Varning för klaginlägg

Känslan av att kämpa på har väl aldrig varit mer påtaglig än idag? Hur mörkt kan det bli? Hur kallt kan det bli? Hur grått kan det bli? Och även om det här är utomhus, så letar sig bannemej allt detta sig även in inomhus. Och inte bara i huset utan inuti kroppen. Inuti själen. Jag beundrar verkligen dem som inte påverkas av detta. Jag är en sån som påverkas. Och denna vecka har varit tung. Och det blir som alla de där tunga känslorna letar sig in i en och slår rot ännu mer dagar som denna. Skulle vi kunnat sitta ute i solen, tagit ett kvällsdopp, grillat ute med några vänner… ja då skulle de tunga känslorna fasen inte vara lika tunga. Så frågan som ständigt ställs är. Varför då bo här? I detta nordiska tunga gråa kalla land? Om det nu är så jävla jobbigt allting. Ja det kan man fråga sig och det finns det väl en himla massa svar på egentligen. Haha… jag ville inte komma med ett skyll dig själv inlägg utan ett klaginlägg. Sorry för det men idag står klag högst upp på min lista. Så nu ska jag fortsätta med det.

Vi var ner och tog en fika nedanför oss. Det var mysigt. Jag åt en halv biskvi och en halv bulle och mår illa. Men vi försökte!img_4949

Imorgon ska jag och Emma till Stockholm. Det blir en utmaning. Det känns spännande och lite läskigt. Men det handlar väl om att utmana sig själv i det här livet? Vi ska till bauer media group och jag ska snart skriva mer om vad vi håller på med.

Alla helgons dag

15007556_10154010974340814_1518685721_o

14976273_10154010975070814_1021098767_o

14954305_10154010975040814_2139731906_o

14923989_10154010975150814_2138685404_o

Som vanligt tänder vi ljus nere vid minneslunden där Elias mamma finns. I år tände vi även ljus för mormor och farmor som nyligen lämnat oss. Varför måste det vara så, att människor som man älskar lämnar oss. Alla helgons dag är en fin dag som får oss att minnas och att sakna lite extra. Nu blir det mys deluxe hemma med min bästa. God mat, lite vin och film. Tänk vad jag är rädd om honom.

Men FUCK that

Godmorgon!

image

Ledig dag. Elias åkte tidigt imorse för att jobba lite med Esatto, men fasen vilken strulig morgon det blev. Ni vet när allt som inte får hända händer så han missade första tåget som var tänkt att ta. Och allt allt strulade. men vet ni vad han gör? Den här veckan har han fått reda på att kirurgi ej går, han har även fått reda på att han ej kan vara med i en behandlingsstudie han önskat. Det har varit en tung vecka. Men vet ni vad han gör? Jo, han tar ett djupt andetag och ger sig iväg, trots att allt allt han ville bara var att stanna hemma och SOVA. Vi lever just nu med en klump i magen efter det senaste beskedet. Oron. Trots att det nu i november gått tre år sedan beskedet så är det inget som är annorlunda för oss. Vi lever fortfarande ständigt med detta. Upp och ner går det verkligen, aldrig någonsin under dessa tre år har vi kunnat andas ut. Jag minns inte längre med jag tror att det är sex operationer, och fyra behandlingskurer. Men TROTS detta så lever vi och är glada. TROTS detta går vi upp på morgonen. TROTS när allt bara går fel så tar vi ett djupt andetag och fortsätter. Vet ni varför? LIVET pågår. Cancer pågår och härjar runt också, den gör som den vill. Men livet ska fan inte få göra vad den vill med oss. Vi STYR vårt liv. Vi lever ett liv med cancer, cancer lever inte ett liv med oss. Fuck that. 

Ville bara få ur mig det. Puss

imageimage

Ni har väl inte glömt bort att livet är skört?

Livet rullar på. Jag och E kommer in mer och mer i en normal vardag igen. Men så ibland kommer livet och knackar på och säger;

– …men hallå där, kommer ni ihåg att livet är skört? Så skört att det på en sekund kan gå i spillror. I tusen bitar, försvinna. 

Idag var en sådan dag. Men även fredagen var en sådan dag. I fredagskväll krockade mina föräldrar och min lillebror med en älg. I 100 km/h kl halv åtta, i mörkret dök det helt plötsligt upp en stor älg mitt framför bilen. Som en skräckfilm där det helt plötsligt dyker upp ett spöke eller ett monster framför vindrutan på bilen, precis så. Älgen slungades rakt in i framrutan och flög sedan över bilen. Rutan krossades och taket trycktes ner. Mina föräldrar och bror skadades inte, det var mycket pågrund av att min pappa som körde bilen lyckades parera undan och aldrig släppte ratten. Och det var mycket pågrund av tur. Änglavakt. Men chocken. Och påminnelsen om hur skört livet är. Försök att undvika att köra nu när det börjar bli mörkt. Håll hastigheten. Håll avstånd. Tänk på allt vad gäller säkerhet. Kom ihåg det.


Idag fick vi svar ifrån onkologen vad som sades på leverkonferensen. Där man granskade bilderna mer och gjorde en bedömning om det går att göra något kirurgiskt, där alternativet denna gång var om det går att bränna bort de tumörer som finns. Han ringde nyss och meddelade att den största sitter illa till att det ej går. Det är för stor risk. Det kommer alltså inte kunna göras något mer kirurgiskt. Och detta tyngde ju såklart ner. Jävla helvetes skit, rent utsagt. Som jag skrev innan så har vardagen på senaste tiden blivit lite mer just vardag. Men så kommer dessa små påminnelser. Som ju inte alls är små. Som egentligen är himla stora och enorma påminnelser om hur skört detta liv är och som säger att vi ska vara rädda om varandra och om det liv vi har.

Vi tänker aldrig aldrig ge oss. Som vanligt. Vi kommer att kämpa på och vi kommer inte att tro på att det inte finns mer att göra. Så är det bara. Men just precis nu måste det få vara tungt och hemskt och allt det där ett tag.

p1070364