Mitt namn är Charlotta. Jag är en tjej som älskar livet, träning och fina människor. I november 2013 drabbades min sambo av Gallgångscancer. Vår värld vändes upp och ner. Här skriver jag om bår livs kamp som vi kommer gå segrande ur.
Instagram: Lottzki
Vi var till minneslunden igår. Som vanligt slår tanken mig hur många gånger vi varit där tillsammans. Och hur många gånger som jag då tänkte att en dag kommer jag att stå här själv och inte bara tända ett ljus för din mamma utan två ljus, ett extra för dig, för dig du som står här bredvid mig. Och varje gång slår även tanken mig om hur du tänkte? Då mina tankar var så mörka, hur var då dina? Vi visste ju. Vi pratade aldrig om det. Aldrig.
Vi var där tillsammans. Våra bästa vänner och din syster. På minnesceremonin i kyrkan spelades I den stora sorgens famn. Jag är säker på att den var från dig till oss. Den spelades på din begravning. Det var tungt, men det var ändå en väldigt fin stund.
Oj, det har gått ett tag nu. Jag saknar bloggen. Och jag saknar er. Min blogg har ju liksom varit min terapi de senaste tre åren. Min bearbetning. Min återhämtning. Mitt andningshål. Och att säga att jag nu när ”allt är över” inte längre behöver återhämta mig någonstans eller inte längre bearbeta något vore som en stor fet lögn. Jag har fortfarande väldigt mycket att jobba på med mig själv. Jag behöver fortfarande få ventilera. Att skriva har blivit min terapi. Jag älskar verkligen det. Det händer något magiskt då du skriver, då jag skriver. Jag får ut så mycket känslor. Det är som att låsa upp bröstet och skicka iväg endel av tyngden som ibland finns där – varsågod orden och bokstäverna, här får ni endel av mig som jag inte längre behöver. Det är liksom som att prata med en väldigt fin och nära vän.
Var är jag idag? Mycket har hänt sedan sist. Sist jag skrev var det sommar. Jag var påväg till Italien. Och Italien var fantastiskt. Hur kan jag inte ha upptäckt detta fantastiska land tidigare i mitt liv? Italien har allt. Sicilien var fantastiskt fint. Jag åkte med en väldigt fin vän. Vi kunde både skratta och gråta tillsammans. Så fint när det är så tycker jag. Känslorna har gått som en berg och dalbana för mig. Fortfarande. Och snart har det gått ett år.
När ”allt var över” mådde jag väldigt dåligt och allt var som ett vakuum på ett sätt. Men. Jag var också så fruktansvärt trött på att må dåligt. Jag hade ju mått dåligt i tre år! Låt mig bara få vara glad nu! Jag är 30 år och har levt med en man som varit dödligt sjuk i cancer i tre år. Jag hade gett upp mitt eget liv för att bara göra allt så bra som möjligt för honom. Och för oss. Jag hade tryckt på paus. När ”allt var över” ville jag bara trycka på start igen. Start – gasa – kör! Låt mig få må bra nu. Låt mig vara glad. Jag hade en fantastisk sommar. Jag levde. Jag reste. Jag umgicks med alla jag tyckte om. Och det är nu jag bara vill skriva att jag mådde bra, på riktigt. Att jag mår bra. Därför att jag gärna vill visa mig stark. Vet ni? Jag erkänner. Jag är ibland inte tillräckligt stark för att visa mig svag, alltså för att erkänna att jag ibland är svag. Att jag ibland mår dåligt. Samtidigt som jag också var så fruktansvärt trött på bilden av mig själv som jag i mina ögon uppfattade att många hade. Hon som har en man som är svårt sjuk i cancer. Hon som inte kan leva så härligt liv som oss andra. Hon som har ett tråkigt och sorgligt liv. Jag är allergisk mot den bilden. För den bilden stämmer inte. Långt ifrån. Det jag har varit med om HAR sträckt mig oerhört mycket. Som person och som medmänniska. Jag har även mycket bättre relationer idag än vad jag hade tidigare. Jag förstår på riktigt hur viktigt det är. Mina bröder har kommit mig väldigt nära. Jag älskar dem så mycket. Likaså mina fina föräldrar. Och mina vänner har varit fantastiska. Kan det vara därför jag har så svårt för att visa mig svag? För att jag då är rädd för att den senare beskrivna bilden ska raseras? Jag vet inte.
Jag tror bara att jag längtat så mycket att äntligen få leva ett normalt liv att jag glömde bort det. Alltså att livet inte blir riktigt normalt direkt efter det som varit. Det måste få ta tid. Och jag pratar inte bara om sorgen. Jag pratar även om all den enorma stress och press som varit. Om att hela tiden hålla huvudet ovanför vattenytan. Om att ständigt leva nära döden. Jag ville bara börja leva! Jag anmälde mig till kurser. Jag sa upp mig från mitt jobb. Ja ni vet ju, ni som följt min blogg. Jag kastade mig ut i något som förr inte var ett så stort steg att ta, jag har ju alltid haft höga ambitioner och mål. Jag har alltid varit driven. Nu ville jag bara fortsätta med det, som att allt bara var som vanligt. Jag var och ÄR hungrig på livet. Sugen på livet! Men vet ni vad? Jag har insett att jag fått lov att backa. Dra ner en växel. Landa. Andas. Att plugga var INTE det jag var redo för just nu. Och att inse det var tufft. Därför att jag är en prestations prinsessa. Jag är ju mina prestationer! Eller? Att få lov att ta ett kliv tillbaka och inse att – jag klarade inte av det här just nu – var inte lätt. Att ta ett kliv tillbaka och att bara vara här och nu – var inte lätt. Mycket har hänt den här hösten. Men det som nu är vet jag är det absolut bästa för mig. Jag har tagit ett jobb jag trivs med – ett jobb jag kan. En trygghet och en fast punkt – check. Jag har fantastiska kollegor. Jag försöker komma igång igen med mitt andra stora andningshål i livet – min träning.
Jag har även sålt min älskade lägenhet och flyttat. Det är mycket som är nytt för mig den här hösten. Det har varit tufft och jag har även gjort och påbörjat saker som jag fått lov att backa inför – ta ett kliv tillbaka och tänka om. Det har varit tufft men det har också gjort så jag insett vad det är jag behöver just nu. Och det har jag och håller jag fortfarande på att skapa för mig själv. Allt jag behöver just nu är luft. Och en mark att landa på. Jag har mina vingar med luften under sig. Och jag har skapat min mark att landa på de dagar vingarna inte riktigt bär. Och det är allt för nu. Det är så det får vara ett tag. Jag behöver inga lopar eller chansningar i form av stört dykningar i livet just nu. Jag behöver bara ett par stadiga vingar, luft och en en fast mark. And tha’ts it for now.
Metaforer och flum. That’s how I roll. HOPPAS ni mår bra. Jag har saknat er.
Hej alla fina. Dagarna går fort här borta och på lördag är det hemfärd igen. En dag kvar alltså. Idag ska vi gå till ett superfint ställe som liksom ligger på en utbyggnad precis bredvid där vi bor. Så himla mysigt. Och så himla fin liten stad detta. Kan verkligen rekommendera Sicilien, både Cefalu som vi bodde i de tre första nätterna och sedan Siracusa. Så otroligt fina, charmiga och söta städer med en massa mysiga små gränder. I Cefalu bodde vi på ett Bed and Breakfast som hette Dolce Vita. Så himla fint litet B&B. Vi fick ett rum mot terrassen som var stor och härlig rakt ovanför havet, vilken vi i princip hade helt för oss själva också. Och nu befinner vi oss i Siracusa och här bor vi på ett mysigt litet hotell som heter Royal Maniace Hotel och har även här ett rum med balkong mot havet. Och denna stad är så otroligt romantisk. Så fina gränder exakt överallt. Och maten behöver vi ju inte ens gå in på, men ni fattar ju. Italiensk kustmat, fisk, musslor, räkor och bläckfisk osv. Och all pasta? Och pizza? Och alla goda viner? Och mozzarella? Ja ni… motiverad just nu för denna träningshöst. Men det var det värt. Mmm mmm mmm… Italiensk mat, mille gracie!
Men det ska samtidigt bli väldigt skönt att komma hem igen. Hur är det nu, borta bra men hemma bäst? Alltid. Och det är det jag också älskar med att resa. Det ger perspektiv och insikter, du kommer fram till beslut. Du kommer fram till vad du vill. Du hinner känna efter. Du blir motiverad och du samlar kraft. Du saknar. Och du värdesätter det du har där hemma lite extra mycket. Eller jag ska väl egentligen inte skriva i du form, för mig är det så. Om det nu bara är för en vecka jag är borta så tycker jag ändå alltid det ger väldigt mycket. Denna resa har gett mig mycket. Jag har rest runt i ett land jag bara varit i en gång tidigare. Det är en helt annan kultur och jag har redan hunnit se och uppleva saker, trots att det bara gått en vecka. En vecka som hemma bara swishar förbi. För mig är resandet viktigt. Det formar mig. Det ger mig minnen för livet och det utvecklar mig. Alla har vi något som ligger extra varmt om hjärtat. Du måste bara hitta dina områden. Att resa är ett av mina, har alltid varit och kommer nog alltid vara. Men vad jag är redo för hösten nu. Så redo. Jag älskar faktiskt hösten. Så laddad för att krypa upp i soffan med en kopp te, tända en massa massa ljus och kika på någon film eller serie. Och kasts mig in i alla kommande utmaningar.
Hej hörni, hoppas ni har en fin lördag. Jag tänkte bara kika in här och säga hej. Så kul att såpass många ändå går in här och kikar varje dag. Blir glad av att vi är ett litet gäng här inne som har hängt med länge, det känns så fint. Jag har det bra. Det är mycket som är nytt nu till hösten, och det känns väldigt roligt. Jag ska ladda inför den nu. Jag sitter på Arlanda och är påväg till Italien och Sicilien. Visst har jag sagt att jag blivit en doer? Haha, eller kan jag så försöker jag säga ja till något jag har lust och möjlighet till. Ja tack, Sicilien blir bra. Jag laddar upp lite bilder under veckan. Tror nämligen det kommer vara fantastiskt fint där. Ha en bra kväll och tusen tack för att ni läser och skriver. Jag blir alltid lika glad för det.
Ni vet sådana där kvällar som bara ger så mycket energi. När du känner att hela du är uppfylld, därför att du träffat en fin vän. En sådan känsla. Precis så. Precis sådana vänner ska du hålla fast vid. Sådana vänner som alltid no matter what är glad för din skull. Genuint glad. Som alltid stöttar. Som finns där dåliga dagar och som finns där bra dagar. Ikväll träffade jag en sådan vän. Jag har ett par av dessa i mitt liv och det är sådana som ger en sådan här känsla. Som på bilden. Jag är så glad i er <3
Dessa sommarkvällar. Jag är glad för mycket livet ger mig just nu. Idag börjar dessutom en ny resa i mitt liv. Sista dagen på jobbet. Imorgon är en ny tid. Det som varit min trygghet de tre senaste åren. Men som jag vet inte kan ge det längre, trygghetskänslan har bytts ut mot rastlöshet. Jag vet att jag måste vidare, jag kastar mig ut för stupet. Och jag älskar det.
…denna blogg alltså. Jag är så himla glad att jag skrivit under hela denna process för nu finns ju allt kvar. Alla minnen som börjar blekna finns ju här, svart på vitt. Fina ljusa härliga minnen och också de andra, de andra inte lika ljusa minnena. Jag tycker det känns fint och viktigt. Du känns långt borta nu. Det är något som hänt. Det känns liksom så lugnt. Som att du fått ro. Jag vet inte, men det var längesen du gjorde mig påmind om dig. Jag har påbörjat ett nytt kapitel i mitt liv. En ny resa har börjat och den är så spännande. Men hur mår jag då? När jag får den frågan så känns det ibland som att det förväntade svaret ska vara negativt. Jag vet också att det är så tudelat det här med sorg i samhället. Att det inte är okej att länge gå och sörja, att inte orka leva då sorgen gör dig totalt förlamad. Inte okej. Det känns heller inte helt okej att börja leva lite för snabbt, att tidigt kunna lyfta blicken och se de ljusa livet har att erbjuda. Men det jag dock vet är att alla går igenom sorg på sitt eget sätt – såklart. Och när jag får frågan nu så är svaret positivt – jag mår bra. Och med det sagt är det ingenting som i det svaret säger att jag inte saknar. Eller att jag vissa dagar inte dippar. Men jag mår bra. Jag gör mycket. Reser mycket. Vill resa mycket. Jag försöker inte fly – snälla tro inte det – jag är inte stressad. Jag vill bara leva – jag har levt med cancer i tre år. Jag var mellan 27 år och 30, visst ”levde” vi, men med döden ständigt väldigt närvarande. Nu slipper jag det. Jag slipper leva nära döden. Det låter så hemskt men jag njuter. Och ibland får jag otroligt dåligt samvete av den tanken, och känner mig så egoistisk. Hur kan jag känna och tänka så när du inte ens fick fortsätta? När de finns så så många som lever på det sättet vi gjort de tre senaste åren? Jag hatar cancer. Hatar hatar den fruktansvärda sjukdom som fullkomligt utplånar din kropp – och din vardag. Ett nytt liv har börjat. Jag har lyft blicken. Jag vet inte hur länge jag kommer kunna ha den så upphöjd som jag just nu har för livet är skört. Du vet ingenting om morgondagen.
Nu ska jag sluta prata i klyschor och åka ner på stan. Lunch med Elias fina vän Victor. Ha en fin dag!
…Ooh, broke as a bottle of wine Ooh, but drink with you all damn night Ooh, not trying to trade up Cause if we don’t find money Then what we got honey is just enough We got some rich love…
LÅT tips – älskar just nu denna som går på repeat i mina högtalare; HÄR!
…hittills har denna sommar varit så fin. Så fin. Jag har umgåtts så mycket med mina vänner, jag har rest mycket, jag har hunnit landa i mina tankar. Jag har också fått vara med om jobbiga saker, saker som gjort mig besviken. Men jag har också förstått varför det har blivit så och försökt landa i dessa tankar. Förstått varför världar ibland krockar. Förstått att det inte ligger på någons ansvar varför det blivit som det blivit. Tagit åt mig och försökt tänka på vad jag själv kan göra annorlunda i vissa situationer. Försökt växa av mina egna misstag – det finns alltid två sidor. Negativ energi är något vi ska försöka sålla bort i livet – samtidigt som negativ energi ibland är oundvikligt, såklart. Men det gäller att ta dagar för att bara känna. Känn allt och låt tårarna komma. Låt allt bara komma ikapp. Ladda. Ladda inför livets fina stunder – även om dessa känns oändligt långt bort just den dagen.
Jag vet att inget av detta förmodligen är begripligt för er som läser – det är ju mina tankar som jag inte alls utvecklar. Men jag behöver bara skriva. Idag är liksom en sådan dag. Jag har haft så himla fina stunder med så mycket skratt och det har gett mycket energi. Jag älskar livet – och livet ger mig så mycket. Jag behöver också dagar för att bara landa i allt. Jag kan bli ledsen av så små saker. Ord som kan vara små för någon annan kan vara stora ord för mig.
Jag vet inte. Jag vet inte hörni alls egentligen vad jag vill med texten. jag vill bara skriva. Jag ska åka till minneslunden idag. Jag brukar aldrig vara där, om jag ska vara ärlig. För det är inte du. Du är inte där. Det är en kall plats på en kyrkogård. Där ska inte en 33 årig kille vara. Det känns mörkt och tragiskt – och det är inte så jag minns dig, eller minns oss. Men idag känner jag bara för det. Idag är världens finaste sommardag. Varm och solig. Det kan inte vara kallt där idag. Och om jag åker dit idag – möter du mig där då? För jag tror att jag saknar dig lite extra mycket idag.
When a mother who has lost a child has another baby, few dare question if she’s capable of loving another child. No one wonders if her heart is big enough to love her “angel” baby while simultaneously loving the smiling toddler at her side. When she shares photos on social media of their special time together, there aren’t comments saying she must be “over” the death of her first child.
To imply that we should not date again until we no longer love our spouses means going to the grave never having felt the warmth of another kiss, the strong embrace of a hug or the loving words of a new partner. You don’t get to dictate how or when we take the band-aid off our hearts. There’s an expression that says, broken crayons still color. Our hearts, despite being broken, are still capable of love.
In fact, when we’re ready to love – truly ready to not let our fears, insecurities, and guilt hold us back – the world had better take notice. We love hard because we know firsthand the importance of letting our partners know how much they are cared for, while they are still here with us. We know to cherish the small things we once took for granted. We get that those silly squabbles don’t matter in the end. We know it’s always the right time to live boldly and passionately.
Jag vet att många som läser här inne har gått igenom liknande saker som jag och Sara har. Sara skickade en så himla fin och träffsäker text till mig imorse. Jag vill verkligen dela den här för jag tror många kan relatera till den. Jag går inte in och förklarar den med egna ord – läs <3. Länk HÄR.
Flänger och far en himla massa just nu. Men efter denna vecka kommer det lugna ner sig. Denna resa har vi haft bokat länge. Jag och Sara sågs strax efter allt och hon föreslog att vi borde åka en vecka i juni. Vi bokade tre dagar senare och här är vi nu. Idag tog vi en varsin 50 minuters aroma massage och sedan har vi bara legat vid poolen. Åh vi är i Palma förresten, skrev nog aldrig det. Jag är så himla himla himla glad att jag träffat Sara. Ni vet en sådan där vän som det känns man har haft hela livet men som kom in i ens liv bara för något år sedan? Jag tycker vi alla borde försöka vara mer öppna för att lära känna nya vänner även i vuxen ålder, att liksom släppa inpå livet även fast du redan har stabila fina vänner sedan länge. Det känns som många stänger dessa dörrar tycker jag. Men hur fint är det inte att livet har detta att erbjuda?
På lördag ska vi hyra bil och åka runt lite. Finns många fina platser här på Mallorca. Tips? Men annars; bara ta det lugnt. Vi är pensionärer och ligger i sängen 22 om kvällarna haha! Solen. Jag älskar dig. Kram från oss!
Andas havsluft. Ta springturer och hoppa rakt ner i försommar upphettat hav (19grader). Tvätta håret i havsvatten. Busa med sötaste Hugo och Belle. Prata med fina vänner, om allt och om inget. Skratta så magen värker. Åka båt och bli blöt av alla vågor som skvätter in. Äta räkfrossa. Dricka rosé i solnedgång. Första gången här utan dig. Du fattas oss. Alltid.
Jag och din bästa vän DavidDen bästa springrundan i världen finns härLinnea, Elias syster och Anna
…Ooh, broke as a bottle of wine
