Jag har haft så himla fina dagar nere i Skåne. Det var verkligen skönt att komma iväg och jag blev så himla omhändertagen och bortskämd av både Elias kusin Andreas och hans tjej Simone och sedan av min fina fina vän Erica. I veckan tog vi det mest lugnt. Jag och Erica träffade upp några av hennes vänner på lite Tapas i fredagskväll. Sedan i lördags hade Erica hyrt bil så vi åkte ner längst med kusten och ända bort till Kivik. Hela gänget, även Elias faster Anna kom ner. Så himla mysig liten tripp. Även om alla säger att det är i maj- september man ska bila runt och se dessa områden så tycker jag ändå att det var otroligt vackert även nu. Det blev att vi körde 35 mil och stannade lite här och var för lunch och fika. Stannade även på Kiviks musteri. Äppelodlingarna där i maj får vi komma tillbaka till sen.

I lördagskväll gick vi till en bar och lyssnade på ett band Ericas vän kände. De var superduktiga och medan jag satt och lyssnade så började jag tänka på bakgrunden. Bandet stod nämligen och spelade precis framför ett stort fönster och precis bakom dom, där utanför så tornade Turning Torso sig upp. Kanske 200 meter bortanför. Mina tårar gick inte att hejda när den fina musiken spelades och jag kom att tänka på att vi stod där precis nedanför för bara några månader sedan. Du ville ju så gärna dit och jag kunde inte riktigt förstå förtjusningen över detta torn. Men från malmö live där vi bodde promenerade vi bort till tornet. Så i maj 2016 stod vi nedanför och tog en bild på oss med tornet i bakgrunden. Tänk om jag då hade vetat att jag 8 månader senare skulle sitta bara en bit bort lyssnandes på ett band som spelade och med tårar rinnandes därför att du var borta.

Imorgon fyller du år. Eller nej, imorgon skulle du fyllt år? 34 år. Jag kikar på bilder på oss från din mobil. Din senaste tagna bild. Jag saknar. Jag saknar dig så mycket.

Andreas och hans tjej (Elias kusin) hyr en liten stuga utanför Malmö i Höllviken vid havet. Så himla otroligt fint ju. Jättemysigt. Imorse drog han med mig på en springrunda som han sa var lätt och som ”bara” skulle vara 5 km. Den slutade dock på 8. Jag var inte jätteroligt sällskap kände jag då Andreas inte så ofta fick svar på sina frågor. Var inte speciellt social alltså. Tre månader utan löpning känns. Men det var väldigt skönt efteråt och det känns bra att försöka komma igång igen. Den har ju alltid varit min terapi. Jag har bara fått för mig att jag inte kan stressa kroppen på det viset än. Men det är ju egentligen precis tvärtom. Jag ska försöka schemalägga springturerna när jag kommer hem sen så att de verkligen blir av och så jag verkligen kommer tillbaka igen. Jag vet ju att jag mår bra av det.

Efter det var vi en sväng till Köpenhamn och strosa runt i butiker och fikade. Imorgon ska jag träffa min vän Erika. Så mysiga dagar helt enkelt. Jag kommer på mig själv med att stänga av lite när jag är här. Det är ju bara som att jag är på en liten semester. Insikten kommer dock till mig ibland. Jag hör Elias skratta. Det där skrattet. Insikten av att aldrig med? Förstår inte. Sådana stunder kommer. Men mest stänger jag av.

Förresten så finns en artikel att läsa om oss. Emma är ju från Borlänge. Borlänge tidning hörde av sig och ville skriva om podden. Kul! Finns att läsa HÄR! 

Härom dagen kom ett mail som jag blev så himla glad av. Jag frågade kvinnan som skickat om jag fick posta det här och det gick bra. Så här kommer det;

Hej Lotta,

Först av allt vill jag beklaga, egentligen skulle jag vilja krama om!

Jag vill inte ta upp för mycket av din tid men vill att du skall veta att Elias och du har gjort skillnad, för många. Hur jag halkade in på din blogg för några år sedan kommer jag inte ihåg.

Det var när jag läste om ert engagemang i Ung Cancer och hur Ung Cancer hjälpe er som ett frö sakta föddes. Jag bor i Norra Bohuslän med min familj och vi har en gäststuga på tomten som vi hyr ut på sommaren. Vi valde att kontakta barncancerfonden då vi själva har små barn och det kändes mer naturligt för oss. Vi kommer i år, för andar året, tack vare er, skänka en stugvecka i juli till en familj genom barncancerfonden. Vi har ett önskemål och det skall vara en familj som annars inte har någon möjlighet att komma iväg på semester.

Ta hand om dig och låt sorgen ta den plats och tid den behöver.

Så himla himla fint och man blir ju alldeles varm i hjärtat av detta. Jag ville dela med mig av mailet för tänk vad vi alla kan göra skillnad. Och tänk hur mycket det kommer betyda för familjen som kommer att bo i stugan. Så fint.

Puh. Vilka dagar. Jag vet knappt vad jag heter och har en konstant huvudvärk. Hoppas det blir bättre. Jag är påväg ner till Malmö just nu. Sitter och blickar ut över landskapet och försöker samla tankarna. Igår spenderades hela dagen på djursjukhuset efter att Alf vaknade mitt i natten med skakningar och kräkningar. Han var helt slut och matt. Jag tänkte direkt förgiftning eller stopp i tarmen och drog med mig min lillebror och åkte direkt upp till Strömsholms djursjukhus. Han var inte sig lik och när vi satt i bilen fick han ännu mer skakningar. Vad jag sett så hade han ej fått i sig något under promenaderna men man vet ju aldrig. Skräcken. Det har ju härjat runt idioter som lagt ut kött med gift i under det senaste året lite varstans i staden. Hundar har dött av att de råkat få i sig detta under promenaderna. FRUKTANSVÄRT.

Det gjordes en massa undersökningar. Och när veterinären säger under ultraljudsundersökningen att levern ser påverkad ut så kändes det som en jävla käftsmäll. När ska det räcka, liksom. Levern var tydligen lite liten  för att vara normalt. Levervärden togs sedan men dessa var fina. Så det var förmodligen ingen fara utan levern kan tydligen se ut så på vissa små raser. Fortsätter besvären titt som tätt så ska han dock utredas mer. Alf piggade på sig under kvällen sedan och idag mår han bättre så nu kändes det okej att lämna honom hos mamma. Han fick med sig specialkost och allt berodde förmodligen på ett virus.

Så. Nu ska jag ta några dagar i Malmö hos Elias kusin Andreas och hos min vän Erika. Eventuellt åker vi över till Köpenhamn imorgon. Så bli mysigt och det är välbehövligt. Bokade denna resan strax efter begravningen. Jag behövde komma iväg.

16.12.06. Bangkok. Två dagar senare var vi på akuten och fick det värsta beskedet någonsin. Saknaden tar över. Om det bara fanns ett sätt att utrota. Vidriga vidriga sjukdom.

Jag är hundvakt åt min vän Emmas lilla Freja. Alf älskar att ha besök. Även i badet. Underbara små liv, hihi.

När jag insåg att våren var på väg kändes det som ett hån. Som ytterligare en käftsmäll. Vår betyder sol och värme. Längre dagar och mer energi. Hur kan det vara så att vi är påväg mot ljusare tider då den mörkaste tiden någonsin precis har passerat? Tiden då du försvann. Tiden då du inte längre existerar på denna jord. Hur kan vi trots detta gå mot ljusare tider? Hur kan tiden gå mot vår?

Jag och Alf träffade min vän Emma idag och tog en promenad med henne och hennes lilla hund Freja. Under promenaden träffade vi ett äldre par som var ute med deras hund och barnbarn. Vi pratade lite om allt möjligt medan hundarna fick leka. Tanken slog mig. Vad fint det är det här med att åldras. Och vad många år det potentiellt finns kvar att fortfarande kanske få leva. Det är ingenting som är garanterat. Det här med att åldras. Du vet inte om du kommer att åldras. Jag vet inte om jag kommer att göra det. Men jag hoppas det. Jag blir så arg att Elias inte fick den möjligheten. Jag tänkte och insåg hur många år som faktiskt totalt spolats bort för honom. Jag föreställde mig honom, föreställde mig oss så. Med barn. Och barnbarn? Livet kändes så enkelt för det äldre paret. Som att hela livet hade gått i en enda lång fin spiral uppåt. Men vad vet jag. Vem är jag att tro det. Jag vet ingenting om deras sorger, förluster eller livskriser. Ingenting. Och en sak har jag lärt mig. Livet är inte en enda lång fin spiral uppåt. Livet är livet och livet innehåller allt. Och om det nu är en enda lång spiral uppåt och uppåt är det då = lycka? Nej. Efter tre år med obotlig cancer så vet jag. För så mycket lycka som det fanns i dessa tre år. Var vi lyckligare innan cancern? På ett sätt ja, på ett annat nej. Vi fick perspektiv. Vi fick jobba med att göra de saker som gav oss mening och gjorde oss lyckliga. Jag bär nu på en sådan otrolig smärta. Men jag vet också vad jag måste göra för att känna lycka. Av att träna styrka blir vi starkare. Samma med lyckan. Och vi fick jobba hårt. Och nu fortsätter jag med det. För min skull. För Elias skull.

Jag tar ingenting för givet längre. Ingen vet vart livet tar vägen. Det viktigaste vi har finns här och nu. Och det här med att det håller på att bli vår, det går inte att blunda för. Och solen gör som den alltid gör. Den ger energi som inte går att undvika att ta in. Hur mycket vi än försöker.