Min sorg och aldrigheten

IMG_6861

Ibland är det en dag i taget. Ibland är det en stund i taget. Och ibland är det ett andetag i taget. Min sorg är ny för mig. Jag vet inte hur länge jag kommer att känna så som jag gör nu. Men jag måste få göra det här på mitt sätt. Inte någon annans. Eller hur den förväntade sorgen skulle vara. Eller jag vet inte. Men ibland känns det som att man gör fel hur man än gör för det ska alltid finnas åsikter. Både till höger och vänster. Vi alla kan bara göra på vårt eget sätt. Med allt i livet. Så länge vi lyssnar på oss själva fullt ut så gör vi rätt. Helt rätt.

Jag gick ner till källaren för att hämta min cykel, jag har inte cyklat sedan allt. Men nu behövde jag göra det. Och där stod dom. Din och min cykel uppställda bredvid varandra. Minnesbilden av hur vi ställde dom precis så innan vi åkte iväg på semester. Låsta ordentligt med dubbellås som du alltid var så noga med. Och sådana här stunder kommer. Hela tiden. Igår morse städade jag ur kylskåpen, och så var den där. Din 90% choklad som du bara hunnit ta en liten bit av. Den chokladen du alltid ville ha. Från att ha lyssnat på musik, nynnandes på låten till gråt. Känslorna går upp och ner. I dessa stunder, då jag börjar tänka och fundera så förstår jag inte. Jag kan inte förstå. Aldrig mer? Aldrig mer? Du känns ju så nära ibland. Hur kan det då vara aldrig mer? Hur hur hur kan det vara så?

Igår hade jag världens  finaste kväll med världens bästa vänner. God mat och en massa skratt. Älskar er så. 

9 reaktion på “Min sorg och aldrigheten”

  1. Du tänker så rätt, sorgen är din egen. Det enda vi som står utanför vet, är att ibland tar glädjen över livet över. Först ibland, sen oftare. Men alla har vi sörjt på vårt sätt. Önskar att du känner att vi är med dig.

  2. Känner så starkt det du förmedlar… så mycket av det ”lilla” som slår så hårt. Önskar så att du känner lite av det stöd som vi så många försöker skänka. En varm kram till dig, varje dag!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.