Jag säger att det får bli ett mål. Vi ger aldrig upp i tanken. Varför skulle vi det. Vad finns det för mening med det?

Nu vill vi bara att infektionen håller sig borta så att cytostatika kuren kan startas upp nästa vecka. Fokus på det nu. Nu blir det lite fix innan bilfärden mot Huddinge.

01a110e6500ef9f7d15b1c09871b366a

Lite lättare

Sakta men säkert börjar min kropp hämta sig från loppet. Benen känns helt okej men jag fick en smärta i vänster knä som inte riktigt vill ge sig. På våra promenader är det numera jag som haltar efter och får säga åt E att vänta, hehe.

Det är skönt att stämningen nu inte längre är lika tryckt och spänd, den har liksom lättat lite på ett sätt. Jag tror att det är tanken på att E kanske kanske snart får komma hem som gör det. Det har varit jobbiga och tuffa dagar och det är det ju förstås fortfarande. Det hittades ju en abscess som behövde tömmas i fredags, det sattes in ett dränage och allt gick bra. Man kunde tömma på den vätska som fanns men man ville ändå ha kvar en dränageslang med påse. När denna sedan skulle spolas på kvällen så hände något. Något sprack och det gjorde jätteont. Och så var det igång. Det har runnit och runnit ut i påsen, ren galla, och man har pratat om att man kanske måste gå in och operera in en stent för att underlätta så att flödet kan ta en annan väg. Det är ju såklart så typiskt och man har varit så ledsen för Es skull som inte vill något annat än att komma hem efter allt. Men vi förstår att det inte var någons fel eller så. Det är sådant som kan inträffa. Såklart bara så himla typiskt. Nu verkar det dock som att det kanske börjar rinna lite mindre vilket isåfall skulle innebära att man kanske kan dra dränet utan operation. Så nu håller vi tummarna på att det blir så till imorgon.

Jag stannar kvar tills imorgon. Vi chillar på rummet, tar stapplande promenader (där jag står för stapplandet), sitter på gräset utanför sjukhuset osv. Min kropp börjar som sagt hämta sig och jag längtar redan efter nästa lopp. Även fast min hjärna repeterade gång på gång ”aldrig mer aldrig mer aldrig mer” de sista fem kilometerna så vill jag ändå springa igen. Jag är knäpp. 

Hoppas ni har en bra nationaldag. Vi tackar båda två för allt stöd alla gett via bloggen. Så himla fint, stort tack!

Gammal bild från sist vi var här...
Gammal bild från sist vi var här…

 

Hej från oss

image

Hej från oss. E sov 4 timmar inatt och jag kanske skrapade ihop 5. Inte det lättaste att sova på ett sjukhus men skönt att få ett stort rum med två sängar. Vi ska strax ta en promenad ute. Läkaren var precis in och jag ska skriva senare om hur läget är. Men nu först promenad.

Såg en grej på instagram jag blev så otroligt imponerad av, nämligen detta:

image

Den här pappan sprang med sin 7 åriga son Hugo genom hela marathon loppet. Helt galet och det var tydligen tredje året han gjorde det. Hugo satt i en rullstol och de sprang på 4 h 10 min. Helt otroligt imponerande och fint gjort alltså. Ville bara dela med mig att det här fina. Fantastiskt.

image

Marathon och ännu starkare jävlar anamma

Hej! Idag känner jag mig mentalt så stark men fysiskt svag (mörbultad) förstås. Jag är mäkta stolt över mig själv att jag klarade av att utföra ett marathon. Mitt allra första marathon. Och dessutom under de förutsättningar som är just nu. Det gav mig ett mentalt (om möjligt) ännu mer jävlar anamma till allt och jag kom ur loppet starkare än innan. Jag tänkte först inte alls genomföra det. Men ändrade mig ganska snabbt när jag insåg att Elias ville att jag skulle springa. Jag ville heller inte kasta all min träning i papperskorgen utan valde att göra ett försök. Det gör man ju i och för sig aldrig men ja ni fattar. Orkade jag mentalt ville jag ge det ett försök. Jag sprang för vår skull. Och vilket lopp. Så himla kul var det. Jag kände mig stark hela vägen tills jag passerade 30 km. Då hände något. Jag var nyfiken på att känna hur min kropp skulle reagera vid den magiska 30 km gränsen som är så välomtalad. Och ja hej väggen kanske man kan säga. Här var det huvudet som tog mig fram, ingenting annat. Benen värkte, knät gjorde ont, alla muskler krampade, tårna skruvade in sig under foten, illamåendet gjorde så jag fick kämpa för att få i mig vätska eller annat energigivande såsom tex druvsocker. Jag tvingade i mig en halv druvsocker, tog en klunk cola, en klunk vatten. Sedan tänkte jag på allt. På helvetescancern, på Elias. Jag tyckte jag såg honom i publiken lite varstans men kom på hur det faktiskt var och kunde då kämpa på lite till. Jag visste att han kunde följa mig live genom en gps app och det tog mig också framåt.

Jag kanske är knäpp men jag tycker det är så intressant att se och undersöka hur mycket kroppen klarar av och är kapabel till. När jag passerat 35 km så skrek den ”stanna , stanna, stanna, men gåååååååå då nununu!”. Kroppen förstår liksom inte vad sjutton man håller på med och tycker man är världens knäppaste som håller på. Flåsmässigt eller lungmässigt så var det inga problem, det var värken. Jag tappade farten totalt den sista milen och glömde allt var tid hette och ville bara ta mig i mål. Vilket jag gjorde och jag är verkligen stolt över det. Kroppen fick sig en knäpp på näsan när huvudet stod emot instinkten att lägga sig ner på marken för att föralltid ligga kvar utan istället fortsätta framåt, framår, framåt och ända in i mål på Stadion. Så mäktig känsla. Min träning är det bästa och nödvändigaste. Min träning och min löpning hjälper mig mycket i livet. Att sätta upp mål och utmaningar hjälper mig att hålla fokus på andra jobbiga saker i livet.

Jag är nu hos Elias igen och det var så skönt att komma hit till honom. Han tittar på TV och och jag skriver här just nu. Eftersom att vi har ganska mycket tid så tänkte jah göra ett litet bildspel från igår. Så får ni se hur min dag var. Elias mår okej ändå trots att det hänt en sak som är jobbig. Jag skriver mer om allt senare.

Uppladdning med lillebror kvällen före. Pasta!
Uppladdning med lillebror kvällen före. Pasta!

 

Förberedelser kvällen innan.
Förberedelser kvällen innan.

 

Frukost (rejäl) och en liten morgonpromenad på Kungsholmen
Frukost (rejäl) och en liten morgonpromenad på Kungsholmen

 

Nerver! Förebild och pepp på östermalms IP
Nerver! Förebild och pepp på östermalms IP

 

Jag är igång. Här fångar min pappa en bild på mig efter 28 km. Kände mig fortfarande stark
Jag är igång. Här fångar min pappa en bild på mig efter 28 km. Kände mig fortfarande stark

 

I mål! Mina föräldrar, min storebror och Alf mötte upp oss. Massage, stetch och energidryck var nödvändigt kan jag säga
I mål! Mina föräldrar, min storebror och Alf mötte upp oss. Massage, stetch och energidryck var nödvändigt kan jag säga

 

Jag och min lillebror och medaljer, hejja oss!
Jag och min lillebror och medaljer, hejja oss!

 

image

Så kul att Elias kunde följa oss på en live gps app. Mellantider, fart pch beräknad sluttid. Mina föräldrar följe oss också
Så kul att Elias kunde följa oss på en live gps app. Mellantider, fart pch beräknad sluttid. Mina föräldrar följe oss också

 

Mörbultad morgon, wrap med Elias i solen nyss. Och så har ju jag världens bästa man som köpt en massa godis, tidning och trisslotter som grattis present. Så söt! Han tyckte väl jag skulle få tillbaka de 3500 kalorier jag bränt.
Mörbultad morgon, wrap med Elias i solen nyss. Och så har ju jag världens bästa man som köpt en massa godis, tidning och trisslotter som grattis present. Så söt! Han tyckte väl jag skulle få tillbaka de 3500 kalorier jag bränt.

 

Närbild!
Närbild!

Vi har nu fått en tvåsal där ingen ligger i den andra sängen och det gick bra att jag lånade den och sov kvar. Så, så ser planen ut nu. Vila tillsammans, käka godis och kika tv.

För oss

För precis ett år sedan var vi i fullt bestyr med att planera inför vårt kommande bröllop som skulle äga rum 13 juni. Exakt ett år sedan. Du hade små tumörer i levern då som nästan precis hade upptäckts. Dom var små små, väl avgränsade och få. Kanske 3 stycken. Vi hade fått tid för att bränna bort dessa till någon vecka efter bröllopet. Men vi tänkte inte så mycket på det för du var pigg och hade inte ont. Du var bara du. Utan feber, utan smärta, utan ånger. Vi skulle bara in och bränna bort små inkräktare sen innan vi tog sommar på riktigt. Det gjorde vi och i slutet av sommaren åkte vi på bröllopsresa till Grekland och hade världens finaste vecka. Vi hade det så bra. Men för ett år sen var det alltså fullt upp. Vi var lyckliga och oövervinneliga. Jag blir så arg på att vi inte bara kan få leva vårt liv ifred. Så arg.

Elias ska få tömma den där abscessen idag. Det ska alltid komma något nytt och när vi äntligen vågar se ljuset i tunneln och en eventuell hemgång. Dåliga levervärden som behöver följas upp. Jag är inte hos dig idag och det känns så tungt. Jag måste förbereda inför morgondagen så Linnea är hos Elias idag. Vi har pratat om loppet imorgon. Det självklara valet för mig var först att bara ställa in allt. Strunta i det. Men du vill att jag springer. Så jag tänker springa för oss. Älskling, snart är du hemma. Jag längtar.

image

Ett litet halmstrå

Idag känns allt lite bättre, hur det nu är möjligt. Det är märkligt hur det kan gå så upp och ner. Men man söker och försöker dra i minsta halmstrå, så är det ju. Elias röntgen visade på att han har en 8cm stor abscess i buken, alltså en varböld. Denna har orsakat en infektion vilket förklarar hans feber och hans otroliga smärta. Det är konstigt att man kan bli lättad av att det fanns en varböld i hans buk men det är vad vi blev. De tidigare fynden som hittats i hans lever är förstås fortfarande kvar men smärtan beror alltså inte bara på cancern. Och det är väl det som är skönt. Han har sagt själv flera gånger att om smärtan hade berott på tumörer så hade det varit illa. Vi var så oroliga att allt bara hade eskalerat ännu mer. Nu var det en varböld och det firade vi med en glass liggandes i gräset under solen utanför sjukhuset. Jag säger ju det. Minsta lilla.

Jag har nu åkt hem till vår lägenhet och hatar att behöva vara här själv. Nu ska denna abscess tömmas med hjälp av ultraljud och sedan hoppas vi på snar hemgång. Vi fick besök av en kompis på eftermiddagen. Det piggade upp. Någon som kommer och pratar om något helt annat än tråkiga besked och cancer.

image
Min otroligt fina, starka, bästa människa <3

image

 

Läget just nu

Vi sitter i ett patientrum på Huddinge sjukhus och väntar på ett CT svar som Elias gjorde imorse. Solen gassar utanför och grannen snarkar så högt att jag inte kan låta bli att irriteras även om jag vet att den lilla gubben inte kan rå för sina stackars snarkningar. Men när man är nervös är minsta lilla ljud… Ja ni fattar. Pulsen ökar så fort steg närmar sig ingången till rummet. Elias är nervös. Likaså jag. Nervösa över hur röntgen svaret kommer vara. Tänk om cancern ökat ytterligare på bara tre veckor sedan MR gjordes. Tankar som inte går att undvika och som envist bestämt sig för att attackera vår hjärna. Han kan numera inte riktigt ligga på höger sida pågrund av smärta. Han känner efter ofta. Såklart. Och tycker sig att smärtan ökar dag för dag. Vi vet ju att dom finna där, tumörerna. Dom förbannade tumörerna. Det vi hoppas på just nu är att få komma hem idag. Hem till vårt hem. Hem till vår vardag.

Vi fortsätter vänta… Så är läget just nu. Tusen tack för allt stöd. Alla kommentarer har värmt och stärkt oss. Tack.

8a68f7a9c4ddd0362ae23b6604d436d3

Låt inte fåfängan ta över

Snälla rara ni. Tänk på vad solen kan göra med vår hud. Den kan göra oss bruna och solsnygga. Men tänk på att allt detta endast är för att tillfredställa våra fåfänga behov. Snälla ni. Sluta pressa sol. Malignt melanom är den form av cancer som ökar mest lavinartat i vårt land. Att försöka fånga solens alla timmar så länge som möjligt dessa soliga dagar känns nästan som ett hån. Ärligt talat. Ingen vill vara med om det vi just nu är med om. Tro mig. Solen är underbar och visst är det härligt att vistas i den men det är minst lika härligt att bara ligga under parasollet eller att ta en härlig solpromenad där din hud inte exponeras på samma hårda sätt. Och solskyddsfaktor is your friend dessa dagar, glöm inte den. För vad spelar det för roll om du var snygg denna sommar om du kanske får spendera någon kommande sommar såsom vi gör just nu. På ett kalt sjukhusrum. Jag hatar skrämselpropaganda och vill verkligen inte komma med någon pekpinne men jag känner också att jag inte kan låta bli att prata om detta och skriva om det. Låt inte fåfängan ta över. Gör bara inte det. Njut av solen. Men låt inte huden sönderexponeras.

image

Gångerna suddas ut

När den gång på gång har kommit tillbaka. Jag minns inte ens gångerna längre. Det är som en enda massa av gånger och tillfällen på sjukhus. En av gångerna då den hade bombarderat din kropp återigen gjordes operationen då sommar övergick till höst. En gång letade vi vårsol bland sjukhusets gråa fasad. En gång gick jag och din syster vilse påväg från dig och sjukhuset till bilen i vimlande snöflingor. Gångerna är så många nu. Kanske 4? 5? Operationerna är många. Så jag vet inte vad det är som gör att just denna gång känns så annorlunda.

Vi pratade om det nyss. Varför är det så extremt tungt denna gång. Vad är det som gör trycket mot bröstet så mycket tyngre denna gång? Varför är paniken så påtaglig i både din och min kropp just denna gång? Vi har ju gjort det här förut, eller hur älskling? Vi har fixat varje gång. Vad är det som säger att vi inte fixar det även nu?

Det är klart att det inte går att blunda för det fakta vi fått höra. Det är en rent utsagt förjävlig situation. Men med den vetskapen rikare så tycker jag nu att vi tar oss vidare och gör som alla tidigare gånger. Vi satsar allt och slutar aldrig aldrig kämpa eller hoppas. Varför skulle vi göra det nu för? Nej, det tänker vi inte göra. Det är ju vi älskling. Vi som fixar allt. Du och jag.

Turkiet 2011
Turkiet 2011