Morgon på Koh Lipe

Morgon yoga kl sju. Vi försöker hitta lugnet vilket alltid är viktigt i vår stressiga tid. Yoga är ett sätt som funkar. Och kan man yoga på härligare sätt än såhär? Tror inte det. Efter yogan blev det frukost och snart ska vi bege oss till den finaste lilla viken. Behöver jag säga att vi älskar livet här och inte vill åka hem?

img_5354

img_5361

img_5360

img_5347

 

Stolt

…and I did it! Dykcertifikatet är mitt efter gårdagens två sista dyk och teorislutprovet. Jag är stolt över mig själv därför att det alltid varit min dröm att ta certifikat ända sedan jag gjorde ett discovery dive i Indien för sex år sedan. Men jag gillar inte trånga utrymmen och en sådan känsla kan infinna sig då man dyker. En helt främmande miljö och det går inte att bara simma upp till ytan om man känner sig obekväm. Så även fast jag älskade den nya fantastiska världen jag upptäckte vid dyket i Indien så var det en utmaning att faktiskt fullfölja den. Och ärligt talat så tänkte jag under första dyket, dag 1 att – nej, det här var ingenting för mig ”bra då vet jag det”. Elias pratade mig dock tillrätta och sa att jag koooommer känna mig mer och mer bekväm efter varje dyk jag gör. Och han hade ju såklart rätt. Såklart valde jag att fortsätta. Kan inte göra annat när jag väl bestämt mig och det är jag glad för. Underbara värld som finns där nere alltså. Helt fantastiskt! Mindfullness som inte liknar något annat. Vi (jag och mitt lilla dykteam på tre personer, jag en italienska och en grek) har sett så många olika fiskar och koraller. Allt från muränor, stora svarta ålar, cuttlefish (en slags bläckfisk) till baracuda. Älskade det verkligen.

Processed with VSCO with f2 preset

Processed with VSCO with p5 preset
Dykbåten

Så nu äntligen kan jag också slappna av om dagarna. Det har varit intensiva tre dagar med dyk och plugg, men idag låg vi på stranden hela dagen och läste (något annat än dykboken). Vi har hittat världens finaste lilla vik, ska ta bilder och lägga ut sen.

Annars så planerar vi för fullt hur vi ska göra. Elias kommer att åka iväg direkt när vi kommer hem igen. Han pratade nämligen med Arcadia kliniken igår via Skype. Skriver mer om det senare…
img_5301

img_5303

Processed with VSCO with f2 preset

Dag ett; check

Dag 1 check på dykarkursen. Vi gjorde två dyk varav ett på 7 meter och ett på 12. Imorgon ska vi gå ner från stranden och göra övningar ståendes under vattnet. Tvärtom metoden? Känns ju mer logiskt att börja med det, haha. Men det var bra att köra pang på rödbetan också. Men lite läskigt var det allt och jag är stolt över mig själv som fixade det. Min mask läckte hela tiden vilket var sjukt irriterande. Hoppas på bättring på den punkten imorgon. Jag gick faktiskt och köpte en egen nyss. Dykcentrets masker kändes inte helt stabila.

Annars så har vi nu bytt boende till en himla mysig bungalow. Med betydligt bättre fläktsystem. Vi båda fick lite panik över den omkullblåsbara bungalowen, speciellt efter råttbesöket. Så detta kändes väldigt bra. Vi får se hur länge vi stannar och om det blir Koh lanta eller inte, men det lutar åt det om några dagar. Vi tar massage varje dag och njuter. Äter gott och har det bra. Här kommer lite bilder;

img_5248
Nya boendet

img_5249

img_5246
Såg denna lilla nyss. Gullen sov sött i en flippflopp toffla
img_5247
Mycket god frukt finns det

…natten

Jag brukar ju använda denna blogg för att lätta på trycket. Men ibland är det så svårt för de gånger jag mest känner för att skriva är de gånger som jag just vill lätta på trycket. Många som läser står mig nära och jag vill inte oroa. Men det finns ljusa dagar. Orosfria dagar. Orosfria nätter. Vardagliga vardagar. Lycka. Och så finns det även det motsatta. Antar att det är så det är att leva med cancer. Inatt är en av de senare. Som ofta när det blir mörkt. Just nu i en liten bungalow i Thailand där en råtta letade sig in igår natt och åt upp lite choklad (oöppnat förpackning) som vi glömt på en bänk. (Vi ska byta boende imorgon). Så sjuuuukt äckligt säger jag bara som dessutom har råttfobi.

Men det är inte därför jag inte kan sova. Det är för en helt annan anledning. Gångerna av oro kommer ofta nu. För dig med. Hur kan denna sjukdom exictera? Jag förstår inte. Hur kan något så perfekt som du och jag få sättas på prov så hårt? Hur kan någon så bra som du drabbas så hårt? Jag hatar denna ovisshet och denna maktlöshet. När ett problem dyker upp i livet brukar det allt som oftast kunna lösas. Nu går inte det. Det går inte bara. Hatar den känslan mest av alla känslor som går att hata. Jag kommer aldrig acceptera det här. Ett mörkt inlägg mitt i det ljusa Thailand. Så kan det va.

Koh Lipe

… och efter ett dygns resande är vi äntligen framme på Koh Lipe. En helt helt fantastiskt fin ö. Vi känner oss nu itvilade efter en natts sömn, idag står snorkling, strandhäng och yoga på schemat. Jag blev lite orolig igår för Elias del, resan hit var lång med många moment och när till och med jag somnar sittande mot en stålpelare i en speedboat (haha) så förstår jag att han måste varit trött. Men som sagt så känner vi oss båda pigga och glada idag. Men vi kommer ändra lite i våra tänkta planer. Det var Elias och hans gamla backpacker ådra som bokade vårt första boende på Koh Lipe, och ja… den bungalowen kan man nog blåsa omkull. Mysig, absolut men enkel. Och vi känner nu att eftersom vi inte är 20 längre. Samt att E behöver mer bekvämlighet så funderar vi på att om fyra dagar byta ö och boende till Koh Lanta, innan vi åker vidare till Koh Mook där vi har bokat boende för tre nätter och sedan avslutar vi med Bangkok. Det känns som en bra plan. Och imorgon börjar min dykcertifikat kurs! Nervööööst och spännande.

img_5209
…frukosten för mig nyss bestod av frukt och yoghurt.
img_5210
… stor avokado sallad för Elias
img_5220
… och här hänger vi idag!

Gladast på Arlanda

img_5163

Vi är verkligen så himla glada att vi är här. Vi sa det precis att helt plötsligt är vi här, det trodde vi inte för bara fem dagar sen. Nu väntar en flygtur på 10-11 timmar. Vi ska absolut försöka blogga där nedifrån så vi hörs! Hejdå regn, kyla och gråa dagar. Heeeejdå!

img_5181 img_5182

Väskorna är packade

… och imorgon bär det iväg. Elias mår fortfarande inte helt 100. Men bättre. Han pratade med hans läkare idag som misstänker att han har fått en gallgångsinflammation som blossat upp och ger de symtom han har. Självklart är man rädd för att symtomen har med cancern att göra och jag eller vi har varit ganska ledsna för detta de senaste dagarna. Såklart. Jag är så sjukt arg på den här förbannade sjukdomen som alltid ska förstöra. Jag hatar den maktlösa känslan jag alltid känner då sjukdomen gör sig påmind. Varför kan jag inte bara få ta ett trollspö och ta bort allt ont? Eller få ta över det onda. Det värsta som finns är att se dig ha ont. Det värsta.

Antibiotika är utskriven. Reseförsäkringen har vi stridit på så gott vi kunnat. Blanketter är ifyllda, samtal gjorda och mail skriva. Vi har dock ej fått helt klartecken om den än utan olika lite luddiga svar egentligen. Har man en obotbar cancer får man tydligen inte samma rättigheter som andra då man reser. Men. Vi har ombokningsbara biljetter. I värsta fall kan vi boka en ny biljett. Och vi tar risken. Herregud. Vi har kommit såhär långt. Elias tror själv att sol och hav kan ha en helande effekt. Så. Nu ska vi njuta. Min älskling och jag. TACK för fina ord.

 

Brist på annan bild blir det en gammal
Brist på annan bild blir det en gammal :)

 

U better hold on

…nej här var det dåligt med text nu igen. Jag har egentligen ingen anledning. Blogglusten går upp och ner. Denna vecka har livet rullat på snabbt och pirret i magen kommit allt mer ju närmre resan vi kommer. På onsdag är alltså tanken att vi ska åka iväg till solen. Det känns ju som att läget aldrig varit mer lägligt. För vem vill inte åka ifrån detta regnrusk? Det känns som en dröm att just nu få möjlighet att komma ner till solen och värmen. Och samtidigt som alla dessa härliga känslor börjar ta form och bubblar upp inom en så kommer även andra slags känslor som också vill ta plats. Känslor som oro, rädsla, ilska. Ungefär för en vecka sedan började E känns sig sjuk. Eller inte sjuk som i hög feber och sängliggande sjuk. Utan mer en diffus känsla av lite feber och en smärta som så smått börjar ta form runt hans lever och i ena axeln. Och jag ser ju. Jag ser direkt när han inte mår bra. Även fast han ibland sagt, bara för att han vill så mycket, att han mår bättre så ser jag.

Vi har pratat med sjukhuset och han har tagit prover. Proverna såg bra ut. Crpt (infektionsprovet) var något en aning förhöjt. Men inte så man misstänker infektion. Han ska nu ta nya prover på måndag sen får vi se. Och ja, där är vi just nu. Pirret av resplanerna har liksom avtagit som ni kanske förstår. Man vågar inte riktigt hoppas.

Man vågar inte tänka åt något håll. Vi får se om vi kommer iväg. Han har en telefontid med sin läkare på tisdag. Tänker att dem då får prata igenom alla alternativ.

Idag vaknar vi upp hos hans syster. Vi lagade mat här igår och kikade på idol. Mysigt. Nu blir det en lång mysig frukost.

img_5009 img_5011

Hej mitt vinterland

Men hej vinter! Välkommen. Någon mer än mig som tycker det är mysigt? Okej, jag var inte så glad när jag cyklade till jobbet i snöstorm imorse. Det var svårt att vara glad då, haha. Men nu ikväll tog jag och Alf en långpromenad och det var mysigt. Det blir så mycket ljusare ute. Bara det får hålla i sig nu! Regnslask vill vi inte ha.

Idag är det två veckor kvar till Thailand. Mmmm… Har nog aldrig längtat så mycket som denna gång. Elias tycker jag bara tjatar om Arlanda hela tiden. Haha! Men hur mysigt är det inte att gå runt på Arlanda, köpa en god kaffe, kika lite i taxfree och sedan välja böcker i pocketshop man ska läsa under sin semester i solen? Alltså, det bästa. Helt klart halva grejen. Man har ju liksom allt mys framför sig.

Tack så mycket för alla reaktioner på mitt tidigare inlägg! Det var så skönt att skriva av sig. Och det var så fint när ni skrev ”medsystrar i natten”. Tänk på det när ni vaknar upp med den där klumpen i magen mitt i natten. När man känner sig som ensammast i världen. NI ÄR INTE ENSAMMA. DU är inte ensam. Och tankesättet ”helvetes nätter som blir till härliga dagar sen” , så fint!! Så har jag försökt tänka. Någonstans måste den ju ut, den där oron och ångesten. Men när känslorna kommer ut ja då kan man också till viss del släppa dem sen. Det är mycket oro för min del just nu. Jag tror det kan ha att göra med att det just nu är behandlingsuppehåll. Under behandlingstid finns en trygghet som säger att något aktivt görs. Men min oro blir också mindre pågrund av min man. Han är så grym så det är inte klokt. Igår sprang vi ute, jag 5 km och han 2,5 km. Jag imponeras bara så himla mycket av honom så det är inte klokt.

Nu blir det middag alá ihopslängd grönsakswok med kål och råris. Kram!

Hoppas snön ligger kvar sp vi kan ge oss på detta! (bild från 2015)
Hoppas snön ligger kvar så vi kan ge oss på detta snart.  (bild från 2015)

 

Fan

Alltså vilka jäkla käftsmällar som helt plötsligt kan komma farande från ingenstans. De där stunderna man inser. Igår kväll bokade vi klart allt inför Thailand. Det är snart bara två veckor kvar. Och det känns ju så himla bra det här. Allting. Livet. Du och jag. Vi har det ju så bra. Hur kan det då vara så att livet ska vara så överjävligt grymt mot oss och ge oss detta stora frågetecken att leva med?

Jag drömde inatt att jag var utsatt och rädd. Något jagade mig. Något riktigt farligt. Jag sprang och sprang och sprang. Till dig såklart. Till min bästa vän, till min trygghet. Och du var där men du var ändå inte där. Du var inte närvarande. Jag hatar dessa ångestdrömmar. Och jag ver exakt varför dem kommer. Jag får höra det ofta. Jag är expert på att trycka undan mina känslor dagtid. Expert. Ibland finns dem inte alls. Jag lever tillsammans med dig som att den inte fanns där, den där cancern. Jag ser inte den. Jag ser dig och jag ser vårt liv tillsammans. Jag ser inte cancern. Det är mitt sätt. Men under ytan, längst där under så finns den. Oron och ångesten över den, över cancern. Över att allt underbart bara sådär helt plötsligt kan slitas upp. Och den pockar på uppmärksamhet. –  Hallå där, tro mig,  hur mycket du än försöker kommer du inte undan mig.  Och så poff så dyker den upp, mer synlig än någonsin. I drömmarna. Jag vill bara aldrig någonsin förlora dig. Fan.


Så mycket bättre det känns bara av att ha skrivit av mig detta.