Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål. Tappa inte bort denna riktning.
Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.

Svårt att ta in men jag tycker denna text jag fick i kommentarerna skriven av Harry Martinsson var så fin. Jag får en sådan glädje när jag tänker på alla fina minnen. Sorgen i minnerna gör sig ständigt påmind men genom våra minnen finns du fortfarande kvar. Glädjen i våra minnen får mig så varm. Det finns så många. Och i min fantasi är du hemma i vår lägenhet och tittar på en serie. Jag ska bara komma hem så finns du där. Elias. Idag är det svårt att ta in. Jag ska iväg till våra vänner ikväll. Det är idag tre år sedan du friade. Jag ska skåla i glasen du köpt för ikväll. Jag ska skåla för dig och för oss. Jag vet att du kommer vara med mig ikväll.

Timme för timme. Minut för minut. Sekund för sekund. Vetskapen är oerhört svår att ta in. Då jag pratar om dig med vänner och familj finns du. Du sitter där med oss på ett sätt som alltid du gör. Du pratar inte alltid mest utan lyssnar lika ofta. Och så även nu. Men sen kommer vetskapen som vågor och väller över mig totalt. Jag får ingen luft. Hamnar under ytan. Länge.

Jag vet inte hur jag ska röra mig framåt. Jag vet ingenting. Jag vet bara att du fattas mig något så oerhört mycket att jag ibland har svårt att andas. Denna sorg fullkomligt bombarderade över. Hade jag inte förberett mig på detta? I min fantasi trodde jag det. Du har ju varit sjuk så länge. ”Jag är stark och bearbetar mycket under tiden”. Bullshit. Jag hade inte förstått alls. Min hjärna visste att du var sjuk. Men mitt hjärta… Finaste Elias. Var är du nu.

. 

Kl 04.47 tog min bästa. Min älskling. Min Elias sitt sista andetag på denna jord. Chocken och sorgen är enorm. Tomheten likaså. Jag kan bara inte förstå. Det har ju alltid varit du och jag. Du och jag i den här kampen. Nu står jag ensam kvar, utan dig. Hur kan det vara så. För tre veckor sedan stod du och blickade ut på en paradisö i Thailand. Vi hade varandra, något som alltid varit så självklart. Nu är det inte det längre. Jag kan inte förstå.

Jag var med dig in i det sista. Klappade på dig och berättade hur mycket jag älskade dig. Om och om igen. Nu slipper du denna vidriga sjukdom min älskling. Nu slipper du oro och ångest. Smärtan har lagt sig. Nu finns du som den finaste ängeln. Nu finns du hos din mamma. Men jag hoppas att du även kommer finnas kvar hos mig. Någonstans.

Jag har förstått att det är väldigt många nära och kära till Elias som läser den här bloggen. Jag tänker att det kanske är skönt för er att läsa vad det är som händer. Vi kanske kan vara svåra att nå just nu. Iallafall kan jag vara svår att nå, jag orkar helt enkelt inte alltid svara. Det är en kraftansträngning varje gång jag måste återberätta vad som händer och sker just nu. Samtidigt som jag blir varm av alla som faktiskt hör av sig. Det vi just nu går igenom är fruktansvärt. Elias liv håller på att ta slut. Sköterskan som var här idag trodde att det kunde ske ikväll eller inatt. Han har tyvärr haft väldigt mycket oro. Men har nu äntligen kommit till ro och sover djupt och lugnt. Det är det enda man vill just nu. Att han ska få ha det lugnt, varmt och kärleksfullt. Försöker vara nära. Vill bara vara nära hela tiden. Känner mig då lugn och trygg. Elias familj är här och min mamma. Den manliga sköterskan som var här får ah teamet sa att det fanns en enorm värme och kärlek här inne. Han kunde verkligen känna den. Och så är det verkligen. Hoppas att Elias känner det också. Men det tror jag han gör. Nu handlar det inte längre om dag efter dag, utan timme efter timme. En timme i taget. Jag njuter så länge jag hör hans andetag. Tar in varje minut. Men vill också att lugnet ska komma. Jag vill inte se dig lida mer. Du har varit så stark, min älskling. Enormt stark. Världens bästa Elias.

Vi kämpar på. Dag för dag. Men spiralen går nedåt. Har svårt att hänga med på vad som faktiskt håller på att hända. Det är så fruktansvärt hemskt allting samtidigt som vi försöker göra denna tid så varm och fin som möjligt. Alla kommentarer här. Tack. Det är väldigt skönt med stödet från bloggen. Tack ❤️

Känner mig bara så extremt tom. Elias sov för det mesta. Hade ett par vakna tillfällen. Han åt delvis lite. Somnade. Vaknade och ville poppa popcorn och ta en promenad. Sagt och gjort. Han har alltid varit envis och vetat vad han vill. Vi tog en promenad runt huset med mina bröder och åt sedan lite popcorn. Jag vet att han kände att det var julafton. Han gjorde det bästa av dagen och jag älskar att vi fick den tillsammans. Jag känner mig bara så extremt tom.

Idag försöker vi njuta så mycket som möjligt av lugnet och av varandra. Vi öppnade julklappar i sängen tillsammans imorse och åt sedan lite julgröt och kikade på julkalendern. Elias är trött. Han sover mest. Väldigt djupt. Men jag försöker vara tacksam att han är med oss denna dag. Försöker njuta så mycket det bara går av varje stund tillsammans. För när tanken slår mig att det kanske inte kommer bli så så länge till går jag sönder. Idag säger vi som Ung Cancer. God jul och Fuck jävla helvetes skitcancer.

Hopp och förtvivlan. Varje liten stund, varje minut, varje sekund du är med oss och orkar vara närvarande betyder allt just nu. Idag har varit en trött dag. Men en stund nu på kvällen gjorde denna dag.

Jag vet inte vad jag ska skriva egentligen. Kände av julstressen en stund idag då jag kom iväg en timme till ett köpcenter. Antar att den blir extra kännbar just nu. Förstås. Men jag fattar bara inte hur livet kan fortgå precis som vanligt utanför vår bubbla.

Igår hade Elias en lite piggare dag. Det värmer alltid så mycket och man försöker suga i sig den energin man får av dessa stunder så mycket det bara går. Han satt uppe en stund i soffan och kikade TV med oss, somnade där men det var mysigt. Vår vän Anna kom förbi och tittade lite TV med oss. Vi hade en jättemysig kväll. Det är som att man suger åt sig varje liten stund då E är piggare och mår så mycket bättre på en gång.

Vi försöker också komma iväg lite ibland. Vi har ju bara varit i lägenheten sedan vi kom hem för en vecka sedan. Men vi försöker komma iväg en liten stund varje dag, jag och Linnea, hans syster. Utan henne hade det här aldrig gått. Vi är ett superteam och har varit från dag ett. Älskade Linnea. Men vi måste också få energi ibland. Vi måste tillåta oss själva att komma ifrån för att tanka på energin. Det inser vi. Och som många också skriver här.

Idag kanske vi tar en promenad ut en stund. Vi får se, men Elias har sagt att han gärna vill det. Just nu vilar han, så får vi se senare. Snart är det julafton. Vi ska försöka göra julafton till en så lugn och varm dag som det bara går. Jag är tacksam att det verkar som att vi får uppleva den dagen tillsammans. Det ska bli en bra dag.

Hittade en så otroligt härlig bild Elias tagit från Thailand. Älskar den.

För en tid sedan skrev jag en krönika för tidningen Djungeltrumman. Det var ju såklart innan allt det som händer nu. Jag försökte beskriva hur det är att stå nära bredvid någon med svår cancer. Det var svårt. Men här är det jag fick ner;

Länkar HÄR också.