Den där bion

IMG_6293

Dagarna går och det var längre och längre sedan vi var i Bangkok och kikade på den där bion. Vi hade ägnat ganska många timmar i det där shoppingcentret. Jag såg hur trött du var men att filmen skulle vi se. Vi hade hyrt ett sådant där stort säte där båda ka sitta tillsammans. Jag hade tyvärr fruktansvärd huvudvärk och du hade ont i magen. Efter halva filmen bestämde vi oss att istället åka hem till hotellrummet och krypa ner i den stora sköna sängen. Det var nog den sista filmen vi såg tillsammans, det är ett fint minne trots att vi båda var slitna. Ibland tänker jag på hur fruktansvärt ont du så ofta hade men hur du hela tiden gav sken av något annat. Du bet ihop. Ville att vi skulle ha det bra. Fan Elias. Jag vill bara skrika ut till världen hur fanatisk du var på så många sätt och vis. För mig kommer du aldrig att försvinna.

9 reaktion på “Den där bion”

  1. Ja det är konstigt med sorg ändå, när man tror man inte orkar så mycket mer så gör man det och i processen händer det att man själv blir så förvånad ibland. Och rätt var det är så kommer en dag ett leende och en känsla av ett sting av glädje när man upplever något ingekännande av dig, kan va ett kort en situation en plats, och då finns du med men på de lugna sättet av stabilare slag, man har lärt sig bära med, precis som du skriver att du en dag kommer lära. Kramar och önskar dig en fin dag

  2. Man blir så ledsen när man läser din blogg, men samtidigt så beundrar jag dig så himla mycket för att du orkar skriva. Det är så fint att du gör saker som du vet Elias skulle älska att göra… Han lever i dig! Han kommer alltid finnas…. Kram kram

  3. Du är bara bäst Lotta!!!! Många kramar till dig! ❤️💕❤️💕❤️💕🌹❤️💕❤️💕❤️💕❤️💕❤️💕❤️💕Så fint du skriver o berättar om dig o våran bästa Elias❤️

  4. Sant. Elias kommer aldrig att försvinna. Tror ingen någonsin försvinner utan att lämna ett viktigt avtryck efter sig. En del tydligare än andra, men ingen går obemärkt förbi.
    Din Elias var, & är ”one of a kind”, det förstår även vi som inte kände och känner. Galet stark & kärleksfull, det beskriver du så väldigt väl. Det bär du med dig för alltid.
    Förstår så väl den där känslan av att bara vilja skrika ut, den stora, stora saknaden och den mäktiga kärleken. Ord blir så överflödiga när man ska försöka stärka och trösta någon som går igenom det du gör, och det ni har gjort. Ändå är det så viktigt att just bara säga något, även om det kan kännas så vansinnigt otillräckligt.
    Varm kram till dig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.