En helt ny vardag

För varje dag som går och ju mer tid som går så blir det tuffare. Att säga något annat skulle bra vara att ljuga och yes jag har släppt den garden. Jag har dessutom blivit dunderförkyld och det gör ju inte saken bättre. Men jag tar mig framåt och ska fortsätta med det. Jag har ju inte kunnat bo hemma än men det är tanken nu att jag ska försöka med. Jag förstår att nu när den första lilla bubblan efter bortgången är över och de flesta börjat få rull på sin vardag igen så måste även jag så smått göra det. En helt ny vardag. Ett första steg blir lägenheten. Och nästa steg kanske att ta tag i praktiska saker i den? Rensa medicinförråde och åka med till apotek? Sådana saker. Kanske. Jag vet inte för jag gör allt det här för första gången och förhoppningsvis sista. Hur gjorde ni som har varit med om liknande? Hur började ni er vardag igen? Vilka små steg tog ni?

Vi fixar med inför begravningen. Känns fruktansvärt och samtidigt fint. Jag tänkte att jag lägger ut annonsen här också för er som inte har Västerås tidningen. Det känns jobbigt men nu gör jag det;

IMG_6118

11 reaktion på “En helt ny vardag”

  1. Starkt av dig att vara ärlig mot dig själv och andra. Livet är inte lätt alltid. Ibland är det till och med mycket svårt. All styrka till dig!

  2. Jag har en son, samma ålder som Elias… så unga pojkar ska inte dö !!!
    Styrkekramar till dej Lotta. Du är en kämpe.

  3. Låt sorgen ta sin tid.ha inte för bråttomt med det praktiska sakerna.ta en dag åt gången och gör det då du känner det går den dagen.en dag går bättre o än sämre.vissa dagar mer tuffa.det heter sorgen skall ha sin tid man kan inte påskynda den och så är det.det är 6 år sedan jag förlorade min pappa.kram❤

  4. Skickar alla värmande kramar jag kan till dig <3 Jag & min man kämpar sedan ett år tillbaka med hans svåra cancer så jag vet i alla fall vad du har gått igenom med all ängslan och oro som kommer med denna vidriga sjukdom.Ta allt i din takt & låt sorgen få ta den tid du behöver,kram Jenny <3

  5. ❤️ Åh, vad tufft du har det! Det blir ju som sagt mer verkligt för varje dag som går… Något som slog mig i och med pappas bortgång i cancer för 1,5 år sedan var hur viktig begravningen var. Jag var med och bestämde kistdekoration, låtar osv till begravningen men jag fasade så för själva dagen. Jag trodde inte jag skulle klara av den, ville inte behöva se kistan och veta att han låg där. Jag var ju dock naturligtvis med och begravningen var faktiskt väldigt ljus och så vacker! Fint minne trots anledningen till den. Efteråt har jag märkt att begravningen var så viktig för att få ett riktigt avslut och för att kunna gå vidare i livet. Jag hört fler som sagt samma sak. Varm kram till dig

  6. En älskad hatt fick ligga på kistan, den gav jag bort som minne till en brorson efter akten. Gjorde ingetting hemma innan begravningen, heller inget på lång tid efter. Levde kvar i någon slags konstig illusion att kläder och prylar förde mig närmre min döda man, sov med hans kläder som sällskap i sängen… Skorna stod kvar i hallen, obeskrivlig ont att se dom, men smärtan fanns där ändå oavsett. Tog lång tid att förmå mig själv att avlägsna dom, tror att de hjälpte mig att inse vidden av det obegripliga. Jag var ensam, kan vara bra ibland, men tror att man tidvis behöver andra omkring sig för att älta, prata, minnas, skratta och gråta. Göra minnet levande hos många människor <3. Ångrade att jag inte bad någon filma begravningen, kanske det kan vara något för dig? Efter begravningen kommer verkligheten som en käftsmäll… Tänker på dig, ett steg i taget <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.