Alla helgons dag

Vi var till minneslunden igår. Som vanligt slår tanken mig hur många gånger vi varit där tillsammans. Och hur många gånger som jag då tänkte att en dag kommer jag att stå här själv och inte bara tända ett ljus för din mamma utan två ljus, ett extra för dig, för dig du som står här bredvid mig. Och varje gång slår även tanken mig om hur du tänkte? Då mina tankar var så mörka, hur var då dina? Vi visste ju. Vi pratade aldrig om det. Aldrig.

Vi var där tillsammans. Våra bästa vänner och din syster. På minnesceremonin i kyrkan spelades I den stora sorgens famn. Jag är säker på att den var från dig till oss. Den spelades på din begravning. Det var tungt, men det var ändå en väldigt fin stund.

B4D8719E-1704-4C7D-BE5F-F5EC358B79F2

Att ta ett kliv tillbaka

Hej!

Oj, det har gått ett tag nu. Jag saknar bloggen. Och jag saknar er. Min blogg har ju liksom varit min terapi de senaste tre åren. Min bearbetning. Min återhämtning. Mitt andningshål. Och att säga att jag nu när ”allt är över” inte längre behöver återhämta mig någonstans eller inte längre bearbeta något vore som en stor fet lögn. Jag har fortfarande väldigt mycket att jobba på med mig själv. Jag behöver fortfarande få ventilera. Att skriva har blivit min terapi. Jag älskar verkligen det. Det händer något magiskt då du skriver, då jag skriver. Jag får ut så mycket känslor. Det är som att låsa upp bröstet och skicka iväg endel av tyngden som ibland finns där – varsågod orden och bokstäverna, här får ni endel av mig som jag inte längre behöver. Det är liksom som att prata med en väldigt fin och nära vän.

Var är jag idag? Mycket har hänt sedan sist. Sist jag skrev var det sommar. Jag var påväg till Italien. Och Italien var fantastiskt. Hur kan jag inte ha upptäckt detta fantastiska land tidigare i mitt liv? Italien har allt. Sicilien var fantastiskt fint. Jag åkte med en väldigt fin vän. Vi kunde både skratta och gråta tillsammans. Så fint när det är så tycker jag. Känslorna har gått som en berg och dalbana för mig. Fortfarande. Och snart har det gått ett år.

När ”allt var över” mådde jag väldigt dåligt och allt var som ett vakuum på ett sätt. Men. Jag var också så fruktansvärt trött på att må dåligt. Jag hade ju mått dåligt i tre år! Låt mig bara få vara glad nu! Jag är 30 år och har levt med en man som varit dödligt sjuk i cancer i tre år. Jag hade gett upp mitt eget liv för att bara göra allt så bra som möjligt för honom. Och för oss. Jag hade tryckt på paus. När ”allt var över” ville jag bara trycka på start igen. Start – gasa – kör! Låt mig få må bra nu. Låt mig vara glad. Jag hade en fantastisk sommar. Jag levde. Jag reste. Jag umgicks med alla jag tyckte om. Och det är nu jag bara vill skriva att jag mådde bra, på riktigt. Att jag mår bra. Därför att jag gärna vill visa mig stark. Vet ni? Jag erkänner. Jag är ibland inte tillräckligt stark för att visa mig svag, alltså för att erkänna att jag ibland är svag. Att jag ibland mår dåligt. Samtidigt som jag också var så fruktansvärt trött på bilden av mig själv som jag i mina ögon uppfattade att många hade. Hon som har en man som är svårt sjuk i cancer. Hon som inte kan leva så härligt liv som oss andra. Hon som har ett tråkigt och sorgligt liv. Jag är allergisk mot den bilden. För den bilden stämmer inte. Långt ifrån. Det jag har varit med om HAR sträckt mig oerhört mycket. Som person och som medmänniska. Jag har även mycket bättre relationer idag än vad jag hade tidigare. Jag förstår på riktigt hur viktigt det är. Mina bröder har kommit mig väldigt nära. Jag älskar dem så mycket. Likaså mina fina föräldrar. Och mina vänner har varit fantastiska. Kan det vara därför jag har så svårt för att visa mig svag? För att jag då är rädd för att den senare beskrivna bilden ska raseras? Jag vet inte.

Jag tror bara att jag längtat så mycket att äntligen få leva ett normalt liv att jag glömde bort det. Alltså att livet inte blir riktigt normalt direkt efter det som varit. Det måste få ta tid. Och jag pratar inte bara om sorgen. Jag pratar även om all den enorma stress och press som varit. Om att hela tiden hålla huvudet ovanför vattenytan. Om att ständigt leva nära döden. Jag ville bara börja leva! Jag anmälde mig till kurser. Jag sa upp mig från mitt jobb. Ja ni vet ju, ni som följt min blogg. Jag kastade mig ut i något som förr inte var ett så stort steg att ta, jag har ju alltid haft höga ambitioner och mål. Jag har alltid varit driven. Nu ville jag bara fortsätta med det, som att allt bara var som vanligt. Jag var och ÄR hungrig på livet. Sugen på livet! Men vet ni vad? Jag har insett att jag fått lov att backa. Dra ner en växel. Landa. Andas. Att plugga var INTE det jag var redo för just nu. Och att inse det var tufft. Därför att jag är en prestations prinsessa. Jag är ju mina prestationer! Eller? Att få lov att ta ett kliv tillbaka och inse att – jag klarade inte av det här just nu – var inte lätt. Att ta ett kliv tillbaka och att bara vara här och nu – var inte lätt. Mycket har hänt den här hösten. Men det som nu är vet jag är det absolut bästa för mig. Jag har tagit ett jobb jag trivs med – ett jobb jag kan. En trygghet och en fast punkt – check. Jag har fantastiska kollegor. Jag försöker komma igång igen med mitt andra stora andningshål i livet – min träning.

Jag har även sålt min älskade lägenhet och flyttat. Det är mycket som är nytt för mig den här hösten. Det har varit tufft och jag har även gjort och påbörjat saker som jag fått lov att backa inför – ta ett kliv tillbaka och tänka om. Det har varit tufft men det har också gjort så jag insett vad det är jag behöver just nu. Och det har jag och håller jag fortfarande på att skapa för mig själv. Allt jag behöver just nu är luft. Och en mark att landa på. Jag har mina vingar med luften under sig. Och jag har skapat min mark att landa på de dagar vingarna inte riktigt bär. Och det är allt för nu. Det är så det får vara ett tag. Jag behöver inga lopar eller chansningar i form av stört dykningar i livet just nu. Jag behöver bara ett par stadiga vingar, luft och en en fast mark. And tha’ts it for now.

Metaforer och flum. That’s how I roll. HOPPAS ni mår bra. Jag har saknat er.

23157784_10155026824870814_1311540138_o
En båt och en Alf. I stugan kan jag andas.