Det här med acceptans

image

En vän kom över imorse på frukost. Älskar frukostdejter, de är dem bästa. Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Klockan hann bli lunchdags och sedan var det dags för E och mig att gå till den kära psykologen. Vi går tillsammans och pratar med jämna mellanrum och det är väldigt bra för oss. Även om man ibland inte känner just då vi går dit att det är nödvändigt så kommer det liksom ändå ikapp en i det långa loppet. Och även om man ju vet hur man mår och känner just nu för sig själv så blir det en helt annan sak att få uttala känslorna högt till en oberoende part, och att vi båda får säga dem högt för varandra. När man lever ihop så kan man nog ibland nästan ta för givet att den andra vet exakt hur man mår och känner. Att det inte är nödvändigt att uttala dem för varandra. Men vi har lärt oss efter samtal hos honom att så ej är fallet.

Idag försökte vi reda ut alla de känslor som finns inom oss då vi går igenom något så bisarrt som vi gör just nu. Och det är inte lätt. Cancern är inte längre en liten bubbla. En cancerbubbla som det var de första två åren. Cancern har nu i november funnits i vårt liv i tre hela år. Och den har blivit en del av vår vardag. De första två åren var bubblan där, allt handlade om cancer, behandlingar, operationer, bot, icke bot, sökningar efter alternativa metoder osv osv. Bubblan var där och bubblan skulle försvinna. Känslan av att ”snart är vi ute igen på andra sidan, bortom cancer” fanns där. Jag vet inte om det är någon som förstår mig nu. Men vårt hopp om att cancern inkräktade i vårt liv tillfälligt och att vi ”snart var tillbaka till vårt vanliga liv igen” fanns där ständigt. Även fast man ju innerst inne visste att det kanske inte skulle bli så. Men den förhoppningen gav ändå tröst och styrka.

Nu är det liksom inte längre så. Vi vet att cancern inte kommer försvinna. E uttalar det nu även ofta själv, vilket han aldrig gjorde förut. Cancern är en del av vår vardag. Den kommer ständigt vara närvarande. Smygande efter oss som en skugga. Och vi måste acceptera detta faktum. Vi måste acceptera att vi inte vet någonting. Inte ett jota. Inte ett skit. Ingenting om denna cancer. Vi vet inte om det är frågan om tiotals år. Eller om månader. Vi vet inte om forskningen kommer komma ikapp denna cancerform och ge oss ytterligare tid. Och detta måste vi bara acceptera. För hur ska vi annars kunna ”leva här och nu”. Det går ju inte om man ständigt ska gå och vara bitter över att man inte vill acceptera att cancern är en skugga över vårt liv. Det mår man ju inte bra av. Jag har mycket svårare att göra det än E vilket ju förstås känns helt sjukt. Jag vet att det är så, men jag har så himla svårt med denna acceptans. Det är som att jag skjuter bort känslan så fort den kommer. Idag pratade vi om detta. Och verktygen för att få vardagen att fungera bättre finns där. Jag vill inte att dagarna bara går och åren ska gå åt bitterhet. Att dagarna och åren går utan att vi hinner njuta. NJUT nu för sjutton, vi vet ju inte hur lång tid som finns där.

Vi tar inte ett enda stort djupt andetag varje morgon för att klara av dagen. Det ÄR inte så det är att leva med cancer. Tack men nej tack för offerkofta-rollen. Det är klart att vi njuter av livet. Och det är klart att vi lever helt ”vanliga dagar” som andra. Det jag försöker säga är att vi idag inte längre lever i en cancerbubbla, utan just vårt vanliga liv. Eller nej, det gör vi inte heller direkt men haha. Herregud. Vårt liv ser inte ut som förut. Vårt liv har förändrats sedan tre år, och den acceptansen… Det är ju inte lätt det här alltså. Verktyg. Verktyg är så viktiga för oss. Skönt att försöka få ner ord om allt detta men nu börjar jag snöa in alldeles för mycket.

Den här resan är viktig för oss. Så viktig. Det är sådana verktyg vi behöver.

Vi har bokat Thailand. Ni undrade om reseförsäkring. Och tack för påminnelsen om att det är viktigt att dubbelkolla detta. Vi har ringt runt lite och ska undersöka saken ännu mer. Sedan skriver vi hur vi kommer göra och vad vi får för svar.

Godnatt är det dags för nu. Fluminlägg slut. Over and out.

Don’t you ever lose hope

Vi bokade resa idag och det känns så jäkla kul och så jäkla fuck you right back till cancern som trodde den kunde bombardera oss hur den ville där i början av juni. Nu har vi bokat 2,5 veckors semester och jag tänker ta dykcert. Vi ska dyka tillsammans i det finaste av vatten. Drömmen. DRÖMMEN.

image

Keep on dreaming


image

Har finbesök denna helg. Av bästa Emma. Vi håller på och filar på ett litet projekt som är jättespännande och lite läskigt. Men livet är till för utmaningar och fucka sina fears och allt det där. Så i lördagskväll skålade vi för det. För våra drömmar och för oss.

Igår var det en mysig kräftskiva hos mina kusiner. Det var en fin sensommarkväll och vi hoppas nu på att vi får behålla sommaren hela september. Vi håller på att kika på en resa som ger oss energi. Hoppas på att kunna komma iväg. Det som i juni kändes som en fullkomlig omöjlighet kanske ändå kan slå in senare i vinter. Det vore fantastiskt.

Just do it

Vilken dag. Hej igen sommaren. Så härligt. Vi vilar alla tre i soffan just nu. Elias har fått behandling idag och första dagen är alltid tröttast sen brukar det hålla i sig några dagar för att sedan bli bättre. Jag laddar för milen i spåret och efter det, ett kvällsdopp kanske? Känner mig pepp för ett kommande projekt. Det får bära eller brista. Huvudsaken är att man vågar. Är det inte så här i livet? Ett misslyckande är en erfarenhet rikare. Vad gör det om hundra år. Utmana din rädsla!

Nu milen.

 

 

Läkarmöte 22/8 16

Klockan hann bli kvart över tre innan vi hörde de tunga stegen klappa mot sjukhuskorridorens golv. Sekundvisaren hade tickat på i en mycket segare takt än vanligt, som alltid i just detta väntrum. Sedan väntade de vanliga standardfrågorna i det kala rummet som även de kändes som en evighet innan det vi ville höra kom – och så har vi ju fått svaret på den röntgenundersökning du gjorde här förra veckan. Och, den visar ju väldigt bra resultat. Förvånansvärt bra, mycket bättre än vad jag hade vågat hoppas på.

Andas ut. Puls ner.

Den största tumören har minskat med hälften och de små som fanns både inuti och utanför levern har minskat till två. Resten syns inte till. Vi andas ut och är glada. Men som alltid med den här sjukdomen så är allt tudelat. Man är glad och lättat men man kan ju inte bara vara så glad som i att ”nu släpper vi det här med sjukhus, behandlingar och röntgenundersökningar för all framtid och gör annat istället” glad. Men idag försöker vi strunta i alla dom känslorna och kikar resa till Thailand, Costa Rica eller Aruba i november. Och är dessutom varma av allt stöd ni gett idag. Tusen tack <3

image

Och så var dagen här

Idag är det dags för läkarmöte för att få reda på röntgensvar. Vi vet att oavsett vad så kommer det bli bra. Det finns alltid en plan B. Vi har lärt oss det vid det här laget och vi ger ju förstås aldrig upp. Så är det ju bara.

Vi åker lite tidigare eftersom att det ska tas prover. Sedan tänkte vi ta en promenad och äta lunch och sedan kl 15 är det dags för mötet. Vi känner oss starka.

image
Fin morgon…
image
…vindstilla och tyst.

Tro och tvivel

Hej fina ni. Jag tror livet bara har sprungit iväg sedan sist. Vi börjar planera hösten. Elias har varit och träffat Esatto igen och jag har lite andra saker på gång samtidigt som jag kommer att börja jobba igen. Det känns väldigt skönt och bra. När jag blev ledig i juni visste vi ingenting om sommaren. Det var som att någon placerade oss på en tunn tunn is som vi sakta gick framåt på, små små steg. När som kunde isen spricka och vattnet som väntade var så kallt. Vi tampade oss fram. Var det här allt? Var det slut nu? Kommer det bli sämre från det sämre? Vi visste inte. Nu med facit i hand kan man sammanfatta sommaren som stabil. Och bra.

Vi kommer att träffa en läkare på måndag som kommer berätta för oss om behandlingsresultat. För det vet vi inte än. Röntgen är gjord för et par veckor sedan och nu ska vi få svar. Men att döma av hur E mår så känns det osannolikt att det kommer visa något annat än bra. Han har dock fått febertoppar de senaste dagarna och oron sätter då alltid igång vare sig man vill det eller ej. Men en virusinfektion. Klart det också skulle kunna vara en helt vanlig virusinfektion.

Så ja. Vi tar oss framåt. Men att leva med en cancer som ständigt vandrar bredvid oss tätt intill i livet är inte det lättaste, det ska gudarna veta. Ibland vet man varken ut eller in. Men vi är glada ändå. Nu är vi påväg till en släktträff med Elias skönt i Värmland. Hoppas ni mår bra ❤️

imageimage❤️❤️❤️

Frukostdate

Frukostdate med den här killen imorse. Han är musiker och spelade på värt bröllop. Både under vigseln och efteråt under middagen. Han kom med två andra fantastiska människor som sjöng och spelade så fint. Detta gjorde dom alltså helt gratis. Så himla fint! Så kul att se dig igen Marcus. Tack för en supermysig frukostdate.

image