Alla inlägg av showlife

Mitt namn är Charlotta. Jag är en tjej som älskar livet, träning och fina människor. I november 2013 drabbades min sambo av Gallgångscancer. Vår värld vändes upp och ner. Här skriver jag om bår livs kamp som vi kommer gå segrande ur. Instagram: Lottzki

NY ADRESS

Hej alla fina,

eller jag vet inte om det finns någon som kikar in här än? Jag vet att jag varit fasansfullt trög med att skriva (som jag sagt länge att jag ska). Men nu finns en ny adress, ett nytt kapitel för denna blogg, nämligen här;

www.showlife.blogg.se 

Häng gärna med. Jag tänkte fortsätta där. Stor kram!

Sälen

Jag är påväg upp till sälen. Visst är det något speciellt med fjälluft? Den känns friskare och du slappnar verkligen av. Ikväll ska jag ta ett glas rött framför brasan och andas. Denna vecka har varit tuff. Jag känner mig helt slut. Mina ögonlock vill bara stängas och blunda. Mina föräldrar är med, mysigt att umgås med dem en helg. Vi ska kika på vasaloppet på söndag, fika längs med vägen och heja på. Tack för att ni skriver. Någon skrev att hon hade ett leende på läpparna då hon läste min text, precis samma är det för mig när jag läser era kommentarer. Tänk så länge ni hängt med. Hoppas ni tar hand om er! Tar lite bilder under helgen och lägger upp. Ha en fin fredagskväll!

IMG_6417

Jag måste skriva

Jag tjatar sönder om detta jag vet, men jag måste skriva. Jag saknar det SÅ mycket. Under tre års tid var skrivandet en del av mig. En del som betydde väldigt mycket och som gjorde mig så gott. Skrivandet blev en del som, ärligt talat, var helt avgörande för mitt mående. Med risk för att låta flummig så kan jag säga att det helade mig. Men det var nog något speciellt som hände och som förmodligen var anledningen till att jag slutade skriva. Något som blev en helt ny värld för mig. En känslomässig krock på ett sätt. Och på grund av det dök liksom upp ett hinder framför mig varje gång jag skulle logga in och sätta mig och skriva. Och det var inte likt mig. Men det var nog också tvunget att bli så för en stund. Jag behövde en paus. Jag behövde en paus från cancern, från den värld som kantat de tre åren som varit. Jag pausade bloggen och jag pausade podden. Eller vi kom, jag och Emma, gemensamt fram till att pausa podden också. En ny värld öppnades framför mig, en värld utan cancer. Och det var precis vad jag behövde. Jag kunde börja vara spontan, jag behövde inte planera allt in i minsta detalj, jag hade inga sjukhustider att ta hänsyn till, jag kunde prata om annat med mina vänner än senaste röntgensvar, jag kunde gå ut och äta en god middag på en helt vanlig restaurang och dela en flaska vin med mitt sällskap. Det var en frihetskänsla som sakta smög sig på mig, som att jag kunde springa fritt åt vilket håll jag än ville och bestämma mig för precis vad som helst, vad som helst, precis det som jag själv ville. Jag skriver detta med risk för att låta självisk, för jag förstår att det kan låta så. Och tro mig, det tar till och med emot enormt mycket för mig själv att skriva detta. Att bara säga svart på vitt hur det kändes tar emot. Men jag förstår och ni förstår att detta inte har någonting med saknaden eller sorgen att göra, för det är en helt annan sak.

Är det såhär livet såg ut? Kan man ha framtidsdrömmar? Kan man planera in en resa om ett halvår? Kan jag börja fundera över vad det jag egentligen vill göra? Jag får ju leva? Jag lever ju? Mitt liv har kommit tillbaka? Sjukdom och cancer är inte allt.

Jag levde cancer. I tre år levde jag cancer. Ja, vi gjorde så mycket fint och jag har aldrig känt så mycket och så starkt som jag gjorde de tre sjukdomsåren som var. Alltså på det sättet att jag sög in minsta lilla känsla och minsta lilla detalj i varje fina ögonblick som kom till mig. Det är något sjukdomen gjorde med mig, med oss? För andra? Mindfullness fick en helt ny innebörd. Men jag levde cancer.

Det var något speciellt som hände då jag slutade skriva och jag ska skriva om det snart. Jag måste bara vara redo.

Och jag vill gärna påbörja en ny skrivade resa nu. Jag känner mig redo. Jag känner mig redo att skriva om det som är nu. Hur jag har tänkt i allt. Hur jag har mått i allt. Och jag känner mig redo att åter ta till mig sjukdomen, jag vill hjälpa.

Någon mer än jag som längtar till detta?
Någon mer än jag som längtar till detta?

Nytt utseende

Vad glad jag blir över alla kommentarer, fina ni. Jag saknar verkligen att skriva och att ha denna blogg som andningshål om ni förstår vad jag menar. Bloggen har länge varit en slags ventilation i livet, där jag hämtat energi, skrivit av mig, fått ur mig skit, rensat, blivit glad över att vi faktiskt är ett litet gäng här inne som kan pusha varandra.

Jag vill göra om den. Den behöver en uppfräschning, en nystart. En touch av mitt nya liv, mitt liv som har sitt gamla innehåll kvar inombords, men som också fått ett nytt utseende. Jag tänker att bloggen måste, såsom även mitt liv fått lov att göra till viss del, byta utseende. Att leva kvar i det gamla och inte släppa taget är inte sunt.  Men jag kan INGENTING om kodning, och hemsidsfix. Så jag tänkte att jag slänger ut frågan här, vem vet, kanske känner någon som läser någon som känner någon som kan sådant? Och som isåfall kanske skulle kunna hjälpa till lite, såklart mot viss ersättning?

Ni skriver att ni gärna läser vidare, att ni tyckt om att jag varit så öppen som jag varit om allt som varit och att ni gärna tar del av hur man eller hur JAG har tagit mig vidare efter en sådan kris som många med mig faktiskt går igenom mitt i livet. Precis när man tror livet ska börja. Och jag vill inget hellre än att dela med mig av det. Av mina tankar. För jag tror det kan hjälpa, hjälpa andra men också hjälpa mig själv. Att sätta ord på tankar och reflektera är för mig en av de finaste och viktigaste bitarna i livet. Utan denna blogg hade jag inte stått lika stadigt under de blåsår som var. Det är mycket som hänt. Och jag ska dela med mig av det tänkte jag, hoppas ni hänger med. Nu tänkte jag ta en springrunda. Jag har kommit tillbaka till min träning som faktiskt har stått stilla under en tid nu. Det är inte likt mig men ibland måste man bara inse vad kroppen och själen orkar med. Lyssna på kroppen, stanna upp och bara vara. Men nu har jag lusten och energin kommit tillbaka och jag är så glad för det. Det är nog just därför jag också börjat sakna skrivandet.

3F5D9E51-50B6-4CBD-BA05-E8933CB07354

Jag slänger upp en bild på mig och min fantastiska vän Sara. Vi har bokat New York i slutet av April. Sara är en vän som jag inte kommer släppa taget om. Ser så mycket fram emot den resan som jag vet kommer innehålla allt. Skratt, gråt och fina samtal.

Förresten så vore det så roligt att följa er på instagram, få se lite vilka ni är; lägg till mig vettja, @lottarydb Det vore så kul 🙂 

Ha en fin lördag så hörs vi snart igen!

Saknar er

Jag blir så glad när jag ser att trots att jag inte skriver något här inne så är det fortfarande ni som klickar er in. Och det kommer då och då fortfarande in fina kommentarer som värmer varje gång. Jag saknar bloggen och skrivandet. Jag har funderingar på att fortsätta men att bygga om bloggen lite så att den blir mer anpassad till mitt liv idag. Tankar om det som har varit, om det som är nu och om annat, om vardagen. Ni som fortfarande hamnar här då och då, skulle ni läsa?

Livet hörni…

Och jag sa till mig själv: ”Du måste glömma allt som hänt när”. När hela världen den är vackrare än allt det här. För du vet, ja du vet att det väntar nåt mer. Efter natten så kommer ju dagen. För du ser, ja du ser att det väntar nåt mer. Bortom burkar och bänkar i staden. Plötsligt är du framme, du är namnet på din dörr. I hallen hänger orden: ”Kommer aldrig bli som förr” – Laleh 

IMG_8241

Snart ett år…

Denna tid är märklig. Det börjar närma sig årsdag. Ett år. För ett år sedan. Tänker tillbaka på året som varit, så mycket som hänt. Vad jag fått vara med om. Livet ser så annorlunda ut nu. Men denna månad är speciell.

Det är viktigt att stanna upp för att känna, för att minnas. För att få vara ledsen och för att sakna. Men vet ni vad som också är viktigt. Att vara här och nu. Att njuta av julen. Att njuta av varandra. Att vara tacksam för att vi, för att jag, i år får uppleva julen igen och all värme som kommer med den. Det fick inte jag göra för ett år sedan. Jag märker det så tydligt, det finns till exempel nya jullåtar som kom förra året och som då spelades sönder på radion. Totalt missat. Därför att förra året spelades det ingen julradio. Förra året gjordes allt för att hålla dig så trygg som möjligt. In i det sista. Vad vi fick vara med om. Jag ville göra allt för att din sista tid skulle bli så lugn och harmonisk som möjligt. Men jag räckte inte till. Jag saknar dig.
0795041E-DE21-4A87-B877-E87D790058ED

Alla helgons dag

Vi var till minneslunden igår. Som vanligt slår tanken mig hur många gånger vi varit där tillsammans. Och hur många gånger som jag då tänkte att en dag kommer jag att stå här själv och inte bara tända ett ljus för din mamma utan två ljus, ett extra för dig, för dig du som står här bredvid mig. Och varje gång slår även tanken mig om hur du tänkte? Då mina tankar var så mörka, hur var då dina? Vi visste ju. Vi pratade aldrig om det. Aldrig.

Vi var där tillsammans. Våra bästa vänner och din syster. På minnesceremonin i kyrkan spelades I den stora sorgens famn. Jag är säker på att den var från dig till oss. Den spelades på din begravning. Det var tungt, men det var ändå en väldigt fin stund.

B4D8719E-1704-4C7D-BE5F-F5EC358B79F2

Att ta ett kliv tillbaka

Hej!

Oj, det har gått ett tag nu. Jag saknar bloggen. Och jag saknar er. Min blogg har ju liksom varit min terapi de senaste tre åren. Min bearbetning. Min återhämtning. Mitt andningshål. Och att säga att jag nu när ”allt är över” inte längre behöver återhämta mig någonstans eller inte längre bearbeta något vore som en stor fet lögn. Jag har fortfarande väldigt mycket att jobba på med mig själv. Jag behöver fortfarande få ventilera. Att skriva har blivit min terapi. Jag älskar verkligen det. Det händer något magiskt då du skriver, då jag skriver. Jag får ut så mycket känslor. Det är som att låsa upp bröstet och skicka iväg endel av tyngden som ibland finns där – varsågod orden och bokstäverna, här får ni endel av mig som jag inte längre behöver. Det är liksom som att prata med en väldigt fin och nära vän.

Var är jag idag? Mycket har hänt sedan sist. Sist jag skrev var det sommar. Jag var påväg till Italien. Och Italien var fantastiskt. Hur kan jag inte ha upptäckt detta fantastiska land tidigare i mitt liv? Italien har allt. Sicilien var fantastiskt fint. Jag åkte med en väldigt fin vän. Vi kunde både skratta och gråta tillsammans. Så fint när det är så tycker jag. Känslorna har gått som en berg och dalbana för mig. Fortfarande. Och snart har det gått ett år.

När ”allt var över” mådde jag väldigt dåligt och allt var som ett vakuum på ett sätt. Men. Jag var också så fruktansvärt trött på att må dåligt. Jag hade ju mått dåligt i tre år! Låt mig bara få vara glad nu! Jag är 30 år och har levt med en man som varit dödligt sjuk i cancer i tre år. Jag hade gett upp mitt eget liv för att bara göra allt så bra som möjligt för honom. Och för oss. Jag hade tryckt på paus. När ”allt var över” ville jag bara trycka på start igen. Start – gasa – kör! Låt mig få må bra nu. Låt mig vara glad. Jag hade en fantastisk sommar. Jag levde. Jag reste. Jag umgicks med alla jag tyckte om. Och det är nu jag bara vill skriva att jag mådde bra, på riktigt. Att jag mår bra. Därför att jag gärna vill visa mig stark. Vet ni? Jag erkänner. Jag är ibland inte tillräckligt stark för att visa mig svag, alltså för att erkänna att jag ibland är svag. Att jag ibland mår dåligt. Samtidigt som jag också var så fruktansvärt trött på bilden av mig själv som jag i mina ögon uppfattade att många hade. Hon som har en man som är svårt sjuk i cancer. Hon som inte kan leva så härligt liv som oss andra. Hon som har ett tråkigt och sorgligt liv. Jag är allergisk mot den bilden. För den bilden stämmer inte. Långt ifrån. Det jag har varit med om HAR sträckt mig oerhört mycket. Som person och som medmänniska. Jag har även mycket bättre relationer idag än vad jag hade tidigare. Jag förstår på riktigt hur viktigt det är. Mina bröder har kommit mig väldigt nära. Jag älskar dem så mycket. Likaså mina fina föräldrar. Och mina vänner har varit fantastiska. Kan det vara därför jag har så svårt för att visa mig svag? För att jag då är rädd för att den senare beskrivna bilden ska raseras? Jag vet inte.

Jag tror bara att jag längtat så mycket att äntligen få leva ett normalt liv att jag glömde bort det. Alltså att livet inte blir riktigt normalt direkt efter det som varit. Det måste få ta tid. Och jag pratar inte bara om sorgen. Jag pratar även om all den enorma stress och press som varit. Om att hela tiden hålla huvudet ovanför vattenytan. Om att ständigt leva nära döden. Jag ville bara börja leva! Jag anmälde mig till kurser. Jag sa upp mig från mitt jobb. Ja ni vet ju, ni som följt min blogg. Jag kastade mig ut i något som förr inte var ett så stort steg att ta, jag har ju alltid haft höga ambitioner och mål. Jag har alltid varit driven. Nu ville jag bara fortsätta med det, som att allt bara var som vanligt. Jag var och ÄR hungrig på livet. Sugen på livet! Men vet ni vad? Jag har insett att jag fått lov att backa. Dra ner en växel. Landa. Andas. Att plugga var INTE det jag var redo för just nu. Och att inse det var tufft. Därför att jag är en prestations prinsessa. Jag är ju mina prestationer! Eller? Att få lov att ta ett kliv tillbaka och inse att – jag klarade inte av det här just nu – var inte lätt. Att ta ett kliv tillbaka och att bara vara här och nu – var inte lätt. Mycket har hänt den här hösten. Men det som nu är vet jag är det absolut bästa för mig. Jag har tagit ett jobb jag trivs med – ett jobb jag kan. En trygghet och en fast punkt – check. Jag har fantastiska kollegor. Jag försöker komma igång igen med mitt andra stora andningshål i livet – min träning.

Jag har även sålt min älskade lägenhet och flyttat. Det är mycket som är nytt för mig den här hösten. Det har varit tufft och jag har även gjort och påbörjat saker som jag fått lov att backa inför – ta ett kliv tillbaka och tänka om. Det har varit tufft men det har också gjort så jag insett vad det är jag behöver just nu. Och det har jag och håller jag fortfarande på att skapa för mig själv. Allt jag behöver just nu är luft. Och en mark att landa på. Jag har mina vingar med luften under sig. Och jag har skapat min mark att landa på de dagar vingarna inte riktigt bär. Och det är allt för nu. Det är så det får vara ett tag. Jag behöver inga lopar eller chansningar i form av stört dykningar i livet just nu. Jag behöver bara ett par stadiga vingar, luft och en en fast mark. And tha’ts it for now.

Metaforer och flum. That’s how I roll. HOPPAS ni mår bra. Jag har saknat er.

23157784_10155026824870814_1311540138_o
En båt och en Alf. I stugan kan jag andas.

 

<3 Italien

IMG_1648 IMG_2035

Hej alla fina. Dagarna går fort här borta och på lördag är det hemfärd igen. En dag kvar alltså. Idag ska vi gå till ett superfint ställe som liksom ligger på en utbyggnad precis bredvid där vi bor. Så himla mysigt. Och så himla fin liten stad detta. Kan verkligen rekommendera Sicilien, både Cefalu som vi bodde i de tre första nätterna och sedan Siracusa. Så otroligt fina, charmiga och söta städer med en massa mysiga små gränder. I Cefalu bodde vi på ett Bed and Breakfast som hette Dolce Vita. Så himla fint litet B&B. Vi fick ett rum mot terrassen som var stor och härlig rakt ovanför havet, vilken vi i princip hade helt för oss själva också. Och nu befinner vi oss i Siracusa och här bor vi på ett mysigt litet hotell som heter Royal Maniace Hotel och har även här ett rum med balkong mot havet. Och denna stad är så otroligt romantisk. Så fina gränder exakt överallt. Och maten behöver vi ju inte ens gå in på, men ni fattar ju. Italiensk kustmat, fisk, musslor, räkor och bläckfisk osv. Och all pasta? Och pizza? Och alla goda viner? Och mozzarella? Ja ni… motiverad just nu för denna träningshöst. Men det var det värt. Mmm mmm mmm… Italiensk mat, mille gracie!

IMG_2195

Men det ska samtidigt bli väldigt skönt att komma hem igen. Hur är det nu, borta bra men hemma bäst? Alltid. Och det är det jag också älskar med att resa. Det ger perspektiv och insikter, du kommer fram till beslut. Du kommer fram till vad du vill. Du hinner känna efter. Du blir motiverad och du samlar kraft. Du saknar. Och du värdesätter det du har där hemma lite extra mycket. Eller jag ska väl egentligen inte skriva i du form, för mig är det så. Om det nu bara är för en vecka jag är borta så tycker jag ändå alltid det ger väldigt mycket. Denna resa har gett mig mycket. Jag har rest runt i ett land jag bara varit i en gång tidigare. Det är en helt annan kultur och jag har redan hunnit se och uppleva saker, trots att det bara gått en vecka. En vecka som hemma bara swishar förbi.  För mig är resandet viktigt. Det formar mig. Det ger mig minnen för livet och det utvecklar mig. Alla har vi något som ligger extra varmt om hjärtat. Du måste bara hitta dina områden. Att resa är ett av mina, har alltid varit och kommer nog alltid vara. Men vad jag är redo för hösten nu. Så redo. Jag älskar faktiskt hösten. Så laddad för att krypa upp i soffan med en kopp te, tända en massa massa ljus och kika på någon film eller serie. Och kasts mig in i alla kommande utmaningar.

Nu blir det frukost innan vi lägger oss här nere;

IMG_2093