Taggarkiv: Ångest

…jag kände en knöl

Ångestladdat ämne för mig och det kommer det nog alltid att vara. Jag är ärrad för livet. Kommer alltid vara. Kommer alltid påverka mig väldigt mycket. Kommer alltid att vara rädd för min egen skull, för mina näras skull. Inget får hända. Inget får hända igen. Aldrig. Igen. Aldrig igen. Aldrig igen. Aldrig igen.

I början, efter allt, kände jag att jag var starkast i världen och inte alls lika rädd som jag varit tidigare. Händer något så vet jag vad som väntar. Tänkte jag. Jag vet hur jag ska kriga. Jag vet hur det kanske kommer att påverka mig? Jag förstår inte hur jag kunde vara så naiv. Jag är inte stark i sådana här situationer. Inte alls. Jag är rent utsagt ganska svag. Väldigt svag. Det har nog ärrat mig mycket mer än vad jag förstått.

Jag kände en knöl. Jag har ammat min tre månaders och tänkte att det förmodligen bara var mjölkkörtlar. De brukar ju försvinna efter att jag ammat. Men det var en liten knöl som fanns kvar. Hur mycket jag än ammade så fanns den där, den var där. Tillslut slutade jag känna efter. Det var för läskigt. För så fort jag kände, så fanns den där. Jag slutade känna efter och så var det inte mer med det. Men jag hade det hela tiden med mig, det fanns där i bakhuvudet och gjorde sig ständigt påmint. Den är ju där. Den finns kvar. Så till slut ringde jag. Det var ju något jag lovade Elias. Något jag lovade mig själv. Jag skulle alltid, alltid, alltid kolla upp allt avvikande. Snabbt.  Ångestladdat samtal. Sjuksköterskans på mottagningens frågor i telefon;

”- finns cancer i släkten? Var sitter den? Hur stor är den? Hur länge har du haft den?”.

Undersökning, mammografi, ultraljud och genom kännande av brösten en vecka senare. Underbar personal. Sjuksköterskan som jobbar på ett liknande sätt jag själv alltid försöker eftersträva att jobba. Inkännande, förstående, ödmjuk, saklig.

Under ultraljudet visar läkaren för mig, ett mörkt område på skärmen. Rund, svart. Pulsen som då ökar, ångesten som hinner komma. Prata snabbt, vad ser hon? Hon frågar; ”- ser du det här området, här?”.

Uttalandet kommer snabbt, men för mig som efter en evighet.  ”- en helt ofarlig vätskefylld cysta”. ”- vill du kan vi tömma den på en gång, men det är inte nödvändigt?”.

Jag tackar nej till förslaget, frågar inget mer, vill bara gå. Bort därifrån. Ut från undersökningsrummet. Bort från sjukhus. Bort från allt som har med cancer att göra. Ut. Tillbaka till mitt underbara liv. Hem till min fantastiska son. Fortsätta leva. Leva livet tills jag är minst 90 år, och somnar in i en varm säng tillsammans med min man och omringad av mina underbara barn. Drog jag rätt lott i livs lotteriet denna gång? Är det helt säkert? Blev det vinst? Råkade jag verkligen nu få med mig rätt känsla, då jag lämnar sjukhuset?

Stannade ändå kvar en stund och pratar med sjuksköterskan som var med i rummet då läkaren gått. Ställer lite frågor till henne, för till läkaren vågar jag inte ställa kompletterande frågor.

Och där fick jag känna på det. För en kort stund fick jag känna på hur det är att stå på den andra sidan. Inte från anhörig sidan. Utan mitt i skotthålet. Och jag var så svag. Tänker på Elias. Starka, modiga Elias. Jag saknar ord. Ovanligt. Men jag vet inte mer vad jag ska skriva nu. Han är och kommer alltid att vara min största förebild.


Jag andades ut. Men var ändå tvungen att ringa mottagningen veckan efter, bara för att säkerställa. Det gick så fort och allt var nästan suddigt i efterhand. Var allt precis så som läkaren sa? Det var det. Och nu måste jag ta in det. Omfamna. Det gör mig påmind om så mycket. Jag älskar att leva. Jag är så tacksam över det jag har… (och allt det där). Men jag kommer för alltid att vara rädd. Och det är något som inte finns någon bot för. Det är något som att stå bredvid cancer har fört med sig. 

Nästa inlägg tänker jag skriva om något gladare. För vet ni vad? Jag är faktiskt ganska så väldigt glad om dagarna nu för tiden. Jag är så lycklig. Livet är så bra. Jag har en liten son. Jag är så kär. Och allt klyschigt som kommer med att få barn. Men jag hade aldrig förstått innan. Aldrig.

IMG_6803

Hej mitt vinterland

Men hej vinter! Välkommen. Någon mer än mig som tycker det är mysigt? Okej, jag var inte så glad när jag cyklade till jobbet i snöstorm imorse. Det var svårt att vara glad då, haha. Men nu ikväll tog jag och Alf en långpromenad och det var mysigt. Det blir så mycket ljusare ute. Bara det får hålla i sig nu! Regnslask vill vi inte ha.

Idag är det två veckor kvar till Thailand. Mmmm… Har nog aldrig längtat så mycket som denna gång. Elias tycker jag bara tjatar om Arlanda hela tiden. Haha! Men hur mysigt är det inte att gå runt på Arlanda, köpa en god kaffe, kika lite i taxfree och sedan välja böcker i pocketshop man ska läsa under sin semester i solen? Alltså, det bästa. Helt klart halva grejen. Man har ju liksom allt mys framför sig.

Tack så mycket för alla reaktioner på mitt tidigare inlägg! Det var så skönt att skriva av sig. Och det var så fint när ni skrev ”medsystrar i natten”. Tänk på det när ni vaknar upp med den där klumpen i magen mitt i natten. När man känner sig som ensammast i världen. NI ÄR INTE ENSAMMA. DU är inte ensam. Och tankesättet ”helvetes nätter som blir till härliga dagar sen” , så fint!! Så har jag försökt tänka. Någonstans måste den ju ut, den där oron och ångesten. Men när känslorna kommer ut ja då kan man också till viss del släppa dem sen. Det är mycket oro för min del just nu. Jag tror det kan ha att göra med att det just nu är behandlingsuppehåll. Under behandlingstid finns en trygghet som säger att något aktivt görs. Men min oro blir också mindre pågrund av min man. Han är så grym så det är inte klokt. Igår sprang vi ute, jag 5 km och han 2,5 km. Jag imponeras bara så himla mycket av honom så det är inte klokt.

Nu blir det middag alá ihopslängd grönsakswok med kål och råris. Kram!

Hoppas snön ligger kvar sp vi kan ge oss på detta! (bild från 2015)
Hoppas snön ligger kvar så vi kan ge oss på detta snart.  (bild från 2015)

 

Jag vill snacka skit om dig!

image

Hela juni försvann för oss i ett nafs då mattan återigen drogs bort brutalt och snabbt under våra fötter. Känslan då var att vi inte skulle få en till sommar. Det kommer bara vara sjukhus. Det kommer vara ångest. Frustrationen var stor och bitterheten kom som ett brev på posten. Varför vi. Varför nu. Varför du. Varför varför varför.

Cancer är så lömsk. När man minst anar så kommer den bara. Det där mörka och det där brutalt svåra. Jag hatar hatar hatar cancer. Det var som en vän sa häromdagen då hon fick höra att cancern återigen var tillbaka i vårt liv. Hon beskrev ilskan hon kände så bra. ”- Man blir så arg och ilskan kan liksom bara inte ta vägen någonstans. Man vill bara bli arg på en person, skrika till idioten att – det här är ditt fel! …men det går inte”. Jag kunde inte annat än att hålla med. För visst är känslan så. Man vill bara ha någon att snacka brutalt mycket skit om. Idioten. Idiot cancern. Men det finns ingen att snacka skit om. Det finns bara en lömsk sjukdom som lever sitt eget liv. En sjukdom som man inte ser, som man inte märker. Men den finns där och den är livsfarlig. Hur sjutton går det till?

Igår kväll efter väldigt många fina dagar på rad så kom den. Den där ångesten. Det är svårt att veta varför den känslan helt plötsligt dyker upp. Men det är som att man lever på i dagar då allt känns bra. Som vanligt. Men inuti finns alla känslor. Och tillsist måste dom ta vägen någonstans och så vips så kommer känslorna ut utan att man kan göra någon minsta protest.

En sak är säker iallafall och det är att vi dessa dagar får ta tillbaka allt som var i början av sommaren. Då sommaren precis hade börjat och det kändes som att sommaren skulle bli den tuffaste. Behandlingarna har startat men vi kan ändå ha fina dagar. Är det nu man ska vara tacksam? Vi är tacksamma för det. Även om tacksamhet tar emot att skriva överhuvud taget.