Anhörigskulden

Så fint avsnitt av Djävulsdansen med Sanna Lundell och Ann Söderlund jag såg nyss. Den här säsongen handlar det om psykisk ohälsa. Och det första avsnittet låg fokus på par där den ena hade någon form av psykisk ohälsa. Cancer är inget man väljer själv. Liksom psykisk ohälsa inte är något man väljer själv. Psykisk ohälsa är en sjukdom, liksom cancer. Det är ju faktiskt så att vi idag börjar komma till insikt angående detta mer och mer tillskillnad från förr, då man trodde psykisk ohälsa av något slag kunde vara att självaste djävulen tagit över. Att man hade blivit straffad för sina synder man gjort. Att det helt enkelt kom inifrån. Men det är ju så att den tabu som länge legat över psykisk ohälsa börjar lukras upp mer och mer. Men vi behöver prata om den mer. För det är så tabun bryts och det är sådana här program som då behövs. Och det kommer ju verkligen mer och mer. Det finns idag en uppsjö poddar, föreläsare och program om just psykisk ohälsa. Och det är såklart så bra.

Även om vi inte lever med just ”psykisk ohälsa” som grundsjukdom så kände jag igen mig i mycket. Det är klart att psykisk ohälsa kommer som en följd av en cancersjukdom. Liksom den gör för många andra sjukdomar. Och att leva med någon som är sjuk på något sätt är inte lätt. Oavsett om det är att leva med som som har bipolär sjukdom eller med någon som har cancer. Vi kan välja att fokusera på det mörka och det sjuka. Jag kan fokusera på att också må dåligt när min man mår dåligt. Och det är klart att jag finns där för honom, alltid, i alla stunder. Men det jag lärt mig som också är viktigt för mig själv, för honom och för oss är att jag faktiskt kan fokusera på att själv få må bra. Att jag tillåter mig själv det. Jag har inte cancer. Det är inte jag som ska svara på hälsofrågorna då vi är på återbesök hos onkologen. Jag står bredvid. Fokus är inte på mig. Det var svårt i början. Det var ju vi som var sjuka. Nu i efterhand är det så komiskt när man tänker på hur jag nästan ville svara på frågor vi, eller nej han fick hos läkaren – hur äter du, känner du aptit? – jotack, men den känns helt ok, ville jag svara. Det var som att vi båda var sjuka. Och det gjorde att jag inte kunde hämta energi någonstans eftersom jag inte tillät mig göra något som inte han kunde göra.

Jag menar inte att man som anhörig inte ska bli sedd. Den biten tycker jag bland annat verkligen att sjukvården skulle kunna jobba betydligt mer med. Det jag menar är mer att jag kan ta pauser. Jag behöver inte alltid åka med till sjukhuset. Jag kan träffa vänner. Jag kan träna. Jag kan ta en paus ifrån cancern. Ann Söderlund säger det så bra i avsnittet. – I slutändan har man ett ansvar gentemot sig själv att leva det bästa liv man kan och inte på något sätt känna skuld för det. 

Jag tror att det är viktigt att komma ihåg detta som anhörig till någon som är sjuk på något sätt. Det här med skulden. Sluta upp med den. Du är inte egoistisk om du ibland helt fokuserar på dig själv. På DITT mående. Jag hade jättesvårt med det här i början, fick dåligt samvete för allt jag gjorde. Hur kan jag vara så ego som går och tränar, som går ut och äter middag med en vän, som tar en runda på stan då min man inte kan det för att han kanske var på sjukhus, mådde dåligt efter en behandling eller psykiskt / fysiskt bara inte orkade något av detta? Idag har jag lärt mig att för att vi ska få in energi till att orka så måste den också tankas på någonstans. Och den energi som tankas på till mig tankas därigenom även in till oss. Och idag har jag hittat verktyg till detta. Men att säga att jag helt släppt skuldkänslan skulle vara att ljuga. Den jobbar jag med varje dag. Men jag vet vad jag måste göra för att energimässigt ligga på plus. Och jag vet att mitt liv är mitt eget ansvar. Och mår jag bra så mår vi bra. Det är som att jag lärt mig släppa cancern ibland. Och den känslan ger mig energi att orka mer än någon annan känsla.

 

img_2511

4 reaktion på “Anhörigskulden”

  1. Mkt igenkänning där. Jag kan ibland fundera på varför jag jobbade men tror ändå att jag på det sättet kunde få lite energi som jag kunde dela vidare till min familj ❤

  2. Ja men så är det ju Sandra. Du är så klok. Men förstår din känsla. Men jag är helt säker på att ditt val var helt rätt på alla sätt och vis. Kram <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.