De små stunderna

3D16450C-8FE1-40F5-86E3-DD8D1DD31A50

Som sagt så är det så viktigt att försöka fånga det lilla i varje dag just nu. Det är tuffa tider vi alla går igenom och för många kantas det av ångest och stor oro. Det som ändå känns tur och bra är att vi nu går mot ljusare tider. Hade detta virus kommit på hösten vet jag inte vad jag hade gjort. Nu kan vi ladda energi i solen och utomhus. Häromdagen träffade jag två vänner på en liten promenad och efteråt bakade vi scones och satt och åt i solen med lite kaffe. Hur mysigt som helst. Man ska absolut försöka minimera sina sociala umgängen just nu, så viktigt! Men jag som är mammaledig måste få träffa andra vuxna då och då annars går jag under. Men inte träffa allt för ofta och att vid träffarna försöka hitta smarta lösningar och vara kreativ. Att till exempel vara utomhus och även försöka hålla avstånd försöker jag med då. Men försök hitta de små ljusglimtarna som ger energi trots allt elände just nu.

Nu blir det promenad med en liten trött Theodore ☀️

Det var då

Jag hamnade på en gammal fin väns blogg. En blogg jag inte varit inne på på så länge. En vän som går igenom det som Elias gick igenom men inte samma slags cancer. Får lite dåligt samvete att vi har tappat kontakten, vi lärde känna varandra genom Ung Cancers träffar och bor väldigt långt ifrån varandra. Hon går fortfarande igenom sjukdomen, den har inte lämnat henne än. Jag blir så ledsen. Jag slås av tanken på hur det var då. Hur vi levde. Och sen går jag igenom bloggen, läser gamla inlägg och känslor  jag hade där och då dyker upp och känns precis likadant igen. Det var så mycket som var jobbigt, men det var också mycket som var fint. Ingenting var fint med själva sjukdomen. Ingenting. Men hur vi levde och hur vi anpassade oss efter allt. Hur vi levde och kände för dagen. Hur vi kunde njuta av de mest små banala vardags sakerna. Hur vi reste. Så mycket vi reste. Älskade verkligen varje stund. Jag lärde mig så mycket från den tiden.

Jag önskar han kikar ner på mig ibland och ser det jag går igenom nu och vad livet har gett mig. Jag hoppas han är glad för min skull och jag hoppas han då och då kommer på besök.


Det livet då. Så annorlunda. Jag har blivit en annan person nu. En mamma. Jag lever ett annat liv. Men det är så fint att ha kvar alla texter från bloggen och att då och då kika in och minnas.

Längesen

Så längesen jag skrev igen. Jag kan verkligen saknat att skriva, min ambition är alltid att försöka logga in här och uppdatera lite då och då men det har varit svårt med en liten bebis som numera börjat krypa som en galning. Det gäller att vara med så att säga. Nu sover han förmiddag och jag fick verkligen en känsla av att jag ville logga in här och skriva av mig lite. Det finns även en till anledning till att det verkligen inte gått att skriva, jag kommer till det lite senare.

Jag vet dock inte var jag ska börja. Så galet mycket som händer just nu? Världen håller på att raseras, gå in i ett mörker? I alla fall mänsklighetsmässigt? Jag tänker såklart på det som härjar just nu, covid-19. Det som dock blomstrar just nu är världen om man ska se till miljömässig synvinkel. Utsläppen minskar, delfiner letar sig in till strandkanter och apor försvinner från städer. Världen behöver denna paus, miljömässigt? Världen behöver dock inte detta om man ska se på människan i sig. Jag försöker isolera mig så mycket som det går, dock svårt med en sambo som far och flänger överallt och träffar många olika människor varje dag. Han jobbar som mäklare. Det känns som att stormen precis har börjat och ingen vet någonting. Framtiden är just nu ganska oviss. Jag är glad att detta inte kom under Elias tid som sjuk. Vilken oro det skulle bidragit till, kan inte ens föreställa mig. Och även isolering, vilket vi definitivt inte sysselsatte oss med under de åren. Så mycket som jag gjort och upplevt under den tiden, vi var aldrig stilla. Nästan. Det hade inte gått nu. Tänker så på de som faktiskt just nu är i den sitsen. Önskar det fanns något mer man kunde göra. Vi får alla hoppas att denna storm rider ut mycket snart så att allt bara kan återgå till det normala igen.

Nu till något helt annat. Det har varit så svårt för mig att samla mina tankar de senaste åren. Jag har liksom varit mitt inne i något som har varit väldigt svårt att få ner i ord. Därför har skrivandet fallerat. Jag tror att min bearbetningsprocess och tankar precis har börjat landa på riktigt efter allt. Det har gått tre år nu. Efter Elias bortgång var det så otroligt mycket som hände för mig personligen. Både lycka och sorg. Både stor lycka och stor sorg. Min berg- och dalbana av känslor jag hade under hela processen han var sjuk fortsatte liksom, men på ett annat plan. Känner till och med att det blir jobbigt att skriva om. Och jag tror det är för att det just var otroligt mycket för mig att bearbeta och gå igenom, och nu känns det som att jag, inte bara säger, utan på riktigt har kunnat gå vidare och samla mina känslor och tankar. Förstått var jag står i livet, vad jag vill ha i mitt liv, vilka vänner som faktiskt är riktiga vänner och så vidare. Det är nämligen så att det var många som försvann efter Elias bortgång. Och det tog så hårt på mig. Jag vill på något sätt inte sätta på mig en offerkofta och tycka synd om mig själv. Nej, inte alls. Men den sorgen och ilskan har varit riktigt tuff. Helt plötsligt hade jag inte de närmsta med mig som jag brukade ha, de som stod nära under hela Es sjukdomstid och bortgång. Känslan av att stå kvar själv. Helt plötsligt fick jag lov att inse att människor jag älskar inte var de jag trodde. Inte stod där de hela tiden sagt att de står. Det stora stora sveket har jag aldrig tidigare upplevt och vill heller aldrig mer uppleva. Och det tog tid att smälta. Väldigt lång tid.

Jag vill inte gå in närmre på det. Men ni vet när man bara vill börja om? Rymma någonstans där ingen känner dig för att verkligen bara börja om på ruta ett. Fly bort, från dig själv? Det var precis min känsla då. Men det är lite svårt. Det går nämligen inte att rymma bort från sig själv. Du kommer alltid ha dig själv med dig nämligen, haha! Att bara vilja flytta till världens ende, och börja om, den känslan. Jag sa detta till min sambo som då sa till mig, något jag inte alls tänkt på. Han sa, men du kan ju börja om på nytt någon annanstans, med mig och med vårt nya hus. Ruta ett, med oss. Och även fast det innebar att börja om i samma stad som allt hänt och jag bara ville fly bort ifrån, så såddes ändå ett litet frö där och då. Såklart att jag kan. Jag måste bara börja se till det jag faktiskt alltid brukar lära, men kanske inte alltid, lyckas leva efter. Nämligen att försöka se till det jag har och det som är värt någonting att ha. Vill jag ha falska människor i mitt liv? Nej. Vill jag ha trygga stabila personer runt mig som ger bra energi? Ja. Vill jag uppleva det finaste som finns att uppleva, nämligen kärleken till sin egen familj? Ja. Vill jag försöka uppnå det jag vill karriärs- mässigt och göra något som gör mig glad på riktigt om dagarna, efter den storm som faktiskt varit i mitt liv och som fått allt att ställas på vänt i flera år? Ja. Verkligen ja! Varsågod. Du väljer. Offerkofta eller det andra.

Och det är detta som tagit tid att processa. Jag är inte riktigt där än, men jag är en väldigt god bit på vägen. Jag är på riktigt lycklig i hjärtat över det jag har och dit jag vill. Jag är nyfiken igen. Nyfiken på allt som väntar. Det har tagit tid och jag har haft mina verktyg. Något jag kanske kan skriva om senare. Så därför har jag inte kunnat skriva, jag har försökt, men när det fortfarande pågår så mycket tankar är det svårt att få ner. Du måste först landa i allt.

Men. Och nu känns det som att jag öser klyschor hit och dit, men strunt samma. Jag är så glad för de stabila, fina, äkta vänner jag har i mitt liv. Jag är så tacksam för min sambo. Jag är så tacksam för min älskade lilla son som får så mycket kärlek av mig och tvärtom så jag ibland tror mitt hjärta ska explodera? Jag vet var jag vill ta vägen efter min mammaledighet och jag är så nyfiken på den delen av livet! Jag har allt. Och det där andra som störde, stör inte längre. Därför att det finns inte längre i mitt liv. Det är borta. Och kommer inte tillbaka.

Ojojoj, nu blev det en lång text. Mitt hjärta har gjort volter några gånger under detta skrivande, mycket känslor som kommer tillbaka. Känslor jag släppt. Men jag är glad att jag äntligen lyckats samla mina tankar.

Förmodligen är det ingen alls längre som klickar sig in här, haha! Men det gör inget. Jag skriver för min egen skull.

So long, vi hörs snart igen bloggish!

90797715_240154857137065_1193423273841393664_n
Du gör mig hel.