Taggarkiv: Ångest

Hej mitt vinterland

Men hej vinter! Välkommen. Någon mer än mig som tycker det är mysigt? Okej, jag var inte så glad när jag cyklade till jobbet i snöstorm imorse. Det var svårt att vara glad då, haha. Men nu ikväll tog jag och Alf en långpromenad och det var mysigt. Det blir så mycket ljusare ute. Bara det får hålla i sig nu! Regnslask vill vi inte ha.

Idag är det två veckor kvar till Thailand. Mmmm… Har nog aldrig längtat så mycket som denna gång. Elias tycker jag bara tjatar om Arlanda hela tiden. Haha! Men hur mysigt är det inte att gå runt på Arlanda, köpa en god kaffe, kika lite i taxfree och sedan välja böcker i pocketshop man ska läsa under sin semester i solen? Alltså, det bästa. Helt klart halva grejen. Man har ju liksom allt mys framför sig.

Tack så mycket för alla reaktioner på mitt tidigare inlägg! Det var så skönt att skriva av sig. Och det var så fint när ni skrev ”medsystrar i natten”. Tänk på det när ni vaknar upp med den där klumpen i magen mitt i natten. När man känner sig som ensammast i världen. NI ÄR INTE ENSAMMA. DU är inte ensam. Och tankesättet ”helvetes nätter som blir till härliga dagar sen” , så fint!! Så har jag försökt tänka. Någonstans måste den ju ut, den där oron och ångesten. Men när känslorna kommer ut ja då kan man också till viss del släppa dem sen. Det är mycket oro för min del just nu. Jag tror det kan ha att göra med att det just nu är behandlingsuppehåll. Under behandlingstid finns en trygghet som säger att något aktivt görs. Men min oro blir också mindre pågrund av min man. Han är så grym så det är inte klokt. Igår sprang vi ute, jag 5 km och han 2,5 km. Jag imponeras bara så himla mycket av honom så det är inte klokt.

Nu blir det middag alá ihopslängd grönsakswok med kål och råris. Kram!

Hoppas snön ligger kvar sp vi kan ge oss på detta! (bild från 2015)
Hoppas snön ligger kvar så vi kan ge oss på detta snart.  (bild från 2015)

 

Jag vill snacka skit om dig!

image

Hela juni försvann för oss i ett nafs då mattan återigen drogs bort brutalt och snabbt under våra fötter. Känslan då var att vi inte skulle få en till sommar. Det kommer bara vara sjukhus. Det kommer vara ångest. Frustrationen var stor och bitterheten kom som ett brev på posten. Varför vi. Varför nu. Varför du. Varför varför varför.

Cancer är så lömsk. När man minst anar så kommer den bara. Det där mörka och det där brutalt svåra. Jag hatar hatar hatar cancer. Det var som en vän sa häromdagen då hon fick höra att cancern återigen var tillbaka i vårt liv. Hon beskrev ilskan hon kände så bra. ”- Man blir så arg och ilskan kan liksom bara inte ta vägen någonstans. Man vill bara bli arg på en person, skrika till idioten att – det här är ditt fel! …men det går inte”. Jag kunde inte annat än att hålla med. För visst är känslan så. Man vill bara ha någon att snacka brutalt mycket skit om. Idioten. Idiot cancern. Men det finns ingen att snacka skit om. Det finns bara en lömsk sjukdom som lever sitt eget liv. En sjukdom som man inte ser, som man inte märker. Men den finns där och den är livsfarlig. Hur sjutton går det till?

Igår kväll efter väldigt många fina dagar på rad så kom den. Den där ångesten. Det är svårt att veta varför den känslan helt plötsligt dyker upp. Men det är som att man lever på i dagar då allt känns bra. Som vanligt. Men inuti finns alla känslor. Och tillsist måste dom ta vägen någonstans och så vips så kommer känslorna ut utan att man kan göra någon minsta protest.

En sak är säker iallafall och det är att vi dessa dagar får ta tillbaka allt som var i början av sommaren. Då sommaren precis hade börjat och det kändes som att sommaren skulle bli den tuffaste. Behandlingarna har startat men vi kan ändå ha fina dagar. Är det nu man ska vara tacksam? Vi är tacksamma för det. Även om tacksamhet tar emot att skriva överhuvud taget.