Vad glad jag blir över alla kommentarer, fina ni. Jag saknar verkligen att skriva och att ha denna blogg som andningshål om ni förstår vad jag menar. Bloggen har länge varit en slags ventilation i livet, där jag hämtat energi, skrivit av mig, fått ur mig skit, rensat, blivit glad över att vi faktiskt är ett litet gäng här inne som kan pusha varandra.

Jag vill göra om den. Den behöver en uppfräschning, en nystart. En touch av mitt nya liv, mitt liv som har sitt gamla innehåll kvar inombords, men som också fått ett nytt utseende. Jag tänker att bloggen måste, såsom även mitt liv fått lov att göra till viss del, byta utseende. Att leva kvar i det gamla och inte släppa taget är inte sunt.  Men jag kan INGENTING om kodning, och hemsidsfix. Så jag tänkte att jag slänger ut frågan här, vem vet, kanske känner någon som läser någon som känner någon som kan sådant? Och som isåfall kanske skulle kunna hjälpa till lite, såklart mot viss ersättning?

Ni skriver att ni gärna läser vidare, att ni tyckt om att jag varit så öppen som jag varit om allt som varit och att ni gärna tar del av hur man eller hur JAG har tagit mig vidare efter en sådan kris som många med mig faktiskt går igenom mitt i livet. Precis när man tror livet ska börja. Och jag vill inget hellre än att dela med mig av det. Av mina tankar. För jag tror det kan hjälpa, hjälpa andra men också hjälpa mig själv. Att sätta ord på tankar och reflektera är för mig en av de finaste och viktigaste bitarna i livet. Utan denna blogg hade jag inte stått lika stadigt under de blåsår som var. Det är mycket som hänt. Och jag ska dela med mig av det tänkte jag, hoppas ni hänger med. Nu tänkte jag ta en springrunda. Jag har kommit tillbaka till min träning som faktiskt har stått stilla under en tid nu. Det är inte likt mig men ibland måste man bara inse vad kroppen och själen orkar med. Lyssna på kroppen, stanna upp och bara vara. Men nu har jag lusten och energin kommit tillbaka och jag är så glad för det. Det är nog just därför jag också börjat sakna skrivandet.

Jag slänger upp en bild på mig och min fantastiska vän Sara. Vi har bokat New York i slutet av April. Sara är en vän som jag inte kommer släppa taget om. Ser så mycket fram emot den resan som jag vet kommer innehålla allt. Skratt, gråt och fina samtal.

Förresten så vore det så roligt att följa er på instagram, få se lite vilka ni är; lägg till mig vettja, @lottarydb Det vore så kul 🙂 

Ha en fin lördag så hörs vi snart igen!

Jag blir så glad när jag ser att trots att jag inte skriver något här inne så är det fortfarande ni som klickar er in. Och det kommer då och då fortfarande in fina kommentarer som värmer varje gång. Jag saknar bloggen och skrivandet. Jag har funderingar på att fortsätta men att bygga om bloggen lite så att den blir mer anpassad till mitt liv idag. Tankar om det som har varit, om det som är nu och om annat, om vardagen. Ni som fortfarande hamnar här då och då, skulle ni läsa?

Livet hörni…

Och jag sa till mig själv: ”Du måste glömma allt som hänt när”. När hela världen den är vackrare än allt det här. För du vet, ja du vet att det väntar nåt mer. Efter natten så kommer ju dagen. För du ser, ja du ser att det väntar nåt mer. Bortom burkar och bänkar i staden. Plötsligt är du framme, du är namnet på din dörr. I hallen hänger orden: ”Kommer aldrig bli som förr” – Laleh 

Denna tid är märklig. Det börjar närma sig årsdag. Ett år. För ett år sedan. Tänker tillbaka på året som varit, så mycket som hänt. Vad jag fått vara med om. Livet ser så annorlunda ut nu. Men denna månad är speciell.

Det är viktigt att stanna upp för att känna, för att minnas. För att få vara ledsen och för att sakna. Men vet ni vad som också är viktigt. Att vara här och nu. Att njuta av julen. Att njuta av varandra. Att vara tacksam för att vi, för att jag, i år får uppleva julen igen och all värme som kommer med den. Det fick inte jag göra för ett år sedan. Jag märker det så tydligt, det finns till exempel nya jullåtar som kom förra året och som då spelades sönder på radion. Totalt missat. Därför att förra året spelades det ingen julradio. Förra året gjordes allt för att hålla dig så trygg som möjligt. In i det sista. Vad vi fick vara med om. Jag ville göra allt för att din sista tid skulle bli så lugn och harmonisk som möjligt. Men jag räckte inte till. Jag saknar dig.

Vi var till minneslunden igår. Som vanligt slår tanken mig hur många gånger vi varit där tillsammans. Och hur många gånger som jag då tänkte att en dag kommer jag att stå här själv och inte bara tända ett ljus för din mamma utan två ljus, ett extra för dig, för dig du som står här bredvid mig. Och varje gång slår även tanken mig om hur du tänkte? Då mina tankar var så mörka, hur var då dina? Vi visste ju. Vi pratade aldrig om det. Aldrig.

Vi var där tillsammans. Våra bästa vänner och din syster. På minnesceremonin i kyrkan spelades I den stora sorgens famn. Jag är säker på att den var från dig till oss. Den spelades på din begravning. Det var tungt, men det var ändå en väldigt fin stund.

Hej hörni, hoppas ni har en fin lördag. Jag tänkte bara kika in här och säga hej. Så kul att såpass många ändå går in här och kikar varje dag. Blir glad av att vi är ett litet gäng här inne som har hängt med länge, det känns så fint. Jag har det bra. Det är mycket som är nytt nu till hösten, och det känns väldigt roligt. Jag ska ladda inför den nu. Jag sitter på Arlanda och är påväg till Italien och Sicilien. Visst har jag sagt att jag blivit en doer? Haha, eller kan jag så försöker jag säga ja till något jag har lust och möjlighet till. Ja tack, Sicilien blir bra. Jag laddar upp lite bilder under veckan. Tror nämligen det kommer vara fantastiskt fint där. Ha en bra kväll och tusen tack för att ni läser och skriver. Jag blir alltid lika glad för det.

Ni vet sådana där kvällar som bara ger så mycket energi. När du känner att hela du är uppfylld, därför att du träffat en fin vän. En sådan känsla. Precis så. Precis sådana vänner ska du hålla fast vid. Sådana vänner som alltid no matter what är glad för din skull. Genuint glad. Som alltid stöttar. Som finns där dåliga dagar och som finns där bra dagar. Ikväll träffade jag en sådan vän. Jag har ett par av dessa i mitt liv och det är sådana som ger en sådan här känsla. Som på bilden. Jag är så glad i er <3

Dessa sommarkvällar. Jag är glad för mycket livet ger mig just nu. Idag börjar dessutom en ny resa i mitt liv. Sista dagen på jobbet. Imorgon är en ny tid. Det som varit min trygghet de tre senaste åren. Men som jag vet inte kan ge det längre, trygghetskänslan har bytts ut mot rastlöshet. Jag vet att jag måste vidare, jag kastar mig ut för stupet. Och jag älskar det.

…denna blogg alltså. Jag är så himla glad att jag skrivit under hela denna process för nu finns ju allt kvar. Alla minnen som börjar blekna finns ju här, svart på vitt. Fina ljusa härliga minnen och också de andra, de andra inte lika ljusa minnena. Jag tycker det känns fint och viktigt. Du känns långt borta nu. Det är något som hänt. Det känns liksom så lugnt. Som att du fått ro. Jag vet inte, men det var längesen du gjorde mig påmind om dig. Jag har påbörjat ett nytt kapitel i mitt liv. En ny resa har börjat och den är så spännande. Men hur mår jag då? När jag får den frågan så känns det ibland som att det förväntade svaret ska vara negativt. Jag vet också att det är så tudelat det här med sorg i samhället. Att det inte är okej att länge gå och sörja, att inte orka leva då sorgen gör dig totalt förlamad. Inte okej. Det känns heller inte helt okej att börja leva lite för snabbt, att tidigt kunna lyfta blicken och se de ljusa livet har att erbjuda. Men det jag dock vet är att alla går igenom sorg på sitt eget sätt – såklart. Och när jag får frågan nu så är svaret positivt – jag mår bra. Och med det sagt är det ingenting som i det svaret säger att jag inte saknar. Eller att jag vissa dagar inte dippar. Men jag mår bra. Jag gör mycket. Reser mycket. Vill resa mycket. Jag försöker inte fly – snälla tro inte det – jag är inte stressad. Jag vill bara leva – jag har levt med cancer i tre år. Jag var mellan 27 år och 30, visst ”levde” vi, men med döden ständigt väldigt närvarande. Nu slipper jag det. Jag slipper leva nära döden. Det låter så hemskt men jag njuter. Och ibland får jag otroligt dåligt samvete av den tanken, och känner mig så egoistisk. Hur kan jag känna och tänka så när du inte ens fick fortsätta? När de finns så så många som lever på det sättet vi gjort de tre senaste åren? Jag hatar cancer. Hatar hatar den fruktansvärda sjukdom som fullkomligt utplånar din kropp – och din vardag. Ett nytt liv har börjat. Jag har lyft blicken. Jag vet inte hur länge jag kommer kunna ha den så upphöjd som jag just nu har för livet är skört. Du vet ingenting om morgondagen.

Nu ska jag sluta prata i klyschor och åka ner på stan. Lunch med Elias fina vän Victor. Ha en fin dag!

…Ooh, broke as a bottle of wine
Ooh, but drink with you all damn night
Ooh, not trying to trade up
Cause if we don’t find money
Then what we got honey is just enough
We got some rich love…

LÅT tips – älskar just nu denna som går på repeat i mina högtalare; HÄR!

…hittills har denna sommar varit så fin. Så fin. Jag har umgåtts så mycket med mina vänner, jag har rest mycket, jag har hunnit landa i mina tankar. Jag har också fått vara med om jobbiga saker, saker som gjort mig besviken. Men jag har också förstått varför det har blivit så och försökt landa i dessa tankar. Förstått varför världar ibland krockar. Förstått att det inte ligger på någons ansvar varför det blivit som det blivit. Tagit åt mig och försökt tänka på vad jag själv kan göra annorlunda i vissa situationer. Försökt växa av mina egna misstag – det finns alltid två sidor. Negativ energi är något vi ska försöka sålla bort i livet – samtidigt som negativ energi ibland är oundvikligt, såklart. Men det gäller att ta dagar för att bara känna. Känn allt och låt tårarna komma. Låt allt bara komma ikapp. Ladda. Ladda inför livets fina stunder – även om dessa känns oändligt långt bort just den dagen.

Jag vet att inget av detta förmodligen är begripligt för er som läser – det är ju mina tankar som jag inte alls utvecklar. Men jag behöver bara skriva. Idag är liksom en sådan dag. Jag har haft så himla fina stunder med så mycket skratt och det har gett mycket energi. Jag älskar livet – och livet ger mig så mycket. Jag behöver också dagar för att bara landa i allt. Jag kan bli ledsen av så små saker. Ord som kan vara små för någon annan kan vara stora ord för mig.

Jag vet inte. Jag vet inte hörni alls egentligen vad jag vill med texten. jag vill bara skriva. Jag ska åka till minneslunden idag. Jag brukar aldrig vara där, om jag ska vara ärlig. För det är inte du. Du är inte där. Det är en kall plats på en kyrkogård. Där ska inte en 33 årig kille vara. Det känns mörkt och tragiskt – och det är inte så jag minns dig, eller minns oss. Men idag känner jag bara för det. Idag är världens finaste sommardag. Varm och solig. Det kan inte vara kallt där idag. Och om jag åker dit idag – möter du mig där då? För jag tror att jag saknar dig lite extra mycket idag.