Den där bion

IMG_6293

Dagarna går och det var längre och längre sedan vi var i Bangkok och kikade på den där bion. Vi hade ägnat ganska många timmar i det där shoppingcentret. Jag såg hur trött du var men att filmen skulle vi se. Vi hade hyrt ett sådant där stort säte där båda ka sitta tillsammans. Jag hade tyvärr fruktansvärd huvudvärk och du hade ont i magen. Efter halva filmen bestämde vi oss att istället åka hem till hotellrummet och krypa ner i den stora sköna sängen. Det var nog den sista filmen vi såg tillsammans, det är ett fint minne trots att vi båda var slitna. Ibland tänker jag på hur fruktansvärt ont du så ofta hade men hur du hela tiden gav sken av något annat. Du bet ihop. Ville att vi skulle ha det bra. Fan Elias. Jag vill bara skrika ut till världen hur fanatisk du var på så många sätt och vis. För mig kommer du aldrig att försvinna.

Vi åkte för dig

”- allt jag vill är att packa en massäck och åka ut på isen en fin vinterdag tillsammans, det är allt jag vill”. Det var en av de sista viljorna Elias uttryckte. Elias älskade verkligen friluftsliv och natur. Han tyckte om storstadsliv också men när livet blev som svårast så var det dom enklaste sakerna som betydde mest. Det är inte så krångligt att packa med sig lite mysigt i ryggsäcken och ta på sig varma kläder. Det gjorde så ont att inte kunna säga ”ja men älskling det ska vi göra sedan när du blivit bättre”. Eller så var det nog, när jag tänker efter, precis det jag svarade, men jag visste att det inte låg någon sanning i svaret. Och kanske så visste även Elias det. Så ont.

Mina tankar går fram och tillbaka i tiden hela tiden. Ibland tänker jag långt tillbaka och blir nostalgisk. Ibland går jag tillbaka till tiden i Thailand och ibland tänker jag tillbaka på dina två sista veckor. Våra två sista veckor. Hur vi, trots allt, njöt här hemma med tända ljus och julkalendern. Hur du ville bjuda alla sjuksköterskor på fika. Och att du då alltid var nära. Ibland tänker jag på dina absolut sista andetag. Jag vet inte varför men det blir så. Dom skrämmer mig inte utan det kändes väldigt fint och lugnt. Jag fick hålla dig i handen. Ville inte släppa taget. Jag känner mig lugn i att jag var med när det hände. Jag fick vara din trygghet. Jag och din syster. Det känns fint och varmt.

Dagen efter din begravning åkte vi ut på isen. Jag, min bror, din kusin, hans tjej och min pappa. Vi tog med massäck. Och vi åkte för dig. Vad du hade tyckt om den turen.

IMG_6240IMG_6277IMG_6217

Gårdagen, din begravning?

Sådär då. Då var begravningen gjord. Avklarad? Svårt att ta in. Begravning? Det har varit skönt att ta något att hålla på med och fixa inför. Men samtidigt är det skönt nu att den är gjord för det var en enorm anspänning inför. Så otroligt konstig situation. Så fel. Ceremonin blev jättefin och prästen var så lugn och fin. Griftetalet var väldigt personligt och fint. Jag hade en text som jag skrivit till Elias som prästen läste upp åt mig. Jag orkade helt enkelt inte. Det var viktigt för mig att säga dem orden till dig i kyrkan. Kändes skönt. Kyrkan var liten och mysig och den var fullproppad. Jag tror att folk även fick lov att stä upp längst bak. Så otroligt fint att så många kom. Kondoleanserna var många till Ung Cancer vilket var fint. Det tackar vi så mycket för.

På vår största och finaste dag stod vi i den kyrkan, nämligen vår vigsel. Nu i ett annat ärende. Det var fint men det är inte så det ska vara. Man ska inte behöva vara med om att bli lämnad på detta vis som 30 åring. Så är det bara. Tänk vad vi kämpat tillsammans under dessa tre år. Det är nog det som är så konstigt.  Nu är jag själv. Jaha.

Jag känner mig ganska tom just nu. Så många känslor igår. Igårkväll likaså. Tom. Idag ska vi försöka komma ut och åka skridskor på isen. Känns som det är något sånt jag behöver nu. Ikväll ska vi ut och äta, vi har besök från London.

Tack kära essatto för ert otroligt final krans. Och tack alla andra som visat ert stöd på något vis. Alla som hjälpte till igår. Jag har så många jag känner att jag vill tacka som har varit så fantastiska. Jag blir så varm i hjärtat av allt. Tack fina Erika för att du tog dig fram och tillbaka från Malmö och allt vad det innebar med försenade flyg osv. Herregud vad du är fin. Tack Anne och Luca för blommorna. Tack Josefine för att du kom. TACK alla som kom.

Nu frukost och sedan skridskor. Om isen håller? Försöka smälta gårdagen. Går det?

IMG_6200

Imorgon

Imorgon är dagen här. Dagen för begravningen. När vi bokade in dagen för tre veckor sedan kändes den så långt bort. Som att man skulle hinna förbereda sig. Men nej. Hur förbereder man sig? Jag har ingen aning om hur dagen kommer bli. Men jag har försökt tillsammans med din familj att göra dagen så fin som möjlig. Det konstiga är att när jag har planerat, valt låtar osv så har jag velat fråga dig om din åsikt. Jag har inte fått direkt svar men indirekt för jag vet ju vad ditt svar skulle varit.

De senaste dagarna har jag umgåtts med familj och vänner. Jag har flyttat hem igen och det känns okej. Det går bra. Jag känner mig lugn. Efter ceremonin och minnesstunden imorgon kommer vi umgås hemma hos oss med familjen. Sedan på lördag ska vi gå ut och äta. På torsdag åker vi till sälen. Och på söndag hem igen. Vad händer då? Är det då livet ska rulla igång igen? Jag är inte redo än…

Vi köpte blommor

”Vi åker och köper lite fina blommor sen åker vi tillsamman till lägenheten och fixar iordning lite, jag tror lite blommor kan pigga upp”. Sagt och gjort så gjorde vi precis så,  jag och min fina vän. Sedan stannade jag kvar för kvälllen och två andra fina kom. Vi ordnade myskväll med god mat och en massa annat gott. Tända ljus, mjukisbyxor och filtar. Mycket prat. Men inte så mycket om dig. Det behövdes inte. Vi var där du är. Första natten i lägenheten är gjord och det känns skönt.

Sedan åkte din syster och jag och handlade lite. Lite nya kuddar till vår soffa. Rosa. Jag behövde något nytt och något ljust. Det kändes också bra. Små små steg. Jag tar små steg.

IMG_6137

När allt man vill säga finns i en tyst minut

Jag har tagit mig till lägenheten och jag är stolt. Som jag skrivit innan så var detta en sak som jag i mitt huvud inte alls trodde jag skulle ha det jobbigt med. Men egentligen som med mycket annat när vi levde med cancern. När vi var mitt i det. För hur många gånger har vi inte åkt till radiumhemmet för att få ett besked pågrund av en väldigt allvarlig cancer som läkarna redan från början dömde ut? Som ju fanns i din kropp? Eller hur många behandlingar har jag inte suttit bredvid dig vid den där sängen i den där sjukhussalen? Hur många gånger har jag inte googlat din diagnos och läst statistik? Eller svarat på en fråga en bekant ställt om hur läget egentligen egentligen ligger till? Jo, så så många gånger. Men jag har inte fattat någonting. Ingenting. Nada.

För jag hade aldrig kunnat ana det här. Mitt huvud har anat. Nej, mitt huvud har vetat. Men mitt hjärta. Mitt hjärta har tydligen suttit på avbytarbäcken och inte hängt med i matchen. Alls. Och när matchen nu är över och hjärtat har valt att hoppa in och delta igen så finns det inga spelare kvar. Tomt. Jag vet inte om det är det här som kallas sorg. Men jag antar det.

Jag måste fortsätta själv nu. Ibland vänder jag på det. Hur hade det varit om det hade varit tvärtom. Ibland känns den tanken ganska skön. För tänk vad enkelt det hade varit för mig. En egoistisk tanke. Men jag hoppas och tror att du har det så bra nu. Att du har frid och att det finns tonvis med kärlek där du nu är. Och jag vet ju. Hade du varit kvar hade jag av hela mitt hjärta velat att du skulle leva lycklig. Lycklig i alla dina dagar. Alltid. Jag ska, älskling. Jag ska bara vara lite i den här smärtan ett tag till. För på något sätt för den mig närmre till dig.

img_5347

Det var någon som skrev i kommentarerna att det är såhär det kommer se ut. Du kommer vandra med mig, men strax efter. Alltid. Jag tror det. Det känns fint. Gör du det älskling?

En helt ny vardag

För varje dag som går och ju mer tid som går så blir det tuffare. Att säga något annat skulle bra vara att ljuga och yes jag har släppt den garden. Jag har dessutom blivit dunderförkyld och det gör ju inte saken bättre. Men jag tar mig framåt och ska fortsätta med det. Jag har ju inte kunnat bo hemma än men det är tanken nu att jag ska försöka med. Jag förstår att nu när den första lilla bubblan efter bortgången är över och de flesta börjat få rull på sin vardag igen så måste även jag så smått göra det. En helt ny vardag. Ett första steg blir lägenheten. Och nästa steg kanske att ta tag i praktiska saker i den? Rensa medicinförråde och åka med till apotek? Sådana saker. Kanske. Jag vet inte för jag gör allt det här för första gången och förhoppningsvis sista. Hur gjorde ni som har varit med om liknande? Hur började ni er vardag igen? Vilka små steg tog ni?

Vi fixar med inför begravningen. Känns fruktansvärt och samtidigt fint. Jag tänkte att jag lägger ut annonsen här också för er som inte har Västerås tidningen. Det känns jobbigt men nu gör jag det;

IMG_6118

Körsbärsblommor I Kungsträdgården

Minns när vi var på Laleh i oktober. Din present till mig och med bästa platserna längst fram. Du var så nöjd och jag med för den delen. Kikar konserten på SVT just nu. ”…om jag bara får ordning på alla stenar så kanske allt kommer bli bra, alla fåglar som får bygga bo i ditt hår men behåll ditt huvud för dig själv själv”. 

Lalehs texter tycker jag är magiska. Jag och Elias lyssnade så mycket på henne. Han tryckte upp en tygväska till mig med texten ”colors” en annan födelsedag. Den låten ledde oss många gånger genom denna konstiga cancer resa. Even if it’s black in the dark, doesn’t mean there’s no colors. 

image

But when it’s not enough to fight for me I’m gonna wanna live and fight for you.


Tung dag efter Stockholm. Allt är så overkligt och fel. Denna lilla har inte lämnar min sida ikväll. Det är så märkligt med hundar men vad dom känner. Verkligen verkligen tack tack tack alla gulliga som kommenterar här inne. Ni anar inte vad det värmer. Och om du är med om något som jag varit och är. Kom ihåg att du inte är ensam. Aldrig ensam.

IMG_6103