När allt man vill säga finns i en tyst minut

Jag har tagit mig till lägenheten och jag är stolt. Som jag skrivit innan så var detta en sak som jag i mitt huvud inte alls trodde jag skulle ha det jobbigt med. Men egentligen som med mycket annat när vi levde med cancern. När vi var mitt i det. För hur många gånger har vi inte åkt till radiumhemmet för att få ett besked pågrund av en väldigt allvarlig cancer som läkarna redan från början dömde ut? Som ju fanns i din kropp? Eller hur många behandlingar har jag inte suttit bredvid dig vid den där sängen i den där sjukhussalen? Hur många gånger har jag inte googlat din diagnos och läst statistik? Eller svarat på en fråga en bekant ställt om hur läget egentligen egentligen ligger till? Jo, så så många gånger. Men jag har inte fattat någonting. Ingenting. Nada.

För jag hade aldrig kunnat ana det här. Mitt huvud har anat. Nej, mitt huvud har vetat. Men mitt hjärta. Mitt hjärta har tydligen suttit på avbytarbäcken och inte hängt med i matchen. Alls. Och när matchen nu är över och hjärtat har valt att hoppa in och delta igen så finns det inga spelare kvar. Tomt. Jag vet inte om det är det här som kallas sorg. Men jag antar det.

Jag måste fortsätta själv nu. Ibland vänder jag på det. Hur hade det varit om det hade varit tvärtom. Ibland känns den tanken ganska skön. För tänk vad enkelt det hade varit för mig. En egoistisk tanke. Men jag hoppas och tror att du har det så bra nu. Att du har frid och att det finns tonvis med kärlek där du nu är. Och jag vet ju. Hade du varit kvar hade jag av hela mitt hjärta velat att du skulle leva lycklig. Lycklig i alla dina dagar. Alltid. Jag ska, älskling. Jag ska bara vara lite i den här smärtan ett tag till. För på något sätt för den mig närmre till dig.

img_5347

Det var någon som skrev i kommentarerna att det är såhär det kommer se ut. Du kommer vandra med mig, men strax efter. Alltid. Jag tror det. Det känns fint. Gör du det älskling?

14 reaktion på “När allt man vill säga finns i en tyst minut”

  1. Som jag ser på sorg så sitter den i hjärtat..i själva hjärtat vandrar den mellan att susa svagt och dunka hårt. Där ligger den för alltid…ibland nästan kramar den åt så att smärtan är outhärdlig men med tiden dunkar den på allt lugnare.
    Det som är så bra med hjärtat är att det är så rymligt. Det får plats med både sorg, glädje och oändligt med kärlek. Det blir faktisk aldrig fullt på riktigt. Även om det stundtals kan kännas som om det svämmar över så hittar allt till slut sin hörna att vila i.

    Ta hand om dig Lotta😘

  2. Visst vandrar han strax där bakom dig! Något annat vore ju otänkbart i en kärlek som er. Du skriver så vackert och ärligt. Många tankar om livet väcker du genom det, jag blir medveten om vad som är viktigt att fokusera på i livet och vad jag kan vända mig bort ifrån. Så bra att du tillåter dig att vara i smärtan tills du känner dig redo att sakta komma ut i en ny vardag.
    Tack för att du delar med dig!
    Kramar Jenny

  3. Var dag till o från jobbet åker jag förbi där Elias bodde under vår tid i gymnasiet. Jag tänker på vår champagnefrukost vi hade hemma hos honom på vår, för stunden, lyckligaste dag -studenten! Ibland får tanken mig att le, ibland blir jag ledsen. Jag har tyvärr inte träffat Elias sen vi slutade skolan men jag blir lika ledsen för det. Allt är så himla orättvist! Snälla fina Elias, ibland är livet bra jävla orättvist! I det här fallet för Elias och er men även för alla andra som på något vis förlorar någon närstående.
    Klart att Elias finns där med dig, hela tiden ❤
    Ta en dag i taget Lotta, en dag kommer det bli lättare. Men just nu behöver du sörja och det gör du i din takt.
    Styrka till dig ❤

  4. Från hjärtat skrivet, så fin text. Bilden på er säger så mycket. Om du faller… så finns han där Elias och tar emot dej…. styrkekramar

  5. Hej Lotta! Jag är en av alla okända bloggläsare som följt er resa och beundrar din förmåga att sätta ord på dina tankar och känslor. Snubblade in på din blogg när jag under en kort period bodde i Västerås och såg önskelistan från Ung Cancer där ni var med. Jag är så himla ledsen för det som hänt och att du ska behöva gå igenom det du går igenom just nu. Jävla skit sjukdom! Jag följer en annan blogg som skrivs av en jobbarkompis till en av mina närmasta vänner. Hon som bloggar började strax efter hon förlorade sin nyblivna man till cancern och hon har, precis som du, en beundransvärd förmåga att sätta ord på och uttrycka det hon kämpar sig igenom. Tillbaka blickar, tankar om framtiden, bra dagar och dåliga dagar varvas. Kanske inte något som du vill/orkar läsa just nu men ville bara tala om att den finns ifall det kanske kanske kan vara så att igenkänningsfaktorn kan hjälpa dig på något litet sätt i din sorg. Här hittar du den: https://marygolightlyblog.wordpress.com/ Kram/Moa (en av alla dina läsare)

  6. Så fint foto! Det är så jag tänker mig mina bortgångna nära…ett steg ifrån, alltid med mig. I andetagen, i vinden & allt omkring mig, mina tårar & mina glädjetårar. Stor kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.