…jag kände en knöl

Ångestladdat ämne för mig och det kommer det nog alltid att vara. Jag är ärrad för livet. Kommer alltid vara. Kommer alltid påverka mig väldigt mycket. Kommer alltid att vara rädd för min egen skull, för mina näras skull. Inget får hända. Inget får hända igen. Aldrig. Igen. Aldrig igen. Aldrig igen. Aldrig igen.

I början, efter allt, kände jag att jag var starkast i världen och inte alls lika rädd som jag varit tidigare. Händer något så vet jag vad som väntar. Tänkte jag. Jag vet hur jag ska kriga. Jag vet hur det kanske kommer att påverka mig? Jag förstår inte hur jag kunde vara så naiv. Jag är inte stark i sådana här situationer. Inte alls. Jag är rent utsagt ganska svag. Väldigt svag. Det har nog ärrat mig mycket mer än vad jag förstått.

Jag kände en knöl. Jag har ammat min tre månaders och tänkte att det förmodligen bara var mjölkkörtlar. De brukar ju försvinna efter att jag ammat. Men det var en liten knöl som fanns kvar. Hur mycket jag än ammade så fanns den där, den var där. Tillslut slutade jag känna efter. Det var för läskigt. För så fort jag kände, så fanns den där. Jag slutade känna efter och så var det inte mer med det. Men jag hade det hela tiden med mig, det fanns där i bakhuvudet och gjorde sig ständigt påmint. Den är ju där. Den finns kvar. Så till slut ringde jag. Det var ju något jag lovade Elias. Något jag lovade mig själv. Jag skulle alltid, alltid, alltid kolla upp allt avvikande. Snabbt.  Ångestladdat samtal. Sjuksköterskans på mottagningens frågor i telefon;

”- finns cancer i släkten? Var sitter den? Hur stor är den? Hur länge har du haft den?”.

Undersökning, mammografi, ultraljud och genom kännande av brösten en vecka senare. Underbar personal. Sjuksköterskan som jobbar på ett liknande sätt jag själv alltid försöker eftersträva att jobba. Inkännande, förstående, ödmjuk, saklig.

Under ultraljudet visar läkaren för mig, ett mörkt område på skärmen. Rund, svart. Pulsen som då ökar, ångesten som hinner komma. Prata snabbt, vad ser hon? Hon frågar; ”- ser du det här området, här?”.

Uttalandet kommer snabbt, men för mig som efter en evighet.  ”- en helt ofarlig vätskefylld cysta”. ”- vill du kan vi tömma den på en gång, men det är inte nödvändigt?”.

Jag tackar nej till förslaget, frågar inget mer, vill bara gå. Bort därifrån. Ut från undersökningsrummet. Bort från sjukhus. Bort från allt som har med cancer att göra. Ut. Tillbaka till mitt underbara liv. Hem till min fantastiska son. Fortsätta leva. Leva livet tills jag är minst 90 år, och somnar in i en varm säng tillsammans med min man och omringad av mina underbara barn. Drog jag rätt lott i livs lotteriet denna gång? Är det helt säkert? Blev det vinst? Råkade jag verkligen nu få med mig rätt känsla, då jag lämnar sjukhuset?

Stannade ändå kvar en stund och pratar med sjuksköterskan som var med i rummet då läkaren gått. Ställer lite frågor till henne, för till läkaren vågar jag inte ställa kompletterande frågor.

Och där fick jag känna på det. För en kort stund fick jag känna på hur det är att stå på den andra sidan. Inte från anhörig sidan. Utan mitt i skotthålet. Och jag var så svag. Tänker på Elias. Starka, modiga Elias. Jag saknar ord. Ovanligt. Men jag vet inte mer vad jag ska skriva nu. Han är och kommer alltid att vara min största förebild.


Jag andades ut. Men var ändå tvungen att ringa mottagningen veckan efter, bara för att säkerställa. Det gick så fort och allt var nästan suddigt i efterhand. Var allt precis så som läkaren sa? Det var det. Och nu måste jag ta in det. Omfamna. Det gör mig påmind om så mycket. Jag älskar att leva. Jag är så tacksam över det jag har… (och allt det där). Men jag kommer för alltid att vara rädd. Och det är något som inte finns någon bot för. Det är något som att stå bredvid cancer har fört med sig. 

Nästa inlägg tänker jag skriva om något gladare. För vet ni vad? Jag är faktiskt ganska så väldigt glad om dagarna nu för tiden. Jag är så lycklig. Livet är så bra. Jag har en liten son. Jag är så kär. Och allt klyschigt som kommer med att få barn. Men jag hade aldrig förstått innan. Aldrig.

IMG_6803

We do not ”move on” from grief. We move forward with it.

I am back.

Länge har jag funderat på det här med bloggen. Bloggen var en sådan stor del av mitt liv så länge och jag tycker mycket om att skriva. Jag gjorde ett tappert försök att ändra adress och starta en ny sida, men det var inte jag. Jag kände mig inte hemma. Det blev fel, texterna blev fel, det kändes inte rätt. Så jag fortsatte inte, stängde ner sidan. Jag vet att det var många av er som följde med dit och många har även skrivit och frågat var jag tog vägen. Jag ber om ursäkt för det. Kanske hittar ni tillbaka hit, kanske inte. Oavsett så kommer denna sidan att uppdateras, när jag vill skriva, när jag helt enkelt känner för att uttrycka mig i text. Att jag känner att jag vill få ut något av mina tankar kring mitt liv och min vardag. Lite när som helt enkelt. När andan faller på.

Jag tycker det känns fint att fortsätta här, där allt en gång startade. Åh jag hittade ett sådant bra TED talk här om dagen. Det var en kvinna som föreläste om sorg. Hon målade upp bilden så otroligt bra och precis på ett sådant sätt jag försökt förmedla att hela sorgeprocessen känns för mig. Det här med att det nu är ett nytt liv för mig att leva, ett nytt liv som banade väg framför mig efter att Elias gick bort. Samtidigt som det gamla ständigt gör sig påmint. Ibland känns det nästan som att jag lever i ett parallell universum där mitt tidigare liv känns så otroligt långt bort men samtidigt så närvarande. Det blir som en inre konflikt nästan.

Kvinnan i detta TED talk  förlorade sin man i Glioblastom (hjärntumör) efter tre års kamp. Och har idag träffat en ny man som hon är gift och har två barn med. Hon pratade om att även fast hon idag är gift, har barn och lever ett väldigt lyckligt liv så är det ingenting som gör att minnesbilderna av hennes liv med hennes man som gick bort i cancer, eller livet med sjukdomen, försvinner. ”My Life today is really really good, but I have not moved on”. Hon menar att de personerna vi älskat och de vi har förlorat, fortfarande är väldigt närvarande för oss. Hon beskriver det så fint och menar på att  hennes tidigare man och hans liv, kärlek och död formade henne till den kvinna hennes nuvarande man ville gifta sig med. Livet pågår ju och formar oss till de vi är idag. Livet och dess minnen går inte att sudda ut.  Elias kommer alltid att vara väldigt närvarande för mig. Vi delade väldigt mycket tillsammans och det känns ofta som att han är med mig. Han gör sig påmind lite då och då och jag kan verkligen känna när han är med mig, när hans energi finns där. Ibland slår tanken mig att han är borta. Och så kan jag inte förstå det. Borta? Han som hade så mycket liv. Han som fortfarande känns så närvarande i detta liv.

Sedan han försvann är det så mycket som har hänt. Så mycket. Jag hör fortfarande hans röst ibland. Jag vet precis vad han skulle tycka, säga eller reagera. Jag vet precis. Och det kan ge mig ett sådant lugn. Han kommer alltid finnas nära mig. 

Jag har ett nytt kapitel i mitt liv nu. Och det är en fantastiskt kapitel. Jag är lycklig. But I have not moved on. I´m just moving forward.