Alla inlägg av showlife

Mitt namn är Charlotta. Jag är en tjej som älskar livet, träning och fina människor. I november 2013 drabbades min sambo av Gallgångscancer. Vår värld vändes upp och ner. Här skriver jag om bår livs kamp som vi kommer gå segrande ur. Instagram: Lottzki

Beskedet.

Igår fick vi det slutgiltiga patologisvaret. Alltså analysen från det dom plocka ut från operationen. 5 veckor har gått sedan min sambos operation nu. Det vi fick veta igår var exakt tumörform, och sen skulle vi fått reda på om de lymfkörtlar som plockades ut var smittade eller ej men detta var inte klart ännu. Hur lång tid ska det ta? Det hade varit skönt att få de svaren också men kirurgen sa att det inte gjorde någon skillnad för fortsatt behandling. Kanske inte men vi har levt i en sådan ovisshet så länge nu, så i och med det hade det varit skönt att få alla korten på bordet. Menmen…

Tumörformen min sambo är kallas cholangicarcinom. Det är en tumörform som utgår från de små gallgångarna inuti levern. En skl intrahepatisk cholangicarcinom. Min sambo har en inflammatorisk tarmsjukdom sedan tidigar skl ulceröskolit, samt kronisk inflammation i gallgångarna, en skl kolangit sedan tidigare. Detta är förmodligen det som triggat igång hans tumör. Men formen av hans cholangicarcinom visade sig vara av otroligt sällsynt art. Och det finns inga studier som visar någon statistik över denna form. Hur utgångsläget ser ut vet vi alltså inte.

Tänk att det känns ofta som att det är så. Många man läser om som drabbats av cancer tycker jag ofta nämner att ”denna är väldigt ovanlig”.

Min fina älskling som är en sådan kämpe, han klagar aldrig. Inte ens innan då vi inte visste någonting och han sa att han hade smärta i magen var det någon större klagan. Jag kan bara tänka mig hur ont han måste ha haft. Och efter operationen, han var upp och kolla på film i en fåtölj bara två dagar efter operationen. Att sitta uppe 2,5 timmar efter en sådan stor operation så snabbt är helt otroligt.

Kirurgen vi träffade igår sa att han tyckte Elias såg otroligt pigg ut efter en sådan kort tid. Det var skönt att höra. Han är en sådan kämpe!

Nästa vecka blir det att träffa onkologen för eventuella cellgifter. Från första början har läkarna varit emot cellgifter för den här sortens tumör. Vi har blivit informerade om att det inte finns några cellgifter för den här formen. Jag vet inte varför dom har ändrat sig nu, men kirurgens sa igår att han nog ville ha in Elias på cellgifter pga storleken på tumören (den var jättestor tydligen). Eventuellt kan det kanske bero på hans ovanliga form också. Eftersom det inte finns några studier så kan det ju heller inte finnas bevisat om cellgifter hjälper eller ej, därför kanske dom ändå sätter in cellgifter för att dom inte vill riskera utifall det faktiskt har en påverkan med cellgifter. Vad vet jag, man spekulerar fram och tillbaka hela tiden. Vi känner ju bara att vi vill ha all möjlig hjälp vi kan få!

Ge upp kommer vi aldrig aldrig att göra. Elias är en kämpe och vi kommer aldrig ge oss. Så är det bara.

image

Att komma ut ur bubblan.

Igår var en bra dag. Jag vaknade tidigt och bestämde mig för att gå på morgonens yoga-pass. Det var ett bra beslut och jag har bestämt mig för att börja yoga mer regelbundet nu. Den tanken har slagit mig tidigare också men när jag yogar nuförtiden är det på ett annat sätt. Jag har alltid varit väldigt rastlös och stressad av mig. Yoga har varit avkopplande tidigare också men jag har aldrig riktigt funnit lugnet i yogan son jag gör nu. Drömmen är faktiskt att åka på något yogaläger på någon härlig ö och köra all in och för att få ännu mer inspiration.

Tog precis en promenad på två timmar. Det är det bästa sättet att rensa tankarna på. Låta musiken pumpa och bara gå gå gå. Nu har vi kommit in i en ny fas och våra liv måste fortsätta rulla på som vanligt. Och det är ju såklart lättare sagt än gjort men jag längtar faktiskt. Vi kan inte låta traumat gå vidare. Nu måste vi försöka komma ut ur den bubblan och komma tillbaka till det vanliga livet mer och mer.

Mina fina vänner för här på middag igår, jag hade fixat inför det hela dagen. Tycker det nästan är lika kul som när dom väl var här, haha. Så mysigt!

image

image

Jag älskar dig.

Mitt i livet kom du. Mörkret. Ja för det är ett jävla mörker, det är ingen ide nu att låtsas som något annat. I vanliga fall brukar jag kunna ”tänka förbi” problemet och vända det till något positivt (lättare sagt än gjort kanske men jag brukar vara ganska duktig på det). Men den bär gången går det inte. Vi kommer liksom inte ur situationen. Cancer är cancer. Och oavsett vad så är det minst 5- års oro, ångest och ilska. Minst.

Ibland för en millisekund känns allt som vanligt. Jag fylls för ett ögonblick av en lycka, tänker på hur bra vi har det. Vad bra vi har det som har varandra, hur jag älskar vår framtid. Sen lika snabbt igen slås den känslan omkull. Jag kommer tillbaka till vår verklighet idag. Jag kommer på att i vår verklighet idag är det inte så enkelt. Det finns inga garantier längre. Då kommer paniken. Jag älskar min sambo så otroligt mycket. Jag kan inte förstå varför just vi har hamnat i denna hemska situation. Det är en mardröm. Ta mig ur denna mardröm.

Jag tänker inte försöka låtsas som ingenting. Det skulle bara förvärra. Vi lever i en otroligt jobbig tid.

Jag älskar dig Elias.

Mitt älskade hjärta, det gör så ont.

Ibland går musten ur en. För en vecka sedan opererades min sambo och dagarna efter den stora operationen var tunga. Men sedan är det som att man har nån superkraft inom en som sakta med säkert börjar byggas upp. Dag för dag kände man sig starkare och starkare, han blev bättre och bättre. Den rodnade läkaren sa efter 6 dagar att han hämtat sig över förväntan, det har gått så bra. Hans positiva ord gjorde vår dag. Han fick förflyttas till ett mindre sjukhus i vår hemstad. Det känns jobbigt att dom ska vara så snabba med att förflytta patienter. Det hade känts skönt att, även fast han var bättre, få vara kvar där ett tag. Där expertisen finns.

När vi sedan kom till vårt hemstadssjukhus gick allt bra till en början. Sedan kom bakslaget, på kvällen dagen efter hög feber och förhöjda infektionsprover. Benen som sakta hade rest sig igen sparkades omkull. Man är så känslig, minsta lilla tecken på bakslag känns ända in i hjärtat. Nu får vi vänta och se… Vårt liv är som en känslomässig berg och- dalbana. Allt är fruktansvärt jobbigt, hur hämtar man styrka? Mitt älskade hjärta som jag tänkt att jag ska leva mitt liv med. Han kommer aldrig att kriga ensam. Tredje världskriget har just startat och du trodde ju fel, kriget, om du tror att du ska gå besegrad genom detta. Din vita flagga kommer att flagga högt en vacker dag.

image

När livet tar en tvärnit och vänder.

Det här blir mitt första inlägg.
Jag har sedan allt hände känt att det kanske skulle vara skönt att skriva. Det rensar tankarna och sorterar den oreda som finns i våra huvuden. Att livet är skört, det visste vi. Men att något sådant som just inträffat skulle drabba oss var helt otänkbart. Alla lever på sina liv i en rusande fart. Det ska pluggas, det ska jobbas, det ska umgås med vänner, det ska planeras framtid, det ska bråkas, det ska skrattas. Livet ska försöka levas på ett så lyckligt vis som möjligt. Gör det du vill, tänk inte på vad andra tycker och tänker, ”gör det som gör just dig lycklig”. Detta motto har jag försökt leva efter så mycket som möjligt under mina 27 år. Men att jag skulle bli såhär medveten om hur sant det faktiskt är, kunde jag aldrig föreställa mig.

För två månader sedan drabbades min sambo av levercancer. Det som aldrig nånsin fick hända hände. Det som inte drabbar en själv drabbade oss. ”Oavsett vad som händer så har vi alltid varandra, tillsammans är vi starka”. Det har alltid varit mitt och min sambos trygga ord här i livet. Det låter kanske klyschigt men så är det. I sex år har vi varit tillsammans och vi har gått igenom andra prövningar i livet. Prövningar som tillhör livet. Genom dessa prövningar har vi alltid kunnat lita på att vi har varandra. Det har gjort oss starka, tillsammans har vi alltid varit starka. När något sådant här inträffar slås ens ben omkull. Någon kommer bakifrån och sparkar på benen så dom slås omkull, man ramlar och får ingen hjälp upp. Tidigare har vi hjälpt varandra upp, men den här gången går inte det. Nu har livet givits bort till sjukvårdens händer. Nu är det inte längre vi som har kontrollen, nu måste dom ta över kontrollen. Att känna den maktlöshet vi känt de senaste två månaderna går inte att beskriva med ord. Vi är fortfarande som starkas tillsammans, förstås. Men nu är vi tillsammans med läkare på sjukhuset. Nu måste vi lita på att de gör det yttersta för oss. Och det är inte lätt. Men det är så det måste vara nu.

Men tillsammans med dom ska vi visa livet att det är långt ifrån över. Nejdu livet, det är inget som är klart än på ett tag! Du kom och knackade på, skrämde oss med din mörkaste sida. Men där i dörren med ditt mörker kan du också vända och gå hem. För vi har massor år kvar tillsammans, jag min sambo och solen. Glädjen, lyckan, bråken och framtiden.