Det var då

Jag hamnade på en gammal fin väns blogg. En blogg jag inte varit inne på på så länge. En vän som går igenom det som Elias gick igenom men inte samma slags cancer. Får lite dåligt samvete att vi har tappat kontakten, vi lärde känna varandra genom Ung Cancers träffar och bor väldigt långt ifrån varandra. Hon går fortfarande igenom sjukdomen, den har inte lämnat henne än. Jag blir så ledsen. Jag slås av tanken på hur det var då. Hur vi levde. Och sen går jag igenom bloggen, läser gamla inlägg och känslor  jag hade där och då dyker upp och känns precis likadant igen. Det var så mycket som var jobbigt, men det var också mycket som var fint. Ingenting var fint med själva sjukdomen. Ingenting. Men hur vi levde och hur vi anpassade oss efter allt. Hur vi levde och kände för dagen. Hur vi kunde njuta av de mest små banala vardags sakerna. Hur vi reste. Så mycket vi reste. Älskade verkligen varje stund. Jag lärde mig så mycket från den tiden.

Jag önskar han kikar ner på mig ibland och ser det jag går igenom nu och vad livet har gett mig. Jag hoppas han är glad för min skull och jag hoppas han då och då kommer på besök.


Det livet då. Så annorlunda. Jag har blivit en annan person nu. En mamma. Jag lever ett annat liv. Men det är så fint att ha kvar alla texter från bloggen och att då och då kika in och minnas.

En reaktion på “Det var då”

  1. Så fint du skriver, man blir harmonisk av att läsa dina texter
    Elias finns med dig och kommer alltid vara ditt livs kärlek genom alla minnen
    /Margareta

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.