Loppet som tillslut stannar

Igår var och och Emma på ett spännande möte. Eller vi var på två spännande möten. Först träffade vi Johan på Esatto som gav oss en massa grymma tips om det vi nu är igång att göra. Sedan åkte vi ut till Kungsholmen för ett annat möte som även det var superkul. Det är en spännande tid nu framför oss och vi väntar på ytterligare besked om lite saker. Jag vill gärna skriva om våra planer som vi tror på så mycket men jag vill heller inte göra det innan det verkligen är helt klart. Det känns mer seriöst så. Men hoppas på att kunna göra det snart. Det här projektet har jag och Emma spånat på ett tag och det är först nu det börjat hända saker och ting. Oavsett vad det blir av det så ger det oss så mycket. Även Elias som även han är superpeppad. Detta projekt är viktigt. Det är något som behövs. Det är något vi tror på stenhårt. Och det är något som ger oss så mycket energi. Win win win.

14379618_10153881752190814_5038849985780199387_o


Annars då? Hmm. Jag tror att hela denna sommar har varit som ett enda långt maraton lopp. Typ. Det lät ju väldigt jobbigt, men själva loppet var nog egentligen inte den värsta delen. För i ett maratonlopp är det en ganska lugn och stabil lunk som fortgår, men en lunk som inte någon gång stannar upp och blickar bakåt, nej fortsätt framåt, förstått framåt (just keep swimming just keep swimming)! Detta lopp började jag eller vi springa i början av juni, då E blev inlagd på sjukhus. Då det kraftiga återfallet kom. Då febertopparna var många och infektionerna avlöste varandra. Klara färdiga spring. Sedan pang bom så var vardagen tillbaka och loppet över. Och nudå? När tid för återblick helt plötsligt inte längre går att undvika. Nu är vi återigen här. Som så många gånger tidigare efter alla dessa återfall. Det tär. DET TÄR. Självklart tär det. Cancer tär. Den förbannade cancern. När ska det sluta? Nej det kommer inte sluta. Maratonloppet är över och här står vi nu.

Vad jag försöker säga är att då vardagen återigen är tillbaka så kommer även uppvaknandet tillbaka och även de känslor som stängts av tiden då vi kämpade som mest. För då kör man bara. Nu har vi stannat upp. Och insett vad det egentligen vi var med om där i juni. Fruktansvärt är det enda ordet som kan sammanfatta den månaden.

Men vi båda vet att det är såhär. Vi har varit med om det förut. Vi har gått igenom denna process förut. Vi vet att hur mycket man än stänger av allt och alla känslor så kommer det en dag då allt stannar upp och känslorna kommer ikapp. Och det är viktigt. För mig är det viktigt. Och när jag väl är där så vill jag inte vara någon annanstans. Det känns så starkt. Låt mig bara vara ledsen. Ta mig ingen annanstans. Nu vill jag vara ledsen. Inget annat. Absolut inte annat. Snälla ni som läser som också går igenom något liknande. Det är okej att känna. Helt okej. Men stanna där, stanna i känslan. För den kommer ikapp vare sig du vill det eller ej. Streta inte emot. Skäms inte. Var kvar där. Det är okej. Det är okej att vara ledsen. Det är okej att känna sig minst på jorden.

Jag vet att det är såhär. Jag har varit ledsen denna höst och det har märkts. Jag vill ju bara att du ska få vara frisk. Jag vill ju bara det. Men jag kan inte få dig frisk. Jag är ledsen för allt vi får vara med om, men det är okej att vara ledsen.

Som en klok vän sa till mig. Efter allt vad som hänt oss så slutar inte vi leva. Aldrig. Vi låter inte detta stoppa oss. Listan kan göras lång över allt vi ändå lyckats åstadkomma sedan dagen cancern bombarderade vårt liv. Men det är ingen tävling. Ingen tävling där flest resor i livet vinner. Det är okej att inte göra något alls heller. Men vi slutar inte leva. Aldrig. Nu har vi så mycket att se fram emot. Men just nu vill vi bara vara här där vi är just nu.

10 reaktion på “Loppet som tillslut stannar”

  1. Vet hur det är, att vara så där ledsen…Och det är o.k. Men tanka så mycket glädje ni kan, något lite, varje dag, det är bra för allt. Ni är i våra tankar, och vi förbannar cancern, som gör så illa för så många. Vila i kärleken till varandra.

  2. Fint skrivet<3 Att vara ledsen och gråta är verkligen viktigt och det betyder verkligen inte att man inte är stark utan snarare tvärtom! Kram fina du<3

  3. Du är så fantastiskt klok. Låt sorgen över att livet är så här få ta sin plats. Ni är mer levande än de flesta, även när ni är ledsna. Och lycka till med spännande projekt! Fuck cancer!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.