Vänner och cancerns förväntningar

Jag har haft en så himla fin helg. Den började med att jag och min vän Cia var på Let´s dance i fredags, så mysigt. Och vet ni vad vi gjorde efteråt, vi gick ut och dansa. Hela natten lång. Så himla befriande. Dagen efter träffade jag fina Sara och herregud vad jag är glad att jag träffat henne. Vi är så lika på många sätt och hon förstår mig dessutom som ingen annan. Vi har alltid så mycket att prata om och jag skrattade verkligen så magen värkte. Vi gick och köpte varsin svinsnygg bikini till vår resa vi ska göra till Palma i juni. Sedan åt vi en mysig middag och gick efter det på Skönheten och Odjuret, vad den filmen är fin. Dagen efter, alltså på valborg, träffade jag mina fina vänner Anna och Linnea för middag. Vänner alltså. Älskade vänner.

Avsnittet som släpps imorgon pratar jag och Emma omvärldens förväntningar då man lever med cancer. För visst känns det som att det finns ett förväntat sätt i hur du bör förhålla dig till hela situationen. Till exempel då du som jag är i sorg. I lördags träffade jag en bekant som frågade hur jag mår idag,  jag svarar och får ett svar tillbaka som känns. Och inte på ett positivt sätt. Vi diskuterar det i det kommande avsnittet. Värderingar om hur jag hanterar hela denna process får jag slängt på mig hela tiden just nu – hur kan du känna så, att du orkar det, jag skulle aldrig…, att du ens kan skratta just nu osv. Ibland känns det nästan som att det provocerar att det finns ljusa, fina och lyckliga dagar. Ibland känns det som att just det inte är lika accepterat som då man har sina mörka, sorgliga, förjävliga dagar. Det kanske många inte förstår (…ingen kan förstå någon annans situation och känslor, någonsin) är att då du lever med cancer så länge, då du lever med en livshotande sjukdom i flera år och i mitt fall som nära anhörig, så bearbetar du väldigt mycket under hela sjukdomstiden. Medvetet och även undermedvetet. Är du med om ett dödsfall i din nära omgivning i form av olycka, kan jag tänka mig, blir chocken mer påtaglig och bearbetningsprocessen efteråt längre. Men vad vet jag, jag har inte varit där, men som sagt – jag kan tänka mig. Jag är bara så trött på att jag bara inte kan få vara i min sorg i fred. Och ha alla mina känslor i fred. Låt mig vara lycklig ibland – ni anar inte hur mycket jävla skit jag har varit med om i så många år. Jag har rätt att vara lycklig nu. Jag har rätt att skratta så magen värker. Jag har rätt att tänka på mig själv och min framtid. Jag har rätt att få känna mig fri från cancer. Jag har varit där fullt ut för min man i tre år. Fullkomligt satt mig själv åt sidan. Nu är det min tur. Sorgen kommer aldrig lämna mig. Saknaden kommer ständigt att följa med mig genom livet. Men nu är det min tur att ta plats. High five på den Elias. Jag vet att du fullkomligt håller med mig. Helt övertygad.
IMG_8093

Äntligen helg

Åh vad längesen det var jag skrev. Hur mår ni? Jag har haft några riktigt bra dagar. Det är så skönt. Sitter just nu på tåget på g till Stockholm. Ikväll har en vän bjudit med mig på let’s dance, ska bli så kul. Har varit på det en gång tidigare och det är så bra uppstyrt för publiken. Mat och mingel innan. Lyssnar musik och njuter av att denna helg kommer bli fin. Denna låt går för övrigt på repeat gör mig just nu, haha. Älskar den! Har ni tips på må bra låtar? Ha en fin helg!

IMG_7985

Cancersnack – avsnitt 10

IMG_7851

Avsnitt 10 med fantastiska Josefin Hägvide 🌟 Josefin var 28 år då hon drabbades av akut lymfatisk leukemi (all) och hennes dotter var då endast 3 månader. Hon berättar hur hennes dotter höll henne och hennes man över vattenytan men också om alla skuldkänslor av att inte räcka till. Josefin är en riktig 🌟 och något att inspireras av. Lyssna för att höra hennes story ❤️ Länk; http://www.radioplay.se/podcast/cancersnack?episode-id=33105 Eller här; https://itunes.apple.com/se/podcast/9-livet-i-fokus/id1205544242?i=1000384359121&mt=2

Cancersnack 9

IMG_7754

Avsnitt 9 av Cancersnack finns nu att lyssna på. Vi pratar om hur det är att leva med obotlig cancer – som drabbad och som närstående. Eller vad vi använde och använder för verktyg för denna vardag. Det är inte tungt. Inget andetag måste hållas när du trycker på play. Det är bara ett samtal om obotlig cancer. Om livet. Om hur vi gör. Vi diskuterar även DN artikeln om metaforer och våra tanker kring kost och cancer. Lyssna gärna fina ni. Och vi skulle bli så glada om ni ville recensera inne på iTunes så att fler hittar till oss.

Lyssna HÄR eller HÄR eller i din podcast app såklart.

Do not make change too complicated

IMG_7750

Ibland kanske du inte vet exakt den rätta vägen, eller det exakta målet – men du kan alltid ta ett litet steg i den riktning du vill. Och när du väl gjort det kommer nästa steg komma mer naturligt för att sedan kunna ta ytterligare ett steg i rätt riktning. Tillsist kanske alla de små små stegen du tagit göra så att målet klarnar. Jag tror att alla dessa småsteg för med sig nya världar som kommer göra sikten för dig mer klar. I höst tänker jag ta ett sådant här steg och jag vet inte exakt hur målet ser ut – just nu. Men jag vet att jag kommer ta ett steg i den riktning jag vill. Jag vet att jag kommer älska innehållet i det här lilla steget och jag är övertygad om att det kommer göra så att nya världar öppnas. Eventuellt kommer målet till mig då och gör det inte det så kommer åtminstone steget efter detta bli tydligt. Och det känns så spännande.

Hoppas ni haft en fin påsk. Vi var ut till mina kusiner och hade påskmiddag och nu ska vi till mina föräldrars stuga. Fint väder idag. Njut!

Födelsedag

Som sådana här dagar. Min födelsedag. Jag har alltid skrutit om dig för du har alltid varit världsbäst på det här med uppvaktande. Sådana här dagar känns extra mycket. Jag är glad att jag har den här lille killen med betoning på lilla. Tänk att han får plats i min hand. Och min familj som jag snart ska träffa. Glad påsk!

IMG_7806

Din sista resa

Vi bokade resan i oktober. Det var alltid han som ordnade och kollade upp. Såg till så att vi bodde i ett bra område, fick ett bra boende. Undersökte restauranger i närheten, visste var vi skulle gå. Så även denna gång. Noga hade du kollat upp var vi skulle bo och så att boendet skulle vara ok. Det var fint att åka på denna resa för det kändes som du var med. Och sorgligt, för det kändes som det var din sista resa. Jag njöt så av området, vi hade inte kunnat hamna i ett bättre. Vi bodde inte mitt i utan en bit utanför. Gamla stan känsla. Mindre byggnader, mysiga butiksgator med små bistros. Parker runt omkring. Du hade ordnat det så bra. Boendet var fint och lagom för oss. Med kök eftersom du hade tänkt laga din mat där.

Det känns tomt. Du och jag har rest så mycket och du har alltid ordnat. Så även denna gång. Nudå? Var detta det sista alltså? Jaha. Samtidigt som det nu känns tomt så var resan så fin. Jag njöt. Jag vet att du kikade ner och njöt. Det här var ju din resa, du hade ordnat den. Jag vet hur mycket du skulle älskat Paris. Precis så mycket som jag älskade Paris. Hur kan en stad vara så vacker?

DSCF0782

DSCF0765

DSCF0718

DSCF0703

Vi strosade runt, åt god mat och hängde i parker. Våren var som en svensk försommar och energin är påfylld. Och jag kommer hem till en tom lägenhet. Som jag brukar säga nuförtiden så förstår jag att ett nytt liv nu väntar för mig. Jag förstår. Men ibland är det bara så tomt. Jag söker och försöker finna men finner inte. Vet inte riktigt heller vad det är jag försöker finna. Jag vet ju att du inte finns så varför söker jag? Och när den tanken slår mig, på riktigt. Du finns inte? Finns inte? Hur är det möjligt att en person inte finns längre? Jag kommer föralltid att få leva med saknaden. Och med sorgen. Jag vet det. Men vet du – jag ska göra minnet av dig fint, så fint. Prata om dina fina sidor, våra fina minnen. Låta dig göra mig till en bättre person. Sno dina bästa sidor, låta dem påverka mig till det bättre. Låta dig leva vidare i mig. Prata om dig. I mig kommer du alltid leva kvar. Alltid.

IMG_7752

 

Paris

Paris är fantastiskt. Jag var inte förberedd på detta. Herregud vad det är vackert överallt. Överallt. Jag vet, alla tjatar om det hela tiden men jag har aldrig tagit det riktigt på allvar. Eller jag vet inte, men jag kan inte förstå hur en stad kan vara vackert i varje liten vrå. Var man än tittar och ser. Otroligt. Har ni varit här? Vad får jag inte missa? Och vad tycker ni om Paris?

DSCF0659

Just nu sitter jag nedanför där vi bor på ett litet café med en espresso. Classic, haha. De andra är ute och springer. Imorgon gäller det. Paris marathon. Jag är så avundsjuk. SÅ HIMLA AVUNDSJUK. Jag vill också. Det kommer vara en sådan grym stämning. Och man springer förbi allt man vill se. Men sånt är livet. Jag kan inte ta del av endast det roliga utan slit och träning innan. Jag kommer vara den bästa hejarklacken till John och Andreas.

Det som hände igår i Stockholm skakar om mig. Jag vet inte vad jag ska säga. Vi bor precis bredvid Eiffeltornet och igår kl 24:00 släcktes tornet ner som en hyllning till alla invånare i Stockholm. Det var mäktigt att se. För tillsammans ska vi visa att inget knäcker oss. Kärlek före allt.

 

Jag ska lära mig allt jag kan

I veckan ska vi till Paris. Jag, min bror, Elias kusin och mina föräldrar. Nästa helg är det Paris Maraton som jag tvingade de andra att anmäla sig till haha, tillsammans med mig såklart men nu så ska jag själv inte springa. Det går inte. Har inte träningen. Jag funderar på att springa en mil bara för att vara med i starten, men vi får se.

Jag går igenom en märklig tid just nu. Jag är så glad vissa stunder och sprudlande för att nästa dag inte alls ha dessa känslor. Jag jobbar med och lär mig nya sidor hos mig själv varje dag. Jag försöker leva och lära att ta till sig alla känslor att gå in i dessa. Men jag erkänner att även detta ibland är svårt. Ibland tar jag till badbollen och försöker trycka ner dem, tills jag inte orkar längre och då flyger den upp med all kraft. Ett krig inombords. Igår var det tre månader sedan. Tre månader sedan du tog ditt sista andetag på denna jord. Det känns som en lång tid men samtidigt inte. Jag har bestämt mig för att ta denna tid till att lära  känna mig själv. Jag har levt i ett förhållande i nio år. Nio år är lång tid. Nu står jag här själv och det är en ny situation för mig. Men jag kan inte påverka den situation jag befinner mig i. Det finns inget i detta jag kan göra ogjort. Och att älta är inte min grej. Saknaden kommer föralltid att följa med mig i livet, var jag än går. Men jag ska nu lära mig allt. Allt jag bara kan om mig själv.

Igår hade jag ett långt samtal med min fina vän och vapendragare Emma. Fina fina Emma. Kloka Emma. Jag är så glad för den fina kontakt vi fått genom det vi gör. Igår var vi också och spelade in ett avsnitt till podden. Det kändes bra. Nu ska jag dricka upp mitt kaffe och göra mig redo för denna dag. Var tog solen vägen? Kan du förstå att du behöver finnas här nu. Kom tillbaka tack.

IMG_7317

En blogg om livet