We do not ”move on” from grief. We move forward with it.

I am back.

Länge har jag funderat på det här med bloggen. Bloggen var en sådan stor del av mitt liv så länge och jag tycker mycket om att skriva. Jag gjorde ett tappert försök att ändra adress och starta en ny sida, men det var inte jag. Jag kände mig inte hemma. Det blev fel, texterna blev fel, det kändes inte rätt. Så jag fortsatte inte, stängde ner sidan. Jag vet att det var många av er som följde med dit och många har även skrivit och frågat var jag tog vägen. Jag ber om ursäkt för det. Kanske hittar ni tillbaka hit, kanske inte. Oavsett så kommer denna sidan att uppdateras, när jag vill skriva, när jag helt enkelt känner för att uttrycka mig i text. Att jag känner att jag vill få ut något av mina tankar kring mitt liv och min vardag. Lite när som helt enkelt. När andan faller på.

Jag tycker det känns fint att fortsätta här, där allt en gång startade. Åh jag hittade ett sådant bra TED talk här om dagen. Det var en kvinna som föreläste om sorg. Hon målade upp bilden så otroligt bra och precis på ett sådant sätt jag försökt förmedla att hela sorgeprocessen känns för mig. Det här med att det nu är ett nytt liv för mig att leva, ett nytt liv som banade väg framför mig efter att Elias gick bort. Samtidigt som det gamla ständigt gör sig påmint. Ibland känns det nästan som att jag lever i ett parallell universum där mitt tidigare liv känns så otroligt långt bort men samtidigt så närvarande. Det blir som en inre konflikt nästan.

Kvinnan i detta TED talk  förlorade sin man i Glioblastom (hjärntumör) efter tre års kamp. Och har idag träffat en ny man som hon är gift och har två barn med. Hon pratade om att även fast hon idag är gift, har barn och lever ett väldigt lyckligt liv så är det ingenting som gör att minnesbilderna av hennes liv med hennes man som gick bort i cancer, eller livet med sjukdomen, försvinner. ”My Life today is really really good, but I have not moved on”. Hon menar att de personerna vi älskat och de vi har förlorat, fortfarande är väldigt närvarande för oss. Hon beskriver det så fint och menar på att  hennes tidigare man och hans liv, kärlek och död formade henne till den kvinna hennes nuvarande man ville gifta sig med. Livet pågår ju och formar oss till de vi är idag. Livet och dess minnen går inte att sudda ut.  Elias kommer alltid att vara väldigt närvarande för mig. Vi delade väldigt mycket tillsammans och det känns ofta som att han är med mig. Han gör sig påmind lite då och då och jag kan verkligen känna när han är med mig, när hans energi finns där. Ibland slår tanken mig att han är borta. Och så kan jag inte förstå det. Borta? Han som hade så mycket liv. Han som fortfarande känns så närvarande i detta liv.

Sedan han försvann är det så mycket som har hänt. Så mycket. Jag hör fortfarande hans röst ibland. Jag vet precis vad han skulle tycka, säga eller reagera. Jag vet precis. Och det kan ge mig ett sådant lugn. Han kommer alltid finnas nära mig. 

Jag har ett nytt kapitel i mitt liv nu. Och det är en fantastiskt kapitel. Jag är lycklig. But I have not moved on. I´m just moving forward.

2 reaktion på “We do not ”move on” from grief. We move forward with it.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.