Cancersnack avsnitt 12 – och lite annat

Avsnitt 12 finns nu ute. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg pratar vi om olika förväntningar som läggs på en då du bland annat som jag går igenom sorg. Och även Emma som lever med en obotlig cancer som i sig såklart är en stor sorg. Jag berättar om reaktionen från min vän och Emma berättar om relationen med sin pappa som hon till och med klippte bandet med under en kort tid då hon kände att de var för olika i hur de hanterade hela cancer situationen.

IMG_8120

I tidigare avsnitt har vi pratat om hur vi fortfarande kan ha ett ganska ålderdomligt sätt att se på sorg. Att man förväntas vara på ett visst sätt eller ha det klassiska sorgeåret. Jag tror också på sorgeår. Alla högtider och alla speciella situationer du upplever första gången utan din kära som lämnat dig kommer göra ont, kommer kännas. Men det gamla kyrkliga sorgeåret i det att du som änka ska gå svartklädd och kika ner i marken under ett års tid är väl förbi, eller? Det finns inget som säger att jag saknar min man mindre bara för att jag skrattar som en galning, har en massa energi eller inte gråter varje dag. Eller att min sorg är ”över”. Men ändå så känns det som att det ligger kvar någon liten liten del i det här gamla. Det kan sticka i människors ögon då någon som förlorat någon börjar fungera normalt lite ”för” snabbt. Se bara på hur det var för Pigge Werkelin som förlorade hela sin familj i tsunamin Han träffade en ny kvinna ganska snabbt efter och det blev ju väldigt omdiskuterat. Han menar på att han träffade henne, kunde sörja tillsammans med henne, fick energi och själv gjorde ett val och valde den vägen ganska snabbt. Den ljusa vägen, som fungerade för honom. Som gav honom mest. Han hade utvecklat, enligt mig, en enorm personlig mognad som förstod hur situationen var och kunde välja väg. Alla kommer vi förhoppningsvis dit, men det tar olika lång tid för alla därför att vi är olika som människor.

Jag förstår att jag inte mår bättre av att nu strunta i att fokusera på mig och mitt liv. Jag förstår att jag inte kommer att få Elias tillbaka. Det går inte hur mycket jag än vill och hur många tårar jag än fäller. Jag har fortfarande dagar då allt kommer över mig. Och då låter jag mig själv kapitulera. Vara där i den bottenlösa känslan. Men jag vet att jag kommer resa mig igen. Och nu har jag kommit till det stadiet att jag då när jag väl reser mig igen, står stadigt och har mycket energi att ge. Jag är så sugen på livet och på vad allt det innebär. Jag har ju fått chansen. Chansen att få leva! Jag är så sugen på att vara lycklig. Det finns ett uttryck jag tycker om – de enda gångerna jag backar är när jag tar sats. Lite så ser jag på mina bakåtkliv just nu.

Men. Det jag ville komma fram till med detta inlägg var nog mer att då min vän utrycker sig så mot mig så. 1 – hon säger att hon ”nog inte skulle känna så” vilket är ren oförståelse. För hon har ingen ingen ingen aning om hur hon skulle känna efter 3 år och fyra månader med cancer och allt var det innebär. 2 – att jag ofrivilligt får dåligt samvete för att jag precis sagt att jag kan ha lyckliga stunder beror inte på hennes kommentar, det beror på hur omvärlden ser på sorg och sorgeprocessen idag. Vilka normer vi i samhället har idag. Undermedvetet har jag präglats av detta och får en skopa dåligt samvete för att jag kan skratta så jag gråter och ha genuina lyckliga stunder då jag  går igenom sorg. Jag borde kanske inte, det är fel? Hjärnspöken sätter igång. Jag förstår det att det är så. Och det är sorgligt i sig, men tyvärr ingenting jag kan göra något åt. Jo jag kan skriva och prata om det. Och jag kan ha en medvetenhet om det. Det är vad jag kan göra. Och försöka slopa det dåliga samvetet. Men det är inte så lätt ibland.

Lyssna gärna och tack för er fina respons på inlägget innan!

KLICKA HÄR!

Eller i din podcast app!

10 reaktion på “Cancersnack avsnitt 12 – och lite annat”

  1. Bästa, bästa Lotta! Bort med dåligt samvete, jag förstår att det ibland är svårt. Du är verkligen värd att ha det roligt och skratta, varenda dag, timme o minut! Ingen annan än du vet hur just du känner! Ta vara på varenda dag o njut av livet😜❤️. Sänder en jättekram o önskar dig en härlig helg❤️. Heja dig😜❤️❤️❤️

  2. Vi alla har fått ett antal dagar att leva och försöka göra det bästa vi förmår av. Om jag försvinner före min man, vill jag att han gör det bästa av sina kvarvarande dagar. Varför skulle jag inte unna honom det? Så försök fylla ditt liv med det du mår bra av utan dåligt samvete.

  3. Efter att lyssna på senaste podden tycker jag ni dömer tjejen för hårt hon ville säkert inget illa när hon säger så skulle inte jag varit efter 4 månader utan hon ville nog att du skulle få känna dej stark!

  4. Efter att lyssna på senaste podden tycker jag ni dömer tjejen för hårt hon ville säkert inget illa när hon säger så skulle inte jag varit efter 4 månader utan hon ville nog att du skulle få känna dej stark!

  5. Hej Marie,

    åh vad tråkigt att du kände så. Det var inte alls meningen att döma henne. Hon ville verkligen bara väl och att jag skulle känna mig stark som du skriver. Det är nog mer att det ligger mycket hos mig själv därför att samhällets normer kring sorg och vad som är okej har präglat mig så att minsta lilla och jag tar åt mig. Mer vissa dagar då jag inte är lika stark och mindre vissa dagar – då jag känner mig mer stark. Det var bara ett exempel som vi kunde spinna vidare på, och bara ett i raden av olika kommentarer som kommer i och med detta.Kram

  6. Tack Anita. Jag vet. BORT med det. Ja jag är faktiskt det, det är vi alla. Hoppas allt är bra med dig. KRAM och tack för att du skrev

  7. Det är mycket bra att du väljer blogg för att skriva om dina känslor.
    Hoppas du fortsätter så.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.