…jag kände en knöl

Ångestladdat ämne för mig och det kommer det nog alltid att vara. Jag är ärrad för livet. Kommer alltid vara. Kommer alltid påverka mig väldigt mycket. Kommer alltid att vara rädd för min egen skull, för mina näras skull. Inget får hända. Inget får hända igen. Aldrig. Igen. Aldrig igen. Aldrig igen. Aldrig igen.

I början, efter allt, kände jag att jag var starkast i världen och inte alls lika rädd som jag varit tidigare. Händer något så vet jag vad som väntar. Tänkte jag. Jag vet hur jag ska kriga. Jag vet hur det kanske kommer att påverka mig? Jag förstår inte hur jag kunde vara så naiv. Jag är inte stark i sådana här situationer. Inte alls. Jag är rent utsagt ganska svag. Väldigt svag. Det har nog ärrat mig mycket mer än vad jag förstått.

Jag kände en knöl. Jag har ammat min tre månaders och tänkte att det förmodligen bara var mjölkkörtlar. De brukar ju försvinna efter att jag ammat. Men det var en liten knöl som fanns kvar. Hur mycket jag än ammade så fanns den där, den var där. Tillslut slutade jag känna efter. Det var för läskigt. För så fort jag kände, så fanns den där. Jag slutade känna efter och så var det inte mer med det. Men jag hade det hela tiden med mig, det fanns där i bakhuvudet och gjorde sig ständigt påmint. Den är ju där. Den finns kvar. Så till slut ringde jag. Det var ju något jag lovade Elias. Något jag lovade mig själv. Jag skulle alltid, alltid, alltid kolla upp allt avvikande. Snabbt.  Ångestladdat samtal. Sjuksköterskans på mottagningens frågor i telefon;

”- finns cancer i släkten? Var sitter den? Hur stor är den? Hur länge har du haft den?”.

Undersökning, mammografi, ultraljud och genom kännande av brösten en vecka senare. Underbar personal. Sjuksköterskan som jobbar på ett liknande sätt jag själv alltid försöker eftersträva att jobba. Inkännande, förstående, ödmjuk, saklig.

Under ultraljudet visar läkaren för mig, ett mörkt område på skärmen. Rund, svart. Pulsen som då ökar, ångesten som hinner komma. Prata snabbt, vad ser hon? Hon frågar; ”- ser du det här området, här?”.

Uttalandet kommer snabbt, men för mig som efter en evighet.  ”- en helt ofarlig vätskefylld cysta”. ”- vill du kan vi tömma den på en gång, men det är inte nödvändigt?”.

Jag tackar nej till förslaget, frågar inget mer, vill bara gå. Bort därifrån. Ut från undersökningsrummet. Bort från sjukhus. Bort från allt som har med cancer att göra. Ut. Tillbaka till mitt underbara liv. Hem till min fantastiska son. Fortsätta leva. Leva livet tills jag är minst 90 år, och somnar in i en varm säng tillsammans med min man och omringad av mina underbara barn. Drog jag rätt lott i livs lotteriet denna gång? Är det helt säkert? Blev det vinst? Råkade jag verkligen nu få med mig rätt känsla, då jag lämnar sjukhuset?

Stannade ändå kvar en stund och pratar med sjuksköterskan som var med i rummet då läkaren gått. Ställer lite frågor till henne, för till läkaren vågar jag inte ställa kompletterande frågor.

Och där fick jag känna på det. För en kort stund fick jag känna på hur det är att stå på den andra sidan. Inte från anhörig sidan. Utan mitt i skotthålet. Och jag var så svag. Tänker på Elias. Starka, modiga Elias. Jag saknar ord. Ovanligt. Men jag vet inte mer vad jag ska skriva nu. Han är och kommer alltid att vara min största förebild.


Jag andades ut. Men var ändå tvungen att ringa mottagningen veckan efter, bara för att säkerställa. Det gick så fort och allt var nästan suddigt i efterhand. Var allt precis så som läkaren sa? Det var det. Och nu måste jag ta in det. Omfamna. Det gör mig påmind om så mycket. Jag älskar att leva. Jag är så tacksam över det jag har… (och allt det där). Men jag kommer för alltid att vara rädd. Och det är något som inte finns någon bot för. Det är något som att stå bredvid cancer har fört med sig. 

Nästa inlägg tänker jag skriva om något gladare. För vet ni vad? Jag är faktiskt ganska så väldigt glad om dagarna nu för tiden. Jag är så lycklig. Livet är så bra. Jag har en liten son. Jag är så kär. Och allt klyschigt som kommer med att få barn. Men jag hade aldrig förstått innan. Aldrig.

IMG_6803

5 reaktion på “…jag kände en knöl”

  1. Jag känner igen rädslan…har gått igenom både röntgen och andra undersökningar efter min mans bortgång som visat att allt är bra,den inre stressen visade sig var boven…
    Jag är glad för din skull❤️❤️❤️

  2. Åh, usch. Så hemskt att det ska behöva vara så. Skönt på ett sätt att höra att någon annan kan känna igen sig. Alltid lika bra att undersöka, allt för att försöka upptäcka något i tid eller att bara för att kunn släppa den hemska oron. Kram!!

  3. Jag kom att tänka på dig och sökte upp showlife. Och där fanns du. Jag känner dig enbart genom din fina blog som jag följde förut. Du och Elias och ert kämpande för värdighet i vården har satt spår. Ibland dyker ni upp i mina tankar. När jag besökte Koh lipe tex. Jag vill egentligen bara säga att jag är så glad för din skull. Att du funnit en så fin väg framåt, att du skapat en liten familj. Tack för att du delat med dig. Jag önskar dig all lycka i framtiden. Kram från Åsa, en blogläsare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.