14 februari

Tänker extra mycket på E en dag som denna. Även om vi aldrig någonsin var sådana som la speciellt mycket extra krut i just denna dag. Jag gick in och kikade vad vi gjorde samma dag för exakt ett år sedan. Och mycket riktigt. Ingenting speciellt bara för att det var alla hjärtans dag. Vi la nog större vikt vid att överraska varandra helt vanliga dagar. Men så idag möts jag av hjärtan. Överallt man kikar så är det hjärtan. Och jag kommer in på tankar om oss. Den dagen i kyrkan då vi sa ja och lovade varandra. Löftena som vi höll. Tills döden skiljer oss åt. Därför att inget annat kunde göra det.
image

Du var där med mig

Jag och Emma håller på med ett projekt. Som kommer släppas i veckan. Det börjar bli pirrigt nu men det känns så bra. Vi har hållt på med detta länge nu. Sedan slutet på augusti. Och Elias brann för detta så mycket. Han älskade att vi gjorde det här och när vi nu åter börjat jobba med detta projekt efter allt så känns det som att han är med.  I förrgår var vi i Stockholm och skrev på ett kontrakt och på kvällen stod jag och lagade mat och nynnade på en låt. Jag hade för första gången sedan du försvann en genuint glad känsla i mig. Därför att det kändes som att jag hade träffat dig. Det kändes som att du var med mig hela den dagen. Jag hörde verkligen din röst min älskling. Kände att du var med. Så märklig känsla. Men din närvaro fanns där. Jag kände mig för en stund hel igen.

#forluck

IMG_6515

Blev så glad när jag fick dessa tavlor. Det är min vän Anna som gjort dem. Så fina och betydelsefulla. Det är Alf. Men det ser man ju, haha. Fyrklövern är ett tecken som följer med alltid. Vi har haft med oss det tecknet under hela sjukdomstiden. Våra vänner Anna och David har tecknet för sin son som har en hjärnsjukdom. Fyrklövern inger trygghet och hopp.

IMG_6516

Ett par dagar borta

IMG_6496

Den här lilla skiten har gett så mycket denna tid. Ibland tänker jag att det kanske var det som var meningen med att han kom till oss. Han har gett både mig och Elias så mycket under sjukdomsåren. Tänk att han och Elias var ut och sprang senast precis innan vi åkte till Thailand. Jag och min bror sprang 5 km i ett lätt snöbeklätt el- hjulspår och Elias och Alf sprang 2,5. Jag och min bror sprang och pratade om hur jäkla sjukt grym han inte är min man. Som springer. Trots smärta och stark oro. Trots allt. En och en halv månad senare somnade Elias in. Jag kan fortfarande inte ta in det när jag skriver orden. För mig är han fortfarande så verklig.

Jag har varit i Stockholm ett par dagar. Tog med mig Linnea och åkte och träffade Elias mentor Johan från Esatto. Han bjöd på lunch och vi pratade mycket om Elias. Och om livet i stort. Det kändes fint att även Linnea fick se var Elias höll till sista året. Och få träffa en av Elias mentorer. Jag vet att även Elias tyckte om det. Att han kikade ner på oss och log. Så mycket det där programmet genom Ung Cancer faktiskt bidrog med. Och kontakten han fick med Esatto. Elias cancer slog ner som en bomb. Hur skulle han någonsin våga tänka framtid. Kontakten med Esatto hjälpte honom att fokusera framåt. Fick in honom i rätt riktning uppåt. Det var så fint.

IMG_6495

Sedan träffade jag och Linnea vår vän Lotta. Kära Lotta som ställt upp så mycket genom alla sjukhustider på Huddinge. Då hennes soffa i en lägenhet på Mariatorget alltid stod till förfogande. Och hennes kök med för den delen, köket som vi under sjukhustiderna bombarderade med alla möjliga olika groddar, mixer maskiner och andra ingredienser vi hade till att ordna maten till Elias då han var på sjukhus. Galna, oh yes. Haha. Men sjukhusmaten med pulvermos och fiskpinnar, oh no. Det fanns inget alternativ.

IMG_6497

Vi drack te och pratade. Sov kvar och sedan när jag kom hem igår var jag inte beredd alls på energin. Jag var inte beredd alls med känslan av att komma hem till lägenheten igen men även om jag inte tänker på hur det kommer att kännas eller känns så kommer tydligen känslan ändå. Och tar över. Lägenheten är hemma och är lugn. Men så mycket vi. Och så tom just nu. Så tom. Energifri.

Jag försöker göra saker som förlänger känslan av dig. Jag vet att många sagt att jag skulle skriva en bok. Den tanken har grott i mig då jag fått höra den nu från flera olika håll. Tanken som från början var ”men inte ska väl jag…jag kan inte” har kapitulerat och försvunnit. Jag hör ofta orden från Elias i mitt huvud om detta. För han tjatade. Och tänk vad fint det vore. Dels för min bearbetning, att skriva har blivit ett av mina sätt jag tar till för att orka. Och vad fint att ha den förlängningen av honom. Och tänk om även andra kan bli hjälpta. Vilken bonus. Det vore fint. Men det är ju bara en dröm. Men en fin dröm just nu.

Nu ska jag och mamma till min kära morfar. Först en sväng till minneslunden. Där vi har varit så många gånger. Där du alltid fick ett lugn. Där din mamma finns, och nu även du? Där vi stått så många gånger. Där jag torkat dina tårar. Möts vi där nu? Tar du hand om mig där? Jag ska ta med mig blommor som är kvar efter begravningen. Och så ska jag tända ett ljus. Vi ses älskling. 

All din energi

Hemma igen efter en fin helg i Sälen. Det var välbehövligt att komma iväg en helg. Att vara ute i naturen. Naturen har ju alltid en positiv magisk påverkan på en. Det var fint. Att det är som det är nu börjar gå upp för mig allt mer. Bara känslan av att vara borta och att du inte bara var ett samtal bort. Eller ett sms bort. Att din telefon nu bara ligger här hemma och skulle ringa tills signalen går fram att man kan prata in ett meddelande efter signalen. Det övergår mitt förstånd. Jag ringde dig en gång för någon vecka sedan. Hörde verkligen din röst svara på riktigt i mitt huvud och jag visste exakt hur du skulle svara. Tårarna sprutade. Såklart. För du svarade ju aldrig. Och när jag kom hem såg jag din telefon där, med ett missat samtal från mig. Jag kan bara inte förstå att människor går igenom sådant här och har gjort i alla tider. Hur är det möjligt? Hur kan människor mista människor? 

Jag kom hem för några timmar sedan. Lägenheten känns så tyst. Du hade alltid något för dig här hemma. Var det inte att laga någon god vegansk, ekologisk rätt som allt som oftast tog ett par timmar så var det något annat som skulle fixas. Du var aldrig trött. Tänker på hur livet såg ut en söndag för två månader sedan. Jag vet exakt. Ser det framför mig. God mat och en film som du fixat, du älskade filmer. Du hade så mycket energi. Du var så mycket liv. Hur kan den energin inte finnas? Jag förstår bara inte.

Någonstans. Någonstans där finns du. Med all din energi. Jag vill tro det. 

Så fint

Det är så fint här. Idag åkte vi ett spår som sträckte sig mellan olika vattendrag och skogar. Snö finns det gott om. Hur mysigt är det inte? Det känns så naturligt att vara här med din familj samtidigt som tomheten ständigt är så närvarande. Såklart. Jag ska njuta. Jag försöker.

IMG_6438 IMG_6440IMG_6457

Saknaden

Längd 11 km och sen badpalatset och spa. Skidåkning och dricka varm choklad. I badpalatset åkte vi rutschkanorna som galningar och sen hängde vi på spat. Så skönt och avkopplande. Tankarna kom in på annat. Men tomheten finns ju ständigt där. Jag tror att en av alla konstigheter som är nu är strävan efter ”men då gör vi så här” ”vi ska ändå inte ge oss” ”vi måste fråga om denna behandling, kolla upp denna studie” osv. Men så kommer man på att det som är nu är definitivt. Det finns inget kämpade längre. Garden kan tas ner. Det är som det är nu. Det konstiga uppvaknandet, det kommer några gånger om dagen. Swosh så kommer saknaden och man vet inte var man ska göra av den, saknaden. Greppa tag i något som inte finns att greppa tag i. Ta upp telefonen och vilja ringa. Vilja smsa. Förvirringen. Ser framför mig hur du njuter av skidspåren här. Ser det så tydligt. Så verkligt men nej. Jag har så svårt att förstå att det är som det är nu. Men det är som det är nu. Och jag antar att det man måste och kan göra nu är att bara flyta med dagen. Att vara i det. Att försöka njuta av det som kommer varje dag. Att andas. Att leva för dig. För mig. Och att springa. För första gången sen vi kom hem från Thailand och allt det hemska började har jag börjat få en känsla av att jag vill börja springa igen. Sakta vill jag börja. Och yoga. Två punkter att greppa tag i. Två mål.

IMG_6417

Sälen och att vara stark

 


Vi kom upp till Sälen igår kväll. Elias pappa, hans bror Simon, Simons tjej Madde. Hans syster Linnea, Linneas kille Daniel. Jag och… Elias? Elias finns med på ett kort vi tog med och ställt upp på bordet. Det känns fint. Men han är inte här. – Hallå, Elias!? Jag vill ropa ut hans namn ibland. Få svar från Elias som skulle säga något i stil med ”- hej snurpis”. Det som du ofta sa när du skulle dryga dig men ändå vara gullig och kärleksfull. Saknar dig. Ibland vet jag inte var jag ska ta vägen med all denna saknad. Ibland känns det som att man får höra att man måste göra saker för dig själv nu. Ta hand om sig själv. Och jag  vet exakt precis vad ni menar. Jag brukar tänka så själv.  Det är det rådet jag brukar ge andra som har det tufft. Ta hand om dig själv nu, gör roliga saker. Jag håller på med det, men jag tar det i min takt. Jag behöver ta allt i min takt. Jag känner mig själv och kommer veta när jag är redo för saker och ting. Men kalla mig inte stark. Stark är det sista jag är just nu. Jag har bara tvingats in i en förjävlig situation då jag mist min livspartner och man vid 30 års ålder. 1,5 år som gifta. Jag har varit stark i tre år, då cancern ständigt låg som hot för vårt liv. Jag har aldrig släppt garden. Jag är helt slut nu med en enorm tomhet efter allt det där kämpandet. Svag. Långt ifrån stark. Även om jag ibland skrattar och det kan gå tid mellan tårarna. Jag är inte stark men jag gör det på mitt sätt. Jag måste få göra det här på mitt sätt. Rätt sätt vet vi ju alla, det finns inget. Då gör man der ju på ingens sätt. Men det måste få vara en dag i sänder. Hur länge vet jag inte. Och det sjuka är, för att göra det hela ännu mer snurrig, kan att bli kallad stark också verka på det viset att man sträcker lite extra på sig och ser ljuset i tunneln. Så det är kluvet det där. Så om det är någon som kan förklara för mig varför det å ena sidan vid vissa tillfällen är det sista man vill höra men å andra sidan vid andra tillfällen, en tröst? Klockan är 03.30 och jag har inget svar.

IMG_6338IMG_6339